HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#5 OKTOBER 2017

MÖBELMÄSTARE I RETROSPEKTIV

HI-gruppen. Hantverk i plaståldern
Arkitektur- och Designcentrum/ArkDes, Stockholm, 170913–171119

Intendent och sakkunnig: Johan Örn
Projektledare: Lena Landerberg
Utställningsformgivare: TAF Arkitektkontor
Grafisk form: Johannes Molin


ArkDes i Stockholm visar en utställning om HI-gruppen, som försökte utmana 60-talets danska övertag i möbeldesign och hantverk. Tankeväckande och före sin tid, menar Ewa Wadell, som även funderar över hur utställningens form och konstruktion står i relation till innehållet.

 

HI-gruppen. Hantverk i plaståldern på ArkDes hösten 2017 lyfter fram den sammanslutning mellan inredningsarkitekter och hantverksmästare som startades i Stockholm 1959 av bland annat inredningsarkitekt Stig Lönngren. HI-gruppen, som den kom att kallas, där H stod för hantverksmästare och I för inredningsarkitekter, hade som mest 16 medlemmar, varav endast en kvinna. Ambitionen var att utmana den danska dominansen inom den svenska möbeltillverkningen, samtidigt som gruppen tog inspiration av danskarnas starka samarbete mellan inredningsarkitekter och hantverksmästare i ett slags skråväsen kallat Snedkerlauget. Samarbetet skulle in så tidigt som möjligt i skapelseprocessen och produktionen skulle ske inom en platt, demokratisk struktur där alla inblandade presenterades alfabetiskt istället för i rangordning. Det skulle vara högt i tak när det kom till hantverksmässiga möbler, där yrkesskicklighet, form och kvalitet ställdes framför massproduktion.

 

Foto: Kristofer Johnsson

 

Här fanns även en ambition att föra samman hantverk och industri utan att tulla på kvaliteten. Det fanns inget enhetligt formspråk, men materialen var ljusa träslag, inslag av metall, läder och en stor portion hantverkskunnande, bland annat i form av helt nedmonteringsbara möbler utan skruvar och spik. Den rådande trenden med teak stod på sin höjdpunkt, men gruppen producerade överhuvudtaget ingenting i det materialet.

 

Det gick dock inte så bra som man hade tänkt sig. Trots att gruppen blev känd och ställde ut sina möbler i Stockholm rönte den inte tillräckligt med framgång. Den upplöstes 1972, fem år efter den sista utställningen, och föll i glömska.

 

Barnstol, HI 56, i björkplywood av snickarmästare Lars Larsson och inredningsarkitekt Stig Lönngren skiljer sig från övriga möbler i och med den starka färgen och de rundade formerna. Men den är ändå enkel och ren i formen.
Foto: Matti Östling

Att gruppen inte slog igenom på allvar förklaras i utställningen med en förmodad brist på marknadsföring, samtidigt som de politiska vindarna blåste åt ett annat håll. Exklusiva kvalitetsmöbler stämplades som elitistiska och diskriminerande. Inte heller industrin nappade på gruppens initiativ att sammanföra svensk fabriksproduktion med landets egna hantverksmästare och arkitekter.

 

I ett samarbete med TAF Arkitektkontor dammar nu ArkDes av delar av gruppens produktion och ställer ut dem tillsammans med möbelritningar och fotografier. På ett slätt vitt podium av det återvinningsbara materialet Re-board finns drygt trettio olika möbler av gruppens medlemmar tillgängliga att studera och lära sig mer om.

 

Även om gruppen inte hade något estetiskt manifest att följa, är det ändå den moderna stilen som håller objekten samman. De rena linjerna, formerna och det relativt nakna träet återkommer i majoriteten av föremålen och det är egentligen bara barnstolen HI56 av Lars Larsson och Stig Lönnberg samt en matsalsserie i plywood av Anders Berglund och Hans Johansson som bryter av.

 

Rekvisitan, dvs podiet i Re-board, visar upp de hållbart tillverkade objekten i en kontrasterande, samtida kontext, där besatthet av förändring ställer krav på förnybara material som betonar vår tids intresse för återvinning. Att föremålen står på ett enda stort podium, till viss del indelat i sektioner med hjälp av samma material, syftar också till att återspegla tanken på en demokratisk och jämställd arbetskultur. De olika avdelningarna behandlar gruppens uppkomst, materialval och filosofi. På väggen intill finns en tidslinje med information om de viktigaste händelserna i gruppens historia, allt visat med några fotografier av Sune Sundahl som var knuten till gruppen. Hela arrangemanget återspeglar den enkelhet som återfinns både i gruppens formestetik och ickehierarkiska arbetsstruktur.

 

Det är ovanligt lite information i den här utställningen, som även till ytan är minimal. Podiet som besökaren får röra sig runt upptar inte många kvadratmeter sammanhängande yta. Informationstexterna är korta, endast några meningar och även om möblerna är vackra, ser välgjorda ut och har en estetik som ligger dagens retro-influerade inredning precis i smaken blir det inte helt lätt att förstå kontexten de är tillverkade i. Särskilt svårt blir det för den som inte var med under 1900-talets andra hälft och själv tog del av den politik eller det stilideal som rådde. Vad var det egentligen för politiska vindar som blåste och som satte krokben för gruppens ambitioner?

 

Möblerna står uppställda på podier av det helt återvinningsbara materialet Re-board, flankerade av möbelritningar, fotografier av Sune Sundahl och korta informativa texter. Foto: Matti Östling

Ola Andersson skriver i sin recension av utställningen för Dagens Nyheter om den samtida kampen mellan hantverksskicklighet och slit och släng-kulturen, en kamp som den senare vann. Detta nämns överhuvudtaget inte i utställningen. Inte heller förstår man varför gruppens samtid kallas för plaståldern. Här finns ingenting som avslöjar vad industrierna egentligen producerade, vad människor köpte (och om de köpte det för att de ville eller för att det var vad de hade råd med). Inte heller framgår på vilket sätt den svenska gruppens möbler skilde sig från de danska inredningsarkitekter och hantverksmästare, som trots allt hade ett stort genomslag inom den svenska inredningsindustrin. Visst är möblerna vackra och det syns att de är gjorda med såväl kvalitet som yrkesskicklighet och stolthet, men för att få en helhet av tiden som rådde hade man nog vunnit på att låta någon beskriva kontexten mer ingående, snarare än att göra samma sak som HI-gruppen själva; tro att möblerna talar för sig själva.

 

Väggskåp H 91, i björkplywood, gjort av snickarmästare Lars Larsson och inredningsarkitekt Stig Lönngren 1966 återspeglar en estetik med tydliga geometriska former som känns typisk för 1960-talet.. Foto: Matti Östling

Det är också intressant att de har fallit i glömska. Varför blev det så, och varför dyker de upp igen just nu? Vissa produkter, framgår det, har dessutom börjat tillverkas så smått, så någonstans har de ändå funnits kvar i medvetandet. Var har de möbler som ställs ut nu funnits i alla dessa år, och hur har de förvarats? Många föremål ser ut som nya och det är ganska fantastiskt att de har sparats för eftervärlden att upptäcka trots inredningstrendernas alla svängar under de senaste fyrtio åren. Det hade varit intressant om utställningen dykt djupare ner i sitt ämne med vad kvalitet och hållbarhet betyder i en tid då kvalitet går hand i hand med estetiska ideal och trender.

 

Det är synd att man inte valt att låta utställningen få ett större utrymme. Ola Andersson påpekar att den inte tillåter närstudier av dessa ändå rätt ovanliga objekt. När det, som ArkDes påtalar, är en möbelskatt som lyfts fram ur glömskan hade den gärna fått ta lite mer plats, såväl i själva rummet som kontextuellt beskrivet. Det är mycket som lämnas underförstått, kanske som en blinkning till det ArkDes menar var just ett underliggande syfte med gruppen; att visa att svenskar var lika dugliga som danskarna på möbelfronten. Det räcker dock inte hela vägen för att verkligen diskutera gruppen, möblerna och varför det misslyckades.

 

Utställningen är tankeväckande. De möbler som visas är skickligt genomförda och väl värda att lyftas fram. Att det sker just nu är inte konstigt. Det blåser retrovindar inom inredningsbranschen, 1950- och 1960-talets modernism är just nu eftertraktat, samtidigt som svensk design ofta lyfts fram som kvalitativ, innovativ och framgångsrik. Kanske var HI-gruppen bara lite för tidiga för att slå igenom på riktigt. Idag har det nog inte varit någon tvekan om saken, de hade gjort succé.

 

Text: Ewa Wadell
EW har en fil.mag. i konstvetenskap och estetik.






 

RECENSIONER

2017
ArkDes, Stockholm
Möbelmästare i flera generationer
Tidö Collection of Toys & Comics, Stockholm
Skattkammare för flera generationer
Arkeoteket Historiska museet, Stockholm
Grävandets magi
Norrköpings stadsmuseum
Med Lapp om halsen
Örebro OpenART
Berörd i Örebro
Österbottens museum, Vasa Finland
Landhöjning, vargar och kvinnoöden i Österbotten
Värlsdkulturmuseet, Göteborg
Estetiskt men obearbetat
Falu gruvmuseum
Välgjort i gruvan
Göteborgs stadsmuseum
Göteborgs födelse
Prins Eugens Waldemarsudde
En sagolik skola – Folkskolan 175 år
ArkDes Stockholm
Josef Frank – Against Design
Flygvapenmuseum Linköping
Djur och Krig
Skissernas Museum, Lund
Återinvigning
Scenkonstmuseet, Stockholm
Öppnande
Domkyrkan, Västerås
Reformation pågår


Tidigare RECENSIONER i ARKIV

UEForum vill gärna ha pressmaterial
om nya utställningar. Skicka e-post till
bevakning@ueforum.se

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ställföreträdande ansvarig utgivare: Jan Ohlin| © UEForum 2005-2017