LJUS I MÖRKER

Ljustekniker börjar alltmer ta befäl över vad som kan ställas ut och hur det ska ställas ut. Visst, vi behöver artificiellt ljus i utställningar och det kan gestaltas på ett sätt som förenar sig med avsikterna i varje utställning. Men hur ofta sker just det? Och kan vi slippa det artificiella ljuset när vi kan undvara det?

Konstnären Sölve Olsson har skrivit en bok Ljus i konstmuseer som gavs ut av Arkus 2004. Det är en uppfordrande läsning om ljusets användning vid skilda tider i olika museer i västvärlden och dess effekter på upplevelsen av konsten. Det han framför gäller bra för alla slags presentationer i museer och på konsthallar. Boken är mycket konkret i sin beskrivning av olika ljuskällor, ljustes väg och färg och dess effekter både i rummet och för betraktelsen.

Det som behöver kritik kritiserar han drastiskt och väl underbyggt, ofta med citat från arkitekter och kritiker. Han ger också en läsvärd skildring av kvaliteter i de museer han gillar – Insel Hombroich i Neuss utanför Köln, Den Frie i Köpenhamn och Fondation Beyler i Basel.

"Fondation Beyler I Basel invigdes 1997, och är alltså nästan samtida med Nya Moderna i Stockholm. Ändå är de båda museerna mycket olika. Baselmuseets salar är fyllda med ljus och konstverken lyfts av arkitekturen i stället för att tyngas av den", skriver Sölve Olsson.

Idealet är för honom att man tar tillvara dagsljuset. Det är i dagsljus den mesta konsten kommit till och ses därför bäst i dagsljus. Kom ihåg att Nationalmuseum i Stockholm fick elljus först 1928-31. När MoMa i New York installerade lysrör och strålkastare, blev det efter kriget en signal om modernitet, som snabbt blev förebildlig för fortsatt museibyggande. Resultatet har blivit en teknifiering som få behärskar och där det utställda kommit till korta.

Elljus kan förstärka dagsljuset, men det bör inte vara så att dagsljus används för att förstärka elljus. "När ljuset är så svagt eller missfärgat så att det grovt förvanskar verken – vad är det då för mening att alls visa originalverk?" frågar författaren, som menar att få museer gör sina samlingar rättvisa.

Renzo Piano har ritat Fondation Bayler. Hans skiss av principen för dagsljusinsläpp genom taket kan jämföras med fotot av färdigbyggt tak.

Med teckningar, ritningar, foton och citat klargör Sölve Olsson fel och förtjänster i ljussättningen. I tolv punkter sammanställer han elementära krav på bra ljus, som gör det möjligt för betraktaren att själv avgöra hur det ser ut som visas. "Läsaren får avgöra om de krav jag ställer är orimliga eller orealistiska."

Förhoppningsvis kan fler hitta fram till boken och börja funder över alternativ till dagens aggressiva ljus i museer. Åtminstone några. Det kan ju också finnas ekologiska skäl.

Text: Gunilla Lundahl

Gunilla Lundahl är författare och kulturskribent