HEM  ARKIV  ESSÄER  FORUM  KONTAKT  LITTERATUR  RECENSIONER  REPORTAGE  SYNPUNKTEN  VÄRLDEN

 

EN UTSTÄLLNING GÅR UNDER YTAN


Ytspänning – kallt krig i Östersjön 1979-89
Ny fast utställning på Marinmuseum i Karlskrona

Projektledare: Johan Gustafsson
Filmproducent: Maria Rydbrink Raud
Manus: Maria Rydbrink Raud, Andreas Linderoth, Peter Rosengren
Utställningstexter: Inga-Lill Hagberg, Andreas Linderoth,
Peter Rosengren
Utställningsarkitekt/grafisk form: Malin Lindell, AIX Arkitekter AB
Bildspel: Kristofer Nilsson
Bildredaktör: Mia Bengtsson-Plynning Link Image
Filmfoto: Peter Orevi, Hobi Jarne, Nils Fridén

 

När den sovjetiska ubåten U137 gick på grund i skärgården utanför Karlskrona den 27 oktober 1981 hamnade Sverige under några dagar i Kalla krigets händelsecentrum. Grundstötningen är självklart fokus i statliga Marinmuseums nya utställning "Ytspänning – kallt krig i Östersjön 1979–1989" som invigdes den 5 juni 2010.

 

Utställningens första rum slår an tonen med två stora ljuslådor som presenterar amerikanskt och sovjetiskt åttiotal. Besökaren hamnar direkt i rätt känsla: åttiotal, konflikt mellan två världssystem, grälla färger och stora rubriker.

 

Åttiotalets USA komprimerat på en vägg. Sovjet ligger på motsatt sida (ej i bild).

 

Två färgskalor dominerar: turkost/blått och orange/rött. Det turkosa förekommer i flera olika nyanser och bildar en sober bakgrundsfärg mot vilken det orange/röda bryter av och fokuserar blicken mot texter och föremål. Typografin – sanserifer i stor teckengrad, högerställda marginaler – känns inspirerad av kvällstidningarnas löpsedlar. Greppet fungerar eftersom det leder associationerna rätt. Ett antal löpsedlar från oktober/november 1981 återfinns inne i utställningsrummet.

 

Några riktigt korta texter drabbas tyvärr av den konsekvent raka högermarginalen.

Till vänster om ingångsrummet ligger ett filmrum med bakgrundsinformation om kalla kriget, från andra världskriget fram till 1989. Det är läckert utformat som ett kontrollbord på någon missilbas eller raketramp. Åtta videoskärmar och en världskarta dominerar mittväggen. Den tekniska lösningen för videouppspelningen är riktigt snygg: när ingen film är vald visas korta snuttar ur de olika filmerna på varsin skärm, men när besökaren (genom att trycka på en röd, inifrånbelyst knapp) väljer en film spelas den upp på samtliga åtta skärmar. En liten miss i marginalen är att världskartan är modern – det hade förstås varit bättre med en från 1980-talet.

 

Den valda filmen visas på samtliga åtta skärmar. Snyggt!

 

På rummets högra vägg visas en kärnvapensprängning. Under sitter en skärm med texten "Världens samlade kärnvapen 1986 kunde utplåna jordens befolkning 25 gånger", och under denna sitter en röd knapp monterad. Lite besviken blev jag när jag tryckte på knappen och inget hände. Här hade utställningsbyggarna kunnat låta sig inspireras av David Smalls informationsbord på Churchillmuseet i London – kanske hade alla åtta skärmarna kunnat flamma upp i vitt sken vid ett tryck?

 

Till skillnad från Reagan och Gorbatjov tryckte jag på knappen. Inget hände, som tur var.

Utställningens centrala rum består av textväggar, fyra filmer, en tidslinje och sittmöbler, en del med infällda föremålsmontrar. En suggestiv scenografisk detalj är strålkastaren som spanar runt i utställningsrummet från en centralt placerad låda (som jag gissar innehåller ett teknikrum).

 

Utställningsfilmerna behandlar vitt skilda ämnen: tillkomsten av musikalen Chess, Berlinmurens fall, och förstås U 137-incidenten. Mest berördes jag av en film där aktörerna i ubåtskrisen 1981 intervjuats i efterhand. Regeringsrepresentanter och militärer berättar om sina reaktioner på att hamna i världens blickfång – en fascinerande direktkontakt med världshistorien!

 

Varje utställningsfilm bestod av fyra filmer, projicerade på fritt stående väggar i utställningsrummet. Smart!

 

Föremålen presenteras i orange ljuslådor som drar till sig blicken. Snyggt! De flesta är modeller – ubåtar, ytfartyg, olika sorters torpeder och missiler. Inte så konstigt, med tanke på att resten av museet fullkomligt kryllar av fartygsmodeller. Jag kunde bara hitta två autentiska föremål (fanns det fler?) vilket möjligen är i minsta laget. Men visst hajade jag till när jag såg den sovjetiska båtmössa som hittades i vattnet utanför ubåten. Där fanns just den föremålsmagi som museer brukar försöka frammana.

 

Den orange färgen drar till sig uppmärksamhet och lyfter fram utställningsföremålen. De flesta föremålen är modeller.

 

Utställningen avslutas med två mindre rum. Det första innehåller ett inspelningsbås där du som besökare kan kommentera utställningen eller berätta ett eget minne från kalla krigets åttiotal, uppmuntrad av en videoskärm med budskap som "Vill du dela med dig?" och "Minns du kalla kriget?". I ett anslutande rum spelas videokommentarerna upp.

 

Mystiskt nog visas här också ett antal moderna nyhetsbilder av skiftande karaktär: vindkraftstorn, World Trade Center i brand, barn i flyktingläger och mycket annat. Varför? Detta kändes omotiverat i en annars mycket välfokuserad och sammanhållen utställning, och hade lika gärna kunnat utgå. Rent formmässigt, måste det dock sägas, passar rummet in utmärkt!

 

Avslutningsrummets utformning, men inte dess innehåll, hänger ihop med den övriga utställningen.

 

"Ytspänning" imponerar, inte minst genom de innovativa filmerna. Utställningen är väl sammanhållen både form- och innehållsmässigt. Färgsättning, scenografi och typografi används för att sätta sammanhanget: militär kapprustning och 1980-tal. Och det är riktigt, riktigt snyggt!

 

Text och foto: Aron Ambrosiani


Aron Ambrosiani är intendent på Nobelmuseet i Stockholm.