HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#6 DECEMBER 2017

VAR LIGGER LOJALITETEN?

Hur ska en utställningsproducent förhålla sig till sitt ämne, var har man sin lojalitet? Är den med museet, ämnet eller besökarna? Arbetet kan jämföras med motsvarande hantering för en journalist, informatör eller akademisk forskare, menar Irène Karlbom Häll, som funderar över metodik och yrkesetik inom utställningsvärlden.

 

− Var ligger er lojalitet? Frågan kom från läraren i journalistik på högskolan och hon svarade sedan själv.

 

− Lojaliteten ligger hos läsarna, och möjligen hos ”saken”. Definitivt inte hos intervjupersonerna. Ni ska inte springa deras ärenden, för det är lätt hänt.

 

Jag kunde se att det var så, både utifrån personlig erfarenhet och ren logik. Som journalist får man ofta en stark, om än flyktig relation med intervjupersonerna, de som journalister lite krasst kallar ”casen”, lite tror jag för att hålla en distans. De man söker upp, får information av och sedan överger. Medkänsla är inte förbjudet, men som journalist får man inte bli manipulerad.

 

– Lojaliteten hos en journalist ska heller inte ligga hos ägaren av tidningen, kanalen eller vad det kan vara, fortsatte min lärare. Detta är en paradox som det skrivits mycket om, inte minst från ett nordamerikanskt perspektiv. Värdet hos en fri och okorrumperad journalistik antas vara så stort att ägarna av rent förnuftsmässiga skäl håller tassarna borta och tillåter bevakning även av sig själva. Om deras tidningar blir viljelösa megafoner för ägarna kommer ingen att vilja läsa eländet.

 

Om det marknadsekonomiska resonemanget fungerar fullt ut eller ej är en annan fråga.

 

Hur som helst. På en annan plats i den journalistiska hedersetiken står de som gått över till ”andra sidan” och blivit informatörer, eller som det idag lite modernare ofta kallas, kommunikatörer. De får i regel betydligt bättre villkor, men är inte längre journalister, även om det de gör ibland kan vara likt. Skillnaden är att de jobbar åt och är lojala med sin arbetsgivare. Inom journalistkåren är det väldigt stor skillnad på att vara journalist eller informatör. Man väljer sida och kan inte i någon större utsträckning hoppa emellan och köra fifty-fifty. Då är journalistkarriären körd. Etiken är tydlig.

 

Det här är konstigt nog en sak jag ytterst sällan sett eller hört diskuteras i museivärlden, trots att den är lika relevant där, speciellt bland de som står för själva gränssnittet till publiken, utställningsformgivare och producenter. Var ska vår lojalitet ligga?

 

Det finns ingen yrkesidentitet, inget skrå för de som arbetar med utställningar på det sätt som finns för journalister. För historieforskare i den akademiska världen finns en yrkesetik och ett kritikersystem som ska garantera korrekthet och relevans. Kanske är det tänkt att den ska följa med automatiskt in i museivärlden. Dessvärre finns inga bra passande verktyg där, och det petiga felfinnandet och fixeringen vid detaljer som fungerar för att nagelfara avhandlingar är inte en metod som passar jättebra för att bedöma utställningar, som i många fall kommunicerar med både text, rum, ljud, ljus, bild, pedagogik, mm.

 

Kasperteater 1831, Wikipedia

 

Utställningen har dessutom en publik dimension och en kort aktualitetsperiod, som historie- och annan forskning inte har. Utställningsskapandet blir en gråzon utan tydliga etiska normer att hålla sig till för den som arbetar med det. Frågor av typen ”var ligger min lojalitet” lämnas till var och en att fundera över. De som jobbar hamnar ändå i intressekonflikter och har då inget annat att hålla sig till än den egna magkänslan. Det har slagit mig att jag personligen nästan alltid agerat som en journalist – men antagits vara mer som en informatör. Ibland har jag å andra sidan varit mer av en informatör – men antagits vara journalist. Men det där kan säkert variera.

 

Som anställd utställningsmakare drivs man att behaga sina chefer och arbetskamrater med att producera sådant som är i deras smak, även om det gör delar av och ibland hela utställningar fullständigt ointressanta och irrelevanta för besökarna. Man träffar sina arbetskamrater varje dag och man löneförhandlar med sin chef, men besökarna träffar man ganska lite om man inte samtidigt är pedagog. Det är oundvikligt att dras med och korrumperas på en rad sätt.

 

På min första arbetsplats drevs jag på tre år från hyfsat stor kreativitet in i en rätt så grå norm, som gjorde livet lättare socialt, men utställningarna tristare. På min nästa höll jag huvudet högt – men priset blev också högt.

 

På nästan varenda frilansjobb jag hade som utställningsproducent blev frågan någon gång aktuell: Hos vem finns min lojalitet?

 

Det kunde handla om att offentliggöra obekvämt material som kommit upp i researchprocessen, citera historiska personer som gjort uttalanden som idag skulle uppfattas som milt talat politiskt inkorrekta och då förutsätta att besökare förstår att uttalandena är just citat och inte museets policy. Det har handlat om att skoja och använda viss ironi. Det har också handlat om att ”outa” historiska personer som varit homosexuella, för att det kan vara relevant för publiken, även om det är jobbigt för visningspersonal som kanske alltid satt en heder i undvika frågan. I de här fallen har i alla fall jag tagit ett beslut att vara ”journalist” och stå på besökarnas sida. Några gånger har jag fått ta saken ända upp till högsta chefen för institutionen, beställaren, för att ha ryggen fri. Och de har faktiskt aldrig censurerat, utan ställt sig på min sida. Jag kanske haft tur.

 

Någon gång har jag skapat mer propagandistiska utställningar som delvis betalats av externa aktörer och då kommer frågan i en annan dager. Där blev jag snarare en informatör. Men det var ett medvetet val.

 

Borde man kanske redan från början deklarera om utställningsmakarna är fria och obundna att hantera den information som kommer upp under research och produktionens gång, eller om de är att betrakta som informatörer som alltid ska leverera det kunden tänkt sig?

 

Ska museer förresten ha propagandistiska utställningar som samfinansieras av någon? Är det ok så länge det är skattefinansierat och inte vinstdrivande företag? Är det ok med all sådan samproduktion så länge man tydligt ser vad som är vad?

 

Det vore intressant att höra hur andra producenter inom museivärlden upplevt det här. För att många upplevt detta är jag ganska så säker på. Var ska en utställningsskapares lojalitet finnas?

 

Text: Irène Karlbom Häll
IKH är journalist och utställningsproducent.






 

FORUM

2017
Eva Persson
Palatsrevolution i utställningskonsten
Irène Karlbom Häll
Var ligger lojaliteten?
Anders Söderberg, Anna Toräng
Replik från Sigtuna
Eva Persson
Om Livrustkammaren
Veronica Hejdelind
Ny bokklubb om museiarbete
Olle Näsman
Samhällsmuseum – modell för framtiden?
V Hejdelind, P Steorn, C Åhlvik
Kommentar till museidialogen
Jan Ohlin
Siffror som skaver
Kenneth Hermele
Namn eller inte


Tidigare FORUM i ARKIV

 

FORUM är avsedd för personliga
inlägg och vill ge plats för
reflektion och debatt.
Vill du delta i utställningsdebatten
hör av dig till Pia Cederholm.

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ställföreträdande ansvarig utgivare: Jan Ohlin| © UEForum 2005-2017