HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#4 SEPTEMBER 2017

PRISAD FORSKNING OM HOTADE SPRÅK

Mottagare av 2017 års pris från Hans Mannebys minnesfond för museiutveckling är Ildikó Lehtinen vid Kulturernas museum i Helsingfors, som forskat om urprungsbefolkningars språk i de finsk-ugriska områdena i Sibirien. Priset delas ut på årets bokmässa i Göteborg, och blir det sista som delas ut när fonden nu upphör. Ulla Arnell har mött pristagaren och presenterar en kraftfull forskargärning inom kultur och etnologi.

 

Ur fondens motivering:
"Priset går till Ildikó Lehtinen för hennes hängivna beskydd av finsk-ugriska minoriteters språkliga och kulturella arv, för att hon korsat geografiska och mentala gränser genom att initiera nätverk mellan utspridda minoritets-grupper, för att hon innovativt använt modern teknik för att sprida utställningar, kunskap och utbildning särskilt till ungdomar."

 

Ildikó Lehtinen. Foto: Ulla Arnell

Jag träffar Ildikó Lehtinen på Nationalmuseum i Helsingfors där hon varit verksam vid Kulturernas museum under hela sitt yrkesliv fram till pensionering 2014. Hon rör sig hemvant i museitrapporna, hejar glatt igenkännande på personal vi möter. Jag förstår att hon ofta kommer hit då hon fortfarande är mycket aktiv med sin forskning och i olika nätverk och därutöver ordförande i finska Kalevala Kvinnoförbundet.

 

Ildikó modersmål är ungerska och hennes etnologiska arbetsområde har varit den finsk-ugriska kulturen, inom vilken ungerskan är det mest kända språket i den finsk-ugriska språkfamiljen, till vilken också finskan hör. Efter skolgången i Ungern flyttade hon till Finland för studier vid universitetet i Helsingfors. I sin forskning bygger hon vidare på en lång tradition av finländska forskare som från mitten av 1800-talet reste till Sibirien. Den förste av dem, M.A. Castrén (1813–1852) samlade för Nationalmuseums räkning en omfattande och mångsidig mängd föremål och fotografier som berättar om Sibiriens folk. Efterföljarna var liksom Castrén lingvister och språkforskare som ville söka ursprunget till det finska språket och undersöka släktskapet med de andra språken inom den uralska språkfamiljen. Språkfrågorna var då intressanta som ett led i tidens nationalistiska strävanden, då Sverige i freden1809 efter Finska kriget förlorat Finland till Ryssland.

 

Till vänster: Omslag till utställningskatalogen för vandringsutställningen Finno-Ugrian Triptych. Till höger: Kartan visar de finsk-ugriska språkens utbredning.

 

Forskarna sökte sig till det vidsträckta skogsbältet från floden Ob och västerut. Finland var på den tiden ett självständigt storfurstendöme i Ryssland, vilket underlättade resorna till det för andra stängda Sibirien. Mycket lite var då överhuvudtaget känt om dessa otillgängliga områden med ett flertal olika folk, skilda språk och kulturer strax öster om Uralbergen. Flera fältexpeditioner och insamlingsresor gjordes till de nomadiska jakt- och fiskekulturerna. Idag finns materialet i Nationalmuseets samlingar. Just nu visas dock inget av detta. När Kulturernas museum, som varit placerat i Tennispalatset sedan 1999 flyttades till Nationalmuseum 2013 placerades föremålen i magasin och planerna på att låta utställningarna återuppstå och visas i någon form har ännu inte realiserats.

 

De traditionella näringarna som fisket, hotas av oljetransporterna.

 

Gamla traditioner återupptas. Offerfest till himmelsgudens ära, maj 2004.

 

Välsignad skog i Mari 2015.

 

I närheten av Salekhard, Sibirien 2014.

 

Efter Sovjetunionens kollaps på 1990-talet blev det återigen möjligt att genomföra fältstudierna som avbröts när Finland blev självständigt 1917. Kontakterna som förlorats under Stalintidens stängda gränser kunde återupptas. Kollektiviseringen av jordbruket hade inneburit en stor inflyttning från andra delar av Ryssland till områden där ursprungsbefolkningen trängts undan. De rika fyndigheterna av olja och naturgas krävde infrastruktur i form av vägar och kommunikationer, vilket innebar att jakt- och levnadsområden blev mindre och mindre. Urbaniseringen medförde inflyttning till städerna och uppbrott från traditionella livsmönster. Med ryska som det officiella språket ökade också hotet mot språket och kulturarvet. Efter åren av förtryck med stora förändringar kunde nu tidigare traditioner återupptas för att utveckla och stärka den egna identiteten, ett starkt behov efter förföljelserna under 1930-talet då de flesta författare, poeter och intellektuella försvunnit i arbetslägren.

 

Den moderna staden – huvudorten Khanty-Mansiisk.

 

I sitt arbete på Nationalmuseum och genom sina många fältresor 1981–2015 har Ildikó kunnat följa utvecklingen och se hur minoritetsgruppernas språk och kultur hotar att försvinna, samtidigt som medvetandet om kulturarvet ökar då en del folkliga traditioner återuppväcks på landsbygden. Hon menar att här har museerna ett ansvar och en viktig roll att fylla genom att synliggöra och stödja minoritetsgruppernas rättigheter till det egna språket och kulturarvet. Att så dessvärre inte sker är inte ovanligt. Attityder och inställningar måste förändras för att inte stereotypa bilder ska fortsätta att reproduceras. Ännu är det långt kvar. Som ett inte så lyckat exempel nämner hon det nya Museum of Nature and Man, inrymt i ett stort glaspalats mitt i staden Khanty-Mansia, huvudstad i provinsen Khanty-Mansi, där den Khantytalande befolkningens kulturarv presenteras som statiskt, oföränderligt och helt utan kontakt med dagens samhälle. Fokus ligger på det visuella och estetiska och utställningen kunde lika gärna stå i London som var som helst i världen. Den tar inte alls upp det faktum att språket är på väg att försvinna. Så skrivs utställningstexterna på ryska och delvis engelska, helt utan närvaro av det ursprungliga språket. Utställningen kommunicerar ingenting av den oro som minoritetsbefolkningen upplever mitt i stora ekologiska och ekonomiska förändringar. Bilden av kulturen framstår som exotisk och mytisk.

 

Skärmdump från nba.fi/hanti/en/index.php

 

Ildikó ser ändå hoppfullt på framtiden. Nätverk och samarbeten som hon initierat med flera ryska museer har gett möjligheter till vandringsutställningar, publikationer, läromedel, kurser, utbyten och utbildning för museifolk i bl.a. utställningsproduktion och pedagogik, språk, museologi och etnologi. Bibliotek och museer är numera online, små byar kan anslutas till nätet och fler och fler teatrar och författare kan nå sin publik via nätet.

 

Webbutställningar är en form att vidareutveckla. Ett aktuellt exempel är From Finland to Siberia där den finske studenten Herman och Olena från Khantia-Mansia, två karaktärer hämtade från foto av tidigare forskare, presenterar det khantiska språket och dess kultur för dagens webbläsare.

 

”Det är den unga generationen”, säger Ildikó, ”som håller språket levande i sina mobiler med sms och facebook. Internet har blivit språkets instrument”.

 

Text: Ulla Arnell
UA är ordförande i föreningen UtställningsEstetiskt Forum och medlem i redaktionen.
Foto (där ej annat anges): Ildikó Lehtinen


Lär mer online:
From Finland to Siberia, 2010 (finska, ryska, engelska, khanty)
The Mari Woman, 2015. The Finnish Cultural Foundation and T. Evseev National Museum of the Republic of Mari El (ryska, engelska)
Finno-Ugrian Languages and the Finno-Ugrian people. M.A. Castrén Society, 2006–2009, (finska)

Tryckt publikation:
From the Volga to Siberia. The Finno-Ugric Peoples in Today´s Russia. 2012. The Finnish Literature Society. Redaktör. Ildikó Lehtinen

Läs om Museum Horizon Prize winner 2009–2017 (engelska)







 

REPORTAGE

2017
David Berner, Clara Åhlvik
En utställning blir till, del II
Ulla Arnell
Prisad forskning om hotade språk
Birger Lipinski, Clara Åhlvik
En utställning blir till

Agneta Sommansson, Ulla Arnell
Världen som färgglad lekplats

Matilda Bengtsson
Flygets historia – American style

Hege Børrud Huseby
Text and Things – Konferens på tvärs

Karin Löwengren
Auschwitz-Birkenau

Fredrik Söderling
Beställarkompetens och fria aktörer



Tidigare REPORTAGE i ARKIV

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ställföreträdande ansvarig utgivare: Jan Ohlin| © UEForum 2005-2017