UTSTÄLLNINGAR MELLAN FOKUS OCH FLIMMER
Danska forskare analyserar utställningsmediet
 |
Multivers Academic 2006 UDSTILLINGER mellem fokus & flimmer – en antologi om udstillingsmediet Red. Elisabeth Bodin & Johanna Lassenius |
Antologin Udstillinger mellem fokus og flimmer är en följd av ett antal seminarier om utställningsmediet som kommunikationsform, som hölls på olika danska utbildnings- och konstinstitutioner år 2003. Antologin tar temperaturen på samtida danska konst-, design- och arkitekturutställningar med syfte att bidra till ökad reflektion kring utställningsmediets potential och begränsningar.
På de danska konstmuseerna är den så kallade saunaprincipen en vanlig utställningsstrategi, det vill säga att skapa en balans mellan varma och kalla utställningar. En varm utställning är producerad för en bred publik, medan kalla utställningar representerar mindre kända konstnärer. Saunaprincipen har sina fördelar, då de varma utställningarna i sina bästa stunder kan locka besökare till de kalla, men samtidigt riskerar metoden att låsa diskussionen om utställningsmediet. Redaktörerna gläds åt att de väl ingrodda idéerna om att konstverk "talar för sig själv" och ställs ut i "neutrala rum" ersatts av en spirande diskussionslusta om utställningsmediets komplexitet på de danska konstmuseerna. En förståelse av denna komplexitet är en förutsättning för att experimentera och utveckla utställningsmediet innan - som utanför institutionen.
Ovanstående diagram i Rune Gades artikel Hvad er udstillingsanalyse? vill visa alla komponenter som måste beaktas när man gör en utställningsanalys. Gade var en av föreläsarna på UEForums seminarium Vad är utställningsestetik? i Norrköping 2005, och hans introduktion av ordet utställningsestetik några år tidigare hade avgörande betydelse för skapandet av Utställningsestetiskt forum hösten 2005
De olika författarna bjuder på sina egna erfarenheter från utställningsgolvet, vilket bidrar till att konkretisera ovanstående. Man tar även upp museala utmaningar som utställningsmakarens egen relation till den institutionella identiteten och de institutionella ramarna. Den brittiska organisationen Artangel har försökt kringgå den problematiken genom att söka nya utställningsrum utanför museerna, exempelvis butiker, parker och industrimiljöer. En annan metod som presenteras är att inbjuda gästkuratorer som vanligtvis befinner sig utanför museets ramar. Konsthistorikern och kuratorn Anna Krogh beskriver utställningssamarbetet mellan konstnär och konstmuseum, där konstnären som skall representeras agerar gästkurator. Dialogen mellan museipersonal och konstnär blir då en utställningsstrategi.
En annan infallsvinkel som berörs är besökarreception, som problematiseras av bland annat Bruno Ingemann. Jag har valt ut hans artikel Den besögende – social identitet, laering og oplevelse – en metodisk diskussion för en närmare presentation. Besökarreception är inom museivetenskapen ett komplext och jämförelsevis outforskat fält.* Ingemann, som till vardags är lektor i kommunikation på Roskilde Universitetscenter och särskilt inriktad på utställningsanalys och besökarreception, avhandlar tre former av kvalitativa metoder för att komma besökaren in på livet, av vilka en är uppfunnen av honom själv. Han anser att traditionella intervjuer ger för snäva ramar och har därför uppfunnit en videohatt, det vill säga en hatt på vilken han fäste en videokamera med inbyggd mikrofon. På så sätt kunde en forskare följa besökarens vägar i utställningen och samtidigt höra diskussionerna som då kommer naturligt utan en intervjuares utvalda frågor.
Besökaren med videohatten är medveten om sin roll som forskningsobjekt vilket naturligtvis sätter ramar för diskussionerna och hur personen rör sig i utställningsrummet - kanske vill han eller hon uppfattas som en särskilt "duktig" museibesökare? Trots denna problematik är detta kanske så nära museerna kan komma besökaren? Videobanden visar besökarens rutt, hur länge besökaren läser texter (om de överhuvudtaget läser), var besökaren pekar, vilka delar av utställningen som har attraction- respektive holdingpower och inte minst, vilka passager som inte lockar alls. Det är en intressant och tankeväckande utvärderingsmetod, men varför inte släppa fram utställningsmakarna? Tänk om ett museum vid varje ny utställning låter sina medarbetare gå med videohatten för att presentera idéerna och den tänkta rutten – vilket dokument för såväl samtiden som framtiden!
Sammanfattningsvis tar antologin utställningsmediets komplexitet på allvar och rör sig i mer eller mindre snåriga passager. Det levereras inga färdiga paketlösningar för den fulländade utställningen, men väcker tankar och ger inspiration. Inom ramen för antologin berörs som tidigare nämnts konst, design och arkitekturutställningar, men nog finns det guldkorn även för sakutställare, inte minst beträffande nämnda besökarreception som tycks få mer uppmärksamhet inom konstvetenskapen jämfört med museivetenskapen.*
 |
Text: Ingrid Blomkvist Bilder: Ur boken Udstillinger mellan fokus och flimmer |
Ingrid Blomkvist är projektanställd antikvarie på Sveriges fängelsemuseum i Gävle.
* På 1990 talet utvecklade museologer vid Umeå universitet metoder att registera besökarreception på kulturhistoriska museer, rön som finns publicerade i Historiebilder. Om intention och reception i museer av Bengt Lundberg och Per-Uno Ågren. Utgiven av Museologi/Umeå unversitet och Västerbottens museum 1999 (red. anm.)