HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#4 SEPTEMBER 2017

DOCUMENTA 14 I KASSEL

När documenta för första gången slog upp sina portar i Kassel 1955 var syftet enkelt och nödvändigt: att visa upp den konst som nazisterna hade brännmärkt som ”entartet”, degenerad. Nu äger evenemanget rum vart femte år och slår med sina 900 000 besökare till och med Venedigbiennalen som ”bara” lockar en halv miljon. Detta föranleder documenta att stolt bära titeln Världens viktigaste konstevenemang, men är kvantitet alltid lika med kvalitet? Kenneth Hermele har vandrat och funderat.

 

Vi var i Kassel även för fem år sedan, på documenta 13, och hamnade redan på tågstationen, den vanligaste ankomstvägen till Kassel, mitt i Tysklands fruktansvärda förflutna: en iscensättning av evakueringen av stadens judar i tre tåg. Att säga att tiden stod stilla är inte överdrivet, förbrytelsen blev påtaglig: det var härifrån nazisterna 1941-1943 skickade 2 286 judar till koncentrations- och dödsläger. Idag har spår 13 blivit ett minnesmärke: en informationstavla berättar om brottet, i rälsen har namnen på de mördade frästs in, arvet efter documenta 13 lever.

 

Även denna gång börjar vårt besök på järnvägsstationen, men nu leds vi direkt ner i dagens helvete, det är i alla fall så jag tänker när vi tar trapporna ner i underjorden. En övergiven tunnelbanehållplats har förvandlats till en utställning om den väg flyktingar måste tillryggalägga för att komma från Grekland till Tyskland. Längs stationens väggar kan vi följa flyktens olika stadier, i ena hörnet ett runt tält med en film om den 300 mil långa vandring som konstnären, indiske Nikhil Chopra, själv tillryggalagt. Det är lite för snyggt, känns tillrättalagt för att inte oroa för mycket eller tvinga oss inse hur Europa behandlar människor som söker sig hit.

 

Nikhil Chopra: Drawing a line through landscape.

 

Men så vänder vi oss om och går in i stationens återvändsgränd, där franske Michel Auders furiösa bildspel visar upp kvinnor och män som utsätts för våld och övergrepp, krig och våldtäkter, ett litet anslag har satts upp som varnar för starka bilder och föreslår en åldersgräns på 18 år. Jag står kvar ett slag, men känner mig snart som medaktör till de övergrepp som skildras: våldshandlingarna mångfaldigas, upprepas när vi passivt står och tittar på övergreppen, de utsatta blir gång på gång offer.

 

Jag lämnar den underjordiska stationen ganska betryckt, vad ska jag göra med detta? När vi kommer ner till Friederichsplatz, documentas huvudområde en bit ner mot floden Fulda, stannar vi till och tittar upp mot den nya devis som kröner Fridericianum, Kassels ståtliga museum: Being safe is scary. En grimas, men ganska osmaklig, det är knappast en paroll som den som flytt över Medelhavet vill göra till sin, trygghet ingenting som jag vill räcka ut tungan åt idag.

 

Banu Cennetoğlu: Being safe is scary.

 

Kanske har konstnären, turkiske Banu Cennetoğlu, tänkt sig att knyta an till nazisternas ökända devis ”Arbeit mach frei” genom att tala tvärtomspråk; tanken kommer till mig då jag på gågatan en liten bit bort fann ett stort upp och nervänt B i blänkande aluminium. Det är ett monument över de judiska fångar som smög in en protest genom att ställa bokstaven B på huvudet när de reste skylten över ingången till Auschwitz. Men i så fall fungerar det dåligt, grimasen mot alla som (än så länge) lever i trygghet är närmast ett hån: trygghet är inget vi längre kan ta för givet.

 

Den lite nonchalanta hållningen till människor i nöd tycker jag mig också se i ett slags bostadshus som ställts ut på torget: avloppsrör travade på varandra i en hög fyrkant, vart och ett rymmer ett hem. Inredningen har Kassels konststudenter gjort, under kurdiske Hiwa K:s ledning. Men någonstans har det gått fel även här för det som kunnat vara en bild, eller i alla fall en tolkning av utsatthet och sårbarhet – att leva som råttor i kloakerna, en verklighet för alltför många människor – har här blivit ganska snygga och lite lekfulla rum, som om IKEA velat visa upp sitt nya koncept compact living.

 

Hiwa K: When we were exhaling images.

 

Marta Minujín: The Parthenon of books.

Så vänder vi oss om igen och står imponerade inför argentinska Marta Minujíns version av Parthenon mitt för Fridericianum. Vi vandrar in (som man inte längre får i verklighetens Parthenon): pelarna, väggarna, det som är kvar av gavlarna, allt består av plastinklädda böcker som censurerats av diktaturer världen över. En värdig hyllning av betydelsen av det fria ordet, ett evigt uppdrag, att skriva, att publicera, att göra motstånd.

 

Parthenon betonar det som är nyheten på årets documenta: ett samarbete mellan Aten och Kassel. Atens moderna museum har flyttat över en del av sin samling till Fridericianum, och det visar sig att den grekiska erfarenheten passar väl in i den verklighet Europa lever idag, eller åtminstone känner konsekvenserna av: diktatur, flykt, migration, tillfälliga uppehållstillstånd. I en sal ser vi huvudlösa dockor, sjavigt klädda män på flykt undan diktatur och fattigdom i Greklands 1970-tal; men också en bild av dagens migranter från Syrien, Afghanistan eller Somalia, endast kläderna och de gamla resväskorna visar att tiden flytt. Alldeles intill ännu ett Parthenon, denna gång sydafrikanske Kendell Geers Acropolis Redux: en hård, ogenomtränglig fästning som vi inte kan gå in i, allt skinande och avvisande metall och taggtråd. I ett tornrum intill ligger Europas alla flaggor (i glas) krossade och sönderslagna, ett Europa i spillror.

 

Kendell Geers: Acropolis Redux.

 

Maria Eichhorn: Unlawfully acquired books from Jewish ownership

Övergrepp, särskilt våld mot kvinnor, och flykt, det är de två teman som återkommer i documenta 14. Men historien, det förflutnas övergrepp, finns också kvar, vi är ju i Tyskland. Tyska Maria Eichhorn visar upp ett pågående projekt som binder samman forskning med konst: hur finna och hantera alla de tillhörigheter som nazisterna stal från judar före och under kriget? I en sal har hon byggt ett torn av återfunna böcker från ett bibliotek i huvudstaden. Vi vill gärna låna en titel vi finner i ögonhöjd: How to be happy in Berlin.

 

Text och foto: Kenneth Hermele
KH är ekonom och doktor i humanekologi.






 

VÄRLDEN

2017
Anton Jansson
3x Martin Luther
Kenneth Hermele
documenta 14 i Kassel
Sigrid Melchior
Europeiska historiens hus i Bryssel
Kenneth Hermele
Rapport från Venedigbiennalen
Fredrik Cullberg
Geniförklarat klumpmode på Metropolitan
Anna Sternfelt
Kristaller down under
Fredrik Söderling
I det heliga ciebaträdet – på mayamuseum i Mexico
Jonas Cullberg
Politiska bilder i instagramåldern
Jonas Cullberg
Revolution på museum


Tidigare VÄRLDEN i ARKIV


  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ställföreträdande ansvarig utgivare: Jan Ohlin| © UEForum 2005-2017