MÄNNISKANS NATUR versus PLASTIC FANTASTIC!

Människans Natur
Dunkers kulturhus, Helsingborg
Se särskild recension

Plastic Fantasic
Dunkers kulturhus
080426 - 080921

Utställningsproducent: Charlotta Jönsson
Kunskapsinnehåll och ägare
till den unika samlingen: Thomas Lindblad
Utställningsarkitekt: Tove Alderin
Grafisk formgivning: Sitisak Forsberg
Film och ljud: Christian Odeholm
Ljus: Viktor Hallonsten

Nu har det hänt igen! Jag lämnar Dunkers Kulturhus i Helsingborg mycket rikare och lite fattigare. Fattigare för att de har en så fantastiskt fin museishop med roliga, vackra, fiffiga, dyra och billiga saker. Rikare för att de lyckas planera sina tillfälliga utställningar så väl att huset, som redan det liknar en lyxig chokladask, under locket bjuder på en fin blandning av mörka och ljusa bitar, några lite segare, som räcker längre och några som smälter snabbt på tungan. Vid förra besöket var blandningen: foto med Sally Mann, konst med Lenke Rothman, kulturhistoria med Klippanpopen och debattutställningen Killar.

Den här gången såg jag Människans Natur och Plastic Fantastic!

Människans Natur skulle kunnat heta Museets Människa och det är en människa som jag tycker mycket om och har stort förtroende för. En människa med kunskap, som är värd respekt. En tålmodig, noggrann en. Och ja, en sparsam figur. Med en ganska torr humor. Allt detta finns med i utställningen, medvetet eller omedvetet.

Människans Natur är resultatet av flera års inventering av museets magasinerade material. Arbetet har gett en ingående förtrogenhet med föremålen. Kunskapsdjupet märks i utställningen och det är så föremålen presenteras, förtroligt. Varje monter är som en middagsbjudning arrangerad av en klok och välvillig värdinna. Alla ska få det trevligt, både ha något gemensamt att prata om och något eget att komma med i konversationen. Det blir en trevlig tillställning. Inte klackarna i taket, men angenämt och givande.

I montrarna finns föremålsrelaterade texter på lutande plexiskivor i A4 storlek, på väggarna stora texter som berättar bland annat om plastens historia och teknik.
Foto: Eva Persson

På festen i rummet intill är stämningen en helt annan. Där är det Plastic Fantastic! Och det är ingen bjudning i aftonklänning precis utan ett partaj i något fräsigt. Livet är kort, men härligt. Ljuset flödar likt champagne och färgerna bländar liksom gästernas glada skratt.

Eftersom jag är konservator kan jag inte undgå att se bevarandeaspekterna i de båda utställningarna. I Människans Natur är ljuset dämpat till lämpligt lux-tal. Utan att ha med min fick-hygrometer kan jag säga att luftfuktigheten håller bästa nivå. Montrarna är slutna. Alla föremål, utom de textila, ligger direkt på monterbotten utan för materialet påfrestande monteringar. Textilierna är monterade just för att de inte ska utsättas för påfrestningar. Och "direkt på monterbotten" är faktiskt inte hela sanningen; om man kollar noga så ligger det under vartenda ett av de hundratals föremålen en formskuren bit Melinex, en inert plast som skyddar föremålet från eventuell påverkan av monterbottens material. Snitsigt, petigt, musealt!

I Plastic Fantastic flödar ljuset fullkomligt skamlöst. I rummet ligger en svag, men omisskännlig doft av nedbrytning. När plaster dör avger de syror. Men helhetsintrycket och upplevelsen av utställningen är verkligen härlig. Det är modigt utställt, friskt vågat och fränt exponerat. Samtidigt otroligt enkel. Materialet i sig är så intressant att det inte kräver någonting alls i form av scenografi och montering. Och det vardagsnära, kära plastmaterialet ligger oss så nära både i tid och i användning att text knappast behövs. Sakerna talar själva och berättar din egen historia, den du trodde att du hade glömt!

Jag tror det är en väldigt bra idé att dra utställningar till sin spets och det tycker jag att Dunkers med sina båda utställningar gör. Istället för att låta utställningarna finstämt samspela krockar de skönt och det gör besöket så mycket mer givande.

Text: Caroline Owman
Utställningsfoto: Sven-Olof Larsén

Mer om Människans Natur i Mattias Åkesons recension
samt i Tom Hedqvists kommentar på Forum