HEM  ARKIV  ESSÄER  FORUM  KONTAKT  LITTERATUR  RECENSIONER  REPORTAGE  SYNPUNKTEN  VÄRLDEN

 

GOEBBELS KÄFT I BRUN BACKELIT


Goebbels käft i brun backelit
Göteborgs stadsmuseum, 091118- tills vidare

Producent: Mats Sjölin
Form: Hans Dillner
Grafisk form: Lisa Sandström/Strum und Drang
Produktion: Jan Westman
AV och ljussättning: Lars Lindeberg
Föremålsansvarig: Christian Thorén

 

Goebbels käft i brun bakelit på Göteborgs stadsmuseum är inte en utställning om radioapparatens barndom och senare teknikutveckling, som jag först trodde. Ty så snart jag befinner mig där blir det tydligt att det handlar om något större - nämligen hur svenskarna omvandlades till moderna människor där radion var ett tekniskt medel i denna större upplysningsprocess.

 

Tre radioapparater i brun bakelit som tillhört Industrimuseet i Göteborg "upptäcktes" i Stadsmuseets samlingar dit de nu hör. Ett litet forskningsarbete påbörjades och resultatet blev en utställning med oväntat innehåll.

 

Ur två högtalare i utställningens entré ljuder propagandaminister Goebbels hätska stämma. Rakt fram ser man ett exemplar av den lilla kubiska radioapparat som i folkmun kallades Goebbels käft. Runt 1930 var användandet av radion inte särskilt vanligt i Tyskland men efter maktövertagandet 1933 fick den billiga och säkra folkradion Goebbels käft en enorm makt i att knyta den tyska befolkningen till det nazistiska budskapet.

 

Den tyska apparaten importerades till Sverige och fick en funktion i den socialdemokratiska statens upplysningskampanjer, och det är det som utställningen handlar om. Det övergripande temat kan bäst förstås som en berättelse om strävan efter en allmän förbättring.

 

I vissa montrar är föremålen sammanställda associativt (t v), i andra mer traditionellt.

 

Berättelsen är överskådlig och gripbar tack vare utställningsrummets disponering med avskilda bås för de olika "kapitlen" där radions roll i förbättringsivern illustreras med ljud, bild och text samt föremålssammanställningar i glasmontrar.

 

Mycket dekorativt men också finurligt har utställningen en fond som för tankarna till en Mondrianmålning eller en de Stijlinredning. En sträng estetik som svenska modernister kunde känna sig befryndade med men som snart blev Entartete Kunst i Tyskland.

 

I ett av båsen är hemarbetet i fokus, ur en högtalare spelas en debatt upp mellan inredningsarkitekten Lena Larsson och en för mig okänd man. Även om jag inte riktigt förstår de olika ståndpunkterna tror jag att debatten gäller om det är önskvärt att söka efter generella standardlösningar för ett enklare hushållsarbete eller om dessa lösningar skapar en alltför torftig miljö och tråkig människosyn. Bekvämligheterna kanske har sina nackdelar eller, med ett Larssoncitat: "Jag skulle vilja anklaga dig för högförräderi mot diskbaljan. Symbolen där vi tänker som intensivast."

 

På detta tema spinner utställningen vidare. Små korta filmer berättar om när Göteborg blir elförsörjt och barn bussas ut till havet för sol och salta bad; ett utdrag ur en lärobok visar hur arbete genomfördes "förr och nu", det vill säga förr för hand, nu med maskin.

 

I andra bås visas gamla reklambilder från Volkswagen bredvid ett foto av Per-Albin, ljudupptagning från det berömda folkhemstalet varvas med ett radioprogram där en grupp kvinnor diskuterar husgeråds för- och nackdelar.

 

Det framgår tydligt hur mycket av denna allmänna förbättring som kunde förstås genom prefixet "folk", med bildning, bil, hemmet och radion efter sig.

 

"Radion är nuets barn på samma sätt som en daglig tidning", fastslår Radiotjänst i sin verksamhetsberättelse 1932.

 

Korta texter berättar om den typ av radioprogram som sändes under folkhemsbyggets expansiva fas. I centrum stod det goda hemmet : "I januari 1949 samlas en grupp kritiska damer runt en mikrofon… Där avhandlades kastrullen, sängen gardinen och lampan." Synen på den moderna bostaden var att "stadsplanering var vetenskap och inte konst, trångboddhet var psykiskt påfrestande, för få husmödrar deltog i formandet av den nya bostaden." En samtida film om Hemmets forskningsinstitut visar hur allting i hemmets studeras i detalj för att göra allt så funktionellt som möjligt, antal steg kartläggs och syreupptagning vid dammsugning uppmäts, en lätt absurd film.

 

Sammantaget är utställningen bra, jag tycker ofta det är trevligare med mindre utställningar, textstyckena och filmerna sätter sig bättre. Ett minus är dock att föremålen saknar förklarande text. Nu behöver i och för sig inte dockmöbler och en skurbalja förklaras närmre men andra föremål, t ex radiosändarna, hade det varit intressant att få veta lite mer om.

 

Jag bär med mig än känsla av sammanhang när jag lämnar utställningen, ett sammanhang som för mig handlar om hur vi reagerar och hanterar detta arv. Ofta hör man om den framtidsoptimism som rådde under dessa årtionden och man skakar lite lätt på huvudet över dessa överrationella människor som satte agendan, men efter att lämnat utställningen har jag även en känsla för denna tid. Koncentratet av ljudupptagningar, texter och rörliga bilder gör att jag just börjar reflektera över det som kom sedan. Folkhemsbyggarna hade en enorm men likväl konkret uppgift just för att förbättringarna som skulle göras var så greppbara. Mät upp antal steg för att göra livet bekvämare, skapa funktionella bostäder, ut med barnen till havet! Samtidigt som man var ganska trångsynt när det gällde de sociala roller som människor tilldelades.

 

Mest talande blir det när jag hör Per-Albins stora ord om folkhemmet samtidigt som kastrullens funktionalitet diskuteras av en grupp kvinnor. Det var ingen tvekan vem som skulle göra vad. Stadsplanering skulle separeras från konsten, kvinnan skulle bestämma mer inom hemmets väggar, trångboddheten ledde till psykiska besvär, alla dessa påståenden rymmer ju inre motsättningar som är ganska tydliga för oss nu i efterhand. En alltför funktionell stadsplanering kan lika gärna leda till psykiska besvär och hur mycket man än får att säga till om blir det ganska futtigt om gränsen för inflytandet går vid ytterdörren.

 

Skolradions uppgift var att fostra barnen socialt och kulturellt.

 

För oss som kommer efter blir detta alldeles uppenbart och nog verkar man varit något förblindad i sin förändringsiver när man inte kunde se dessa motsättningar. Den känsla av sammanhang jag får av utställningen gör också att arvet efter dessa årtionden får en lite djupare innebörd. Man kan lättare förstå varför Ulf Lundell född i slutet på 40-talet uttalar ordet frihet med en nästintill parodisk emfas och tomheten kvinnorna måste ha känt när de på 70-talet började upptäcka att stegen i köket nu var kartlagda, så vad göra härnäst? Men reaktionen på ett samhälle upptaget av konkreta och funktionella förbättringar var ju trots allt ett tacksamt föremål att reagera på, kanske något att vara tacksam över.

 

Text: Peder Lindgren
Foto: Göteborgs stadsmuseum


Peder Lindgren, MA i Internationella museistudier