Några tankar om text i utställningar
”I was working on the proof of one of my poems this morning, and took out a comma. In the afternoon I put it back again.”
Oscar Wilde
Skrivandets våndor fick Oscar Wilde att grunna över ett kommatecken en hel dag. Han är knappast den förste och ej heller den siste som paralyserats av krav och förväntningar kopplat till skrivandets kreativa process. Den här reflektionen skall också handla om våndor och svårigheter vid skapandet av text. Här avses dock inte poem utan författandet av utställningstexter.
Text i basutställningen Liv lust längtan, Borås museum Foto: Jan Berg
Mycket har stötts och blötts kring detta tema och många har tänkt och skrivit om det också. Allt ifrån konkreta riktlinjer gällande form, språk och läsbarhet till djupare problematiserande kring texternas kommunikativa aspekter. Det tycks, med all rätt, var en outtömlig källa till kritisk reflektion.
Följande tankar har sin grund i undertecknads deltagande i en nätbaserad skrivarkurs hållen av Riksutställningar. Syftet med kursen är enligt Riksutställningar att museitjänstemän som aktivt arbetar med text i förmedling skall kunna vidareutveckla sitt skrivande. Kursen innehåller både rent skrivartekniska moment samt mer reflekterande och problematiserade uppgifter, där deltagaren förväntas fundera kring ordens värdeladdade kvaliteter.
Detta är ett välkommet initiativ. Formatet, där såväl kursmoment som diskussionsforum är webbaserade, gör deltagande möjligt utan att det ställer till praktiska svårigheter i samband med resor och uppehälle. De olika kursledarna är kunniga och representerar olika former av skrivande. Men, och det finns ju alltid ett men, kursen är i sig ett tydligt uttryck för den problematik som museerna ständigt brottas med sedan det postmoderna genombrottet inom museologin; nämligen förhållandet mellan samtiden och historien.
Postmodern vetenskapsteori har under det senaste decenniet kommit att få ett stort inflytande på den museala förmedlingen hos de kulturhistoriska museerna.
Detta har mycket kortfattat lett till en strävan att i så hög utsträckning som möjligt problematisera museets position i samtiden. En insikt som är mycket värdefull, eftersom den sätter fingret på det faktum att dagens (västerländska) samhälle är mångfacetterat till sin natur. Det går nästan aldrig att hävda att en historia eller en utgångspunkt är den sanna. Det finns alltid motbilder.
Detta faktum borde kunna resultera i en stor frihetskänsla för museerna. Plötsligt är man inte längre tyngda av objektivitetens ok utan kan själva välja utgångspunkter och berättelser. Till viss del har detta skett, utbudet av utställningar av kulturhistorisk karaktär är idag mycket varierande. Tyvärr finns dock en tendens att museets samtidsposition blir det som dominerar förmedlingen och bilden av historien reduceras till en institutions navelskåderi. Utställningstexterna är kanske den del av utställningens förmedling där detta blir mest tydligt. Här formuleras museets målsättningar och utgångspunkter, även om det kan vara både mer eller mindre tydligt uttalat.
I Riksutställningars skrivarkurs är det just detta som är pudelns kärna då de mer problematiserande momenten inleds. I en utställnings texter finner vi perspektivet och urvalen som ligger till grund för museets förmedling och dessa kan vara både medvetna och omedvetna. Och det är de senare som är kruxet. Eftersom museet agerar utifrån en särskild samhällskontext med sin specifika uppsättning normer och kulturella värdesystem riskerar förmedlingen färgas av dessa. Resultatet kan då i värsta fall bli ett okritiskt återgivande av sociala strukturer som vi anser vara problematiska, till exempel gällande genus, etnicitet eller sexuell läggning. Vad är då problemet med detta? Hur kan dessa i allra högsta grad relevanta insikter verka hämmande på den museala förmedlingen? Ja, här måste det nog till ett förtydligande exempel:
Bäckaskogskvinnan Foto: Historiska museet
I Historiska museets första del av utställningen Forntider berättas förhistorien genom en rad livsöden. Ett av de första vi stöter på är den så kallade Bäckaskogskvinnan som begravdes för cirka 9.000 år sedan. På språket arkeologiska heter tiden hon levde i mesolitisk stenålder. Hon tillhörde en så kallade jägar- och samlarkultur, som vi lärt känna genom de materiella lämningar som bevarats åt eftervärlden i form av gravar, boplatser och diverse andra arkeologiska fynd.
Anledningen till att just Bäckaskogskvinnan får representera denna epok beror med största sannolikhet på den tämligen delikata forskningshistoriken kring henne. Då kroppen återfanns tolkades den som en man på grund av de jakt- och fiskeredskap som fanns deponerade i graven. Klassiska manliga attribut ansågs det. En senare osteologisk undersökning visade dock att han var en hon. Tji fick alltså arkeologerna!
Den här historien är naturligtvis mumma för ett museum som vill förhålla sig kritiskt till både sig själv och till hur vi konstruerar bilder och berättelser om historien. I utställningstexterna, och även de texter som florerar på Historiska museets hemsida, görs det både förstått och underförstått att bilden av jägaren som man under mesolitisk stenålder kanske inte alls stämmer. Kanske har vi här en kvinnlig jägare, en mor, en jägare och en förhistorisk Amazon?
Ja, kanske det. Problemet med bilden som målas upp av utställningstexterna är att det viktiga med jakten under nämnda epok var att den kunde utföras av både män och kvinnor. Jakten var alltså inte per definition en manlig praktik.
Enligt min mening är detta ett utmärkt exempel på de återvändsgränder som postmodernt influerade och samtidsrelaterade utställningar om förhistorien kan hamna i.
I fallet med texterna om Bäckaskogskvinnan lär vi oss egentligen inte så hemskt mycket om jakt under mesolitikum. Däremot får vi lära oss att arkeologer förr i tiden färgades av stereotypa könsroller i sina tolkningar av ett gravmaterial och det är ju förvisso intressant men kanske i en annan utställning. Det som istället sker att man projicerar en samtidsdebatt på ett förhistoriskt material. Det finns nämligen ytterst svaga belägg för att det var kvinnor som jagade. Eller män för den delen! Vi kan vare sig säga det ena eller andra. Det vi kan anta är att det fanns genus (enligt vårt sätt att definiera det!) på stenåldern. Könsroller är en tydlig social struktur i alla mänskliga samhällen. Hur dessa såg ut under stenåldern, ja det kan vi mest spekulera kring.
Och är det egentligen särskilt intressant huruvida det var män eller kvinnor som jagade?
Det intressanta ligger väl ändå i jaktens betydelse i ett samhälle där denna praktik var central. Uppenbarligen var den så viktig att jakt- och fiskeredskap deponerades i gravar. De ingick i de ritualer som föregick avskedet från den döde och hade sålunda också en symbolisk och social betydelse såväl som den rent praktiska funktionen. I detta perspektiv öppnar sig en hel värld där också ett samtidsperspektiv kan läggas in. Kopplingen mellan forntid och nutid ligger i mångt och mycket i att vi fortfarande använder oss av materiell kultur för att uttrycka strukturer i samhället. Vilka föremål har social status idag? Hur reflekterar dagens gravar de levandes samhälle? Dessa ingångar kan ge oss kunskap om både forntiden och oss själva, men istället väljs ett platt och illa genomtäkt genusperspektiv.
Det intressanta är att i detta museernas postmoderna tidevarv så är det just texterna som känns mest låsta och räddhågsna.
00-talets museala förmedling präglas ju annars av ett i många fall intressant utforskade inom form och design. Likaså ett postmodernt inflytande som kanske inte haft samma hämmande effekt som det på orden.
I Riksutställningars skrivarkurs är exemplen många och långa på alla fel man kan göra. Det finns alltid någon som kommer till korta i texterna. Alltid är det någon som förminskas eller förringas om man inte tänker sig för. Visst diskuteras bra exempel på utställningstexter, men de är i minoritet jämfört med alla snedstegen. Att skriva en utställningstext är farligt. Det är som att röra sig i ett samtidens minfält, där ett förtappat ord eller en förflugen formulering plötsligt exploderar i underförstådda fördomar eller ger uttryck för infekterade relationer i samtiden.
Dannikekvinnan i Borås museum Foto: Jan Berg
Och förundras över ordens makt gör man då en mina exploderar. Jag fick själv en mycket stark reaktion från en besökare för några år sedan på en text vars skapelse jag medverkat till. Utställningen i fråga finns på Borås museum och handlar om ett mosslik från stormaktstiden kallat Dannikekvinnan som i sig är mycket intressant. Materialet består av en kvinnokropp och en del kläder och småföremål. Kvinnan begravdes i en mosse någon gång i sekelskiftet 16- 1700-hundra och är sålunda utesluten ur den lutherska gemenskapen. En av utställningens texter handlar om behandlingen av fyndmaterialet efter att det återfanns på 1940-talet och det är ett handhavande som präglas av misstag, försummandet och allmänt ointresse. I utställningstexten skriver vi att hon behandlats ”styvmoderligt”.
Jag fick ett mycket upprört e-brev angående detta ordval som ju lät påskina att styvmödrar var elaka av naturen, detta när det säkerligen fanns betydligt fler styvfäder som slog sina barn! Vår förmedling var inte bara diskriminerade, den var en förolämpning mot alla kvinnor. Att sedan hela utställningen har en funktionshindrad, ung och marginaliserad kvinna som huvudfokus i den svenska stormaktstiden (som annars är tämligen dominerad av män i uniform…), ja det tycktes vara sekundärt. Sedan kan man givetvis ha synpunkter på vårt ordval, att skriva styvmoderligt var kanske en illa genomtänkt formulering. Poängen här är dock att ordens genomslag är oerhört stor, så stor att de riskerar att komma i vägen för utställningens essens. Kanske är det därför som de postmoderna våndorna varit som störst när det kommer till författandet av utställningstexter.
För det som eftersträvas är, om man skall gå efter idealet i Riskutställningars kurs, ett ständigt riktmärke mot samtidens kulturella värdesystem.
Målsättningen är att förmedla bilder av historien som är fria från problematiska värderingar i samtiden. Här har vi minfältet. Tyvärr kan detta leda till en väldig osäkerhet, något som många av 00-talets större utställningsprojekt drabbats av i större eller mindre omfattning. Detta kan leda till att utställningstexterna skrivs på ett öppet och problematiserande sätt, där frågor formuleras istället för att svar ges. I Forntider del två är detta ett genomgående grepp som ibland balanserar farligt nära att helt vända förhistorien ryggen. Frågor som ”Vad är en familj?” eller ”Vad tror du på?” är givetvis hemskt intressanta men vad är det som säger att människor i alla tider funderat i dessa termer? Och är det inte dessutom oerhört svårt att rekonstruera både tro och familjekonstellationer under låt oss säga neolitisk stenålder? Förhistorien riskerar att i denna förmedling bli ett svart hål där museerna ropar sina samtidsproblematiserade frågor. Det svarta hålet förblir svart och mystiskt och outforskat.
Ett annat exempel kan vara att man slår över i ett slags kompensation för gångna tiders exkluderande förmedling. I Bohusläns museums basutställning Gränsland arbetar man också med människoöden och alla de som lyfts fram utom ett är kvinnor. Undantaget består av en liten pojke. Här blir exkluderingen lika uppenbar som i de exempel man försöker fjärma sig mot, det vill säga där mannen utgör norm och måttstock. För vi måste väl ändå förutsätta att cirka hälften av forna tiders människor var män?
Det postmoderna textideal som många utställningar tagit till sig och som också genomsyrar Riksutställningars skrivarkurs är i mångt och mycket en paradox.
Det vill dels uppnå en slags språklig objektivitet, där ord som signalerar exkludering eller okritiskt förmedlar samhällets normer står för en samtidens subjektivism. Dels skall det också tas ställning, alternativa bilder av historien skall förmedlas. Bilder som kopplar samman dåtid och nutid i en gemensam tematik.
Tyvärr verkar det vara ytterst få museer som klarar detta. Exemplen på texter som trampat snett i minfälten är desto fler. Intressant nog är det också enbart de långa kommenterande texterna som problematiseras i Riksutställningars skrivarkurs. Föremålstexter nämns inte alls. Detta kan tyckas konstigt eftersom dessa korta, beskrivande texter fortfarande lever sitt liv i det positivistiska vetenskapsidealet. Här handlar det om att sätta en etikett på föremålet som berättar vad det är, gärna med en datering till. Och hur lätt är det? Att säga att en halvmeter lång flintyxa från neolitisk stenålder kort och gott är en Flintyxa är troligen inte bara en enorm exkludering av andra betydelser, det är dessutom med största sannolikhet fel eftersom föremålet i de flesta fall aldrig haft den funktion vi associerar till då vi hör ordet yxa (huggverktyg).
Men hur ska museerna göra då?
Hittills har konstruktiva förslag lyst med sin frånvaro. Ja, jag har inga självklara svar men jag tror att museerna gör klokt i att försöka förhålla sig mindre bokstavligt till sin strävan efter att relatera till samtiden i allt man gör. Då kan de undvika att kastas rakt ner i samtidens minfält. Om vi återvänder till exemplet förmedling av forntiden så finns det egentligen ingen anledning att blanda in samtidsrelaterad problematik på ett konkret sätt. Istället för att diskutera kring manligt eller kvinnlig då praktiker som jakt eller hushållsarbete diskuteras så kan fokus ligga på praktiken i sig oavsett vem som utförde den. Detta ger ett betydligt större spelrum för att förmedla alternativa betydelser och samtidsrelevansen kan behållas genom andra jämförelser. En sådan kan till exempel vara ett omvänt perspektiv där förhistorien antas som norm. Hur skulle en bronsåldersperson till exempel uppfatta vår egen sekulariserade världsbild?
Denna typ av förhållningssätt skulle med god grund också finna stöd i aktuell ämnesrelaterad forskning. Tyvärr är glappet mellan forskning (i de ämnen som den museala förmedlingen bygger på) och museerna större än någonsin. Konflikterna tycks vara fler än samoförstånden och det är synd eftersom den teoretiska museologin står som ensam inspirationskälla till den ”nya” förmedlingen idag.
Vill man ändå diskutera samtida frågeställningar så gör det öppet.
Att ha ett uttalad (skriven) målsättning i en utställning som går ut på att undersöka förhistoriska könsidentiteter ger en naturlig samtidskoppling samtidigt som fokus ligger kvar där det ska vara. Problemen uppstår ofta då man vill vara underförstått samtidsrelaterad hela tiden, då kan resultatet bli som i fallet Bäckaskogskvinnan.
Jag hoppas att den museala förmedlingen snart kan ta steget vidare och sluta klamra sig fast vid sin insikt om att det man säger spelar roll i samtiden. Detta är ju bara förutsättningen! En förutsättning som med all önskvärdhet skall ligga till grund för policys, mål- och visionsdokument. Den skall finnas i ryggmärgen på museitjänstemannen och inte ständigt utgöra ett slags reflekterande sökande under utställningsarbetet. Då riskerar vi bli fast i minfältet och de historiska epoker och människor vi försöker berätta om blir lika osynliga och mystiska som svarta hål.
FITZGERALDO
Fitzgeraldo växte upp blev arkeolog,
museiarbetare och skribent.
Kolla Museernas kris – vägen till förnyelse som finns på Ueforum.se/Forum
