SAMTIDA MINFÄLT OCH HISTORIENS SVARTA HÅL

December 16th, 2009

NÄgra tankar om text i utstÀllningar

”I was working on the proof of one of my poems this morning, and took out a comma. In the afternoon I put it back again.”
Oscar Wilde

Skrivandets vÄndor fick Oscar Wilde att grunna över ett kommatecken en hel dag. Han Àr knappast den förste och ej heller den siste som paralyserats av krav och förvÀntningar kopplat till skrivandets kreativa process. Den hÀr reflektionen skall ocksÄ handla om vÄndor och svÄrigheter vid skapandet av text. HÀr avses dock inte poem utan författandet av utstÀllningstexter.

text
Text i basutstÀllningen Liv lust lÀngtan, BorÄs museum Foto: Jan Berg

Mycket har stötts och blötts kring detta tema och mÄnga har tÀnkt och skrivit om det ocksÄ. Allt ifrÄn konkreta riktlinjer gÀllande form, sprÄk och lÀsbarhet till djupare problematiserande kring texternas kommunikativa aspekter. Det tycks, med all rÀtt, var en outtömlig kÀlla till kritisk reflektion.

Följande tankar har sin grund i undertecknads deltagande i en nÀtbaserad skrivarkurs hÄllen av RiksutstÀllningar. Syftet med kursen Àr enligt RiksutstÀllningar att museitjÀnstemÀn som aktivt arbetar med text i förmedling skall kunna vidareutveckla sitt skrivande. Kursen innehÄller bÄde rent skrivartekniska moment samt mer reflekterande och problematiserade uppgifter, dÀr deltagaren förvÀntas fundera kring ordens vÀrdeladdade kvaliteter.

Detta Àr ett vÀlkommet initiativ. Formatet, dÀr sÄvÀl kursmoment som diskussionsforum Àr webbaserade, gör deltagande möjligt utan att det stÀller till praktiska svÄrigheter i samband med resor och uppehÀlle. De olika kursledarna Àr kunniga och representerar olika former av skrivande. Men, och det finns ju alltid ett men, kursen Àr i sig ett tydligt uttryck för den problematik som museerna stÀndigt brottas med sedan det postmoderna genombrottet inom museologin; nÀmligen förhÄllandet mellan samtiden och historien.

Postmodern vetenskapsteori har under det senaste decenniet kommit att fÄ ett stort inflytande pÄ den museala förmedlingen hos de kulturhistoriska museerna.
Detta har mycket kortfattat lett till en strÀvan att i sÄ hög utstrÀckning som möjligt problematisera museets position i samtiden. En insikt som Àr mycket vÀrdefull, eftersom den sÀtter fingret pÄ det faktum att dagens (vÀsterlÀndska) samhÀlle Àr mÄngfacetterat till sin natur. Det gÄr nÀstan aldrig att hÀvda att en historia eller en utgÄngspunkt Àr den sanna. Det finns alltid motbilder.

Detta faktum borde kunna resultera i en stor frihetskÀnsla för museerna. Plötsligt Àr man inte lÀngre tyngda av objektivitetens ok utan kan sjÀlva vÀlja utgÄngspunkter och berÀttelser. Till viss del har detta skett, utbudet av utstÀllningar av kulturhistorisk karaktÀr Àr idag mycket varierande. TyvÀrr finns dock en tendens att museets samtidsposition blir det som dominerar förmedlingen och bilden av historien reduceras till en institutions navelskÄderi. UtstÀllningstexterna Àr kanske den del av utstÀllningens förmedling dÀr detta blir mest tydligt. HÀr formuleras museets mÄlsÀttningar och utgÄngspunkter, Àven om det kan vara bÄde mer eller mindre tydligt uttalat.

I RiksutstÀllningars skrivarkurs Àr det just detta som Àr pudelns kÀrna dÄ de mer problematiserande momenten inleds. I en utstÀllnings texter finner vi perspektivet och urvalen som ligger till grund för museets förmedling och dessa kan vara bÄde medvetna och omedvetna. Och det Àr de senare som Àr kruxet. Eftersom museet agerar utifrÄn en sÀrskild samhÀllskontext med sin specifika uppsÀttning normer och kulturella vÀrdesystem riskerar förmedlingen fÀrgas av dessa. Resultatet kan dÄ i vÀrsta fall bli ett okritiskt Ätergivande av sociala strukturer som vi anser vara problematiska, till exempel gÀllande genus, etnicitet eller sexuell lÀggning. Vad Àr dÄ problemet med detta? Hur kan dessa i allra högsta grad relevanta insikter verka hÀmmande pÄ den museala förmedlingen? Ja, hÀr mÄste det nog till ett förtydligande exempel:

BĂ€ckaskogskvinnan
BĂ€ckaskogskvinnan Foto: Historiska museet

I Historiska museets första del av utstÀllningen Forntider berÀttas förhistorien genom en rad livsöden. Ett av de första vi stöter pÄ Àr den sÄ kallade BÀckaskogskvinnan som begravdes för cirka 9.000 Är sedan. PÄ sprÄket arkeologiska heter tiden hon levde i mesolitisk stenÄlder. Hon tillhörde en sÄ kallade jÀgar- och samlarkultur, som vi lÀrt kÀnna genom de materiella lÀmningar som bevarats Ät eftervÀrlden i form av gravar, boplatser och diverse andra arkeologiska fynd.

Anledningen till att just BÀckaskogskvinnan fÄr representera denna epok beror med största sannolikhet pÄ den tÀmligen delikata forskningshistoriken kring henne. DÄ kroppen Äterfanns tolkades den som en man pÄ grund av de jakt- och fiskeredskap som fanns deponerade i graven. Klassiska manliga attribut ansÄgs det. En senare osteologisk undersökning visade dock att han var en hon. Tji fick alltsÄ arkeologerna!

Den hÀr historien Àr naturligtvis mumma för ett museum som vill förhÄlla sig kritiskt till bÄde sig sjÀlv och till hur vi konstruerar bilder och berÀttelser om historien. I utstÀllningstexterna, och Àven de texter som florerar pÄ Historiska museets hemsida, görs det bÄde förstÄtt och underförstÄtt att bilden av jÀgaren som man under mesolitisk stenÄlder kanske inte alls stÀmmer. Kanske har vi hÀr en kvinnlig jÀgare, en mor, en jÀgare och en förhistorisk Amazon?

Ja, kanske det. Problemet med bilden som mÄlas upp av utstÀllningstexterna Àr att det viktiga med jakten under nÀmnda epok var att den kunde utföras av bÄde mÀn och kvinnor. Jakten var alltsÄ inte per definition en manlig praktik.

Enligt min mening Àr detta ett utmÀrkt exempel pÄ de ÄtervÀndsgrÀnder som postmodernt influerade och samtidsrelaterade utstÀllningar om förhistorien kan hamna i.

I fallet med texterna om BÀckaskogskvinnan lÀr vi oss egentligen inte sÄ hemskt mycket om jakt under mesolitikum. DÀremot fÄr vi lÀra oss att arkeologer förr i tiden fÀrgades av stereotypa könsroller i sina tolkningar av ett gravmaterial och det Àr ju förvisso intressant men kanske i en annan utstÀllning. Det som istÀllet sker att man projicerar en samtidsdebatt pÄ ett förhistoriskt material. Det finns nÀmligen ytterst svaga belÀgg för att det var kvinnor som jagade. Eller mÀn för den delen! Vi kan vare sig sÀga det ena eller andra. Det vi kan anta Àr att det fanns genus (enligt vÄrt sÀtt att definiera det!) pÄ stenÄldern. Könsroller Àr en tydlig social struktur i alla mÀnskliga samhÀllen. Hur dessa sÄg ut under stenÄldern, ja det kan vi mest spekulera kring.

Och Àr det egentligen sÀrskilt intressant huruvida det var mÀn eller kvinnor som jagade?
Det intressanta ligger vÀl ÀndÄ i jaktens betydelse i ett samhÀlle dÀr denna praktik var central. Uppenbarligen var den sÄ viktig att jakt- och fiskeredskap deponerades i gravar. De ingick i de ritualer som föregick avskedet frÄn den döde och hade sÄlunda ocksÄ en symbolisk och social betydelse sÄvÀl som den rent praktiska funktionen. I detta perspektiv öppnar sig en hel vÀrld dÀr ocksÄ ett samtidsperspektiv kan lÀggas in. Kopplingen mellan forntid och nutid ligger i mÄngt och mycket i att vi fortfarande anvÀnder oss av materiell kultur för att uttrycka strukturer i samhÀllet. Vilka föremÄl har social status idag? Hur reflekterar dagens gravar de levandes samhÀlle? Dessa ingÄngar kan ge oss kunskap om bÄde forntiden och oss sjÀlva, men istÀllet vÀljs ett platt och illa genomtÀkt genusperspektiv.

Det intressanta Àr att i detta museernas postmoderna tidevarv sÄ Àr det just texterna som kÀnns mest lÄsta och rÀddhÄgsna.

00-talets museala förmedling prÀglas ju annars av ett i mÄnga fall intressant utforskade inom form och design. LikasÄ ett postmodernt inflytande som kanske inte haft samma hÀmmande effekt som det pÄ orden.

I RiksutstÀllningars skrivarkurs Àr exemplen mÄnga och lÄnga pÄ alla fel man kan göra. Det finns alltid nÄgon som kommer till korta i texterna. Alltid Àr det nÄgon som förminskas eller förringas om man inte tÀnker sig för. Visst diskuteras bra exempel pÄ utstÀllningstexter, men de Àr i minoritet jÀmfört med alla snedstegen. Att skriva en utstÀllningstext Àr farligt. Det Àr som att röra sig i ett samtidens minfÀlt, dÀr ett förtappat ord eller en förflugen formulering plötsligt exploderar i underförstÄdda fördomar eller ger uttryck för infekterade relationer i samtiden.
Foto: Jan Berg
Dannikekvinnan i BorÄs museum Foto: Jan Berg

Och förundras över ordens makt gör man dĂ„ en mina exploderar. Jag fick sjĂ€lv en mycket stark reaktion frĂ„n en besökare för nĂ„gra Ă„r sedan pĂ„ en text vars skapelse jag medverkat till. UtstĂ€llningen i frĂ„ga finns pĂ„ BorĂ„s museum och handlar om ett mosslik frĂ„n stormaktstiden kallat Dannikekvinnan som i sig Ă€r mycket intressant. Materialet bestĂ„r av en kvinnokropp och en del klĂ€der och smĂ„föremĂ„l. Kvinnan begravdes i en mosse nĂ„gon gĂ„ng i sekelskiftet 16- 1700-hundra och Ă€r sĂ„lunda utesluten ur den lutherska gemenskapen. En av utstĂ€llningens texter handlar om behandlingen av fyndmaterialet efter att det Ă„terfanns pĂ„ 1940-talet och det Ă€r ett handhavande som prĂ€glas av misstag, försummandet och allmĂ€nt ointresse. I utstĂ€llningstexten skriver vi att hon behandlats ”styvmoderligt”.

Jag fick ett mycket upprört e-brev angĂ„ende detta ordval som ju lĂ€t pĂ„skina att styvmödrar var elaka av naturen, detta nĂ€r det sĂ€kerligen fanns betydligt fler styvfĂ€der som slog sina barn! VĂ„r förmedling var inte bara diskriminerade, den var en förolĂ€mpning mot alla kvinnor. Att sedan hela utstĂ€llningen har en funktionshindrad, ung och marginaliserad kvinna som huvudfokus i den svenska stormaktstiden (som annars Ă€r tĂ€mligen dominerad av mĂ€n i uniform
), ja det tycktes vara sekundĂ€rt. Sedan kan man givetvis ha synpunkter pĂ„ vĂ„rt ordval, att skriva styvmoderligt var kanske en illa genomtĂ€nkt formulering. PoĂ€ngen hĂ€r Ă€r dock att ordens genomslag Ă€r oerhört stor, sĂ„ stor att de riskerar att komma i vĂ€gen för utstĂ€llningens essens. Kanske Ă€r det dĂ€rför som de postmoderna vĂ„ndorna varit som störst nĂ€r det kommer till författandet av utstĂ€llningstexter.

För det som efterstrÀvas Àr, om man skall gÄ efter idealet i RiskutstÀllningars kurs, ett stÀndigt riktmÀrke mot samtidens kulturella vÀrdesystem.
MĂ„lsĂ€ttningen Ă€r att förmedla bilder av historien som Ă€r fria frĂ„n problematiska vĂ€rderingar i samtiden. HĂ€r har vi minfĂ€ltet. TyvĂ€rr kan detta leda till en vĂ€ldig osĂ€kerhet, nĂ„got som mĂ„nga av 00-talets större utstĂ€llningsprojekt drabbats av i större eller mindre omfattning. Detta kan leda till att utstĂ€llningstexterna skrivs pĂ„ ett öppet och problematiserande sĂ€tt, dĂ€r frĂ„gor formuleras istĂ€llet för att svar ges. I Forntider del tvĂ„ Ă€r detta ett genomgĂ„ende grepp som ibland balanserar farligt nĂ€ra att helt vĂ€nda förhistorien ryggen. FrĂ„gor som ”Vad Ă€r en familj?” eller ”Vad tror du pĂ„?” Ă€r givetvis hemskt intressanta men vad Ă€r det som sĂ€ger att mĂ€nniskor i alla tider funderat i dessa termer? Och Ă€r det inte dessutom oerhört svĂ„rt att rekonstruera bĂ„de tro och familjekonstellationer under lĂ„t oss sĂ€ga neolitisk stenĂ„lder? Förhistorien riskerar att i denna förmedling bli ett svart hĂ„l dĂ€r museerna ropar sina samtidsproblematiserade frĂ„gor. Det svarta hĂ„let förblir svart och mystiskt och outforskat.

Ett annat exempel kan vara att man slÄr över i ett slags kompensation för gÄngna tiders exkluderande förmedling. I BohuslÀns museums basutstÀllning GrÀnsland arbetar man ocksÄ med mÀnniskoöden och alla de som lyfts fram utom ett Àr kvinnor. Undantaget bestÄr av en liten pojke. HÀr blir exkluderingen lika uppenbar som i de exempel man försöker fjÀrma sig mot, det vill sÀga dÀr mannen utgör norm och mÄttstock. För vi mÄste vÀl ÀndÄ förutsÀtta att cirka hÀlften av forna tiders mÀnniskor var mÀn?

Det postmoderna textideal som mÄnga utstÀllningar tagit till sig och som ocksÄ genomsyrar RiksutstÀllningars skrivarkurs Àr i mÄngt och mycket en paradox.
Det vill dels uppnÄ en slags sprÄklig objektivitet, dÀr ord som signalerar exkludering eller okritiskt förmedlar samhÀllets normer stÄr för en samtidens subjektivism. Dels skall det ocksÄ tas stÀllning, alternativa bilder av historien skall förmedlas. Bilder som kopplar samman dÄtid och nutid i en gemensam tematik.

TyvÀrr verkar det vara ytterst fÄ museer som klarar detta. Exemplen pÄ texter som trampat snett i minfÀlten Àr desto fler. Intressant nog Àr det ocksÄ enbart de lÄnga kommenterande texterna som problematiseras i RiksutstÀllningars skrivarkurs. FöremÄlstexter nÀmns inte alls. Detta kan tyckas konstigt eftersom dessa korta, beskrivande texter fortfarande lever sitt liv i det positivistiska vetenskapsidealet. HÀr handlar det om att sÀtta en etikett pÄ föremÄlet som berÀttar vad det Àr, gÀrna med en datering till. Och hur lÀtt Àr det? Att sÀga att en halvmeter lÄng flintyxa frÄn neolitisk stenÄlder kort och gott Àr en Flintyxa Àr troligen inte bara en enorm exkludering av andra betydelser, det Àr dessutom med största sannolikhet fel eftersom föremÄlet i de flesta fall aldrig haft den funktion vi associerar till dÄ vi hör ordet yxa (huggverktyg).

Men hur ska museerna göra dÄ?
Hittills har konstruktiva förslag lyst med sin frÄnvaro. Ja, jag har inga sjÀlvklara svar men jag tror att museerna gör klokt i att försöka förhÄlla sig mindre bokstavligt till sin strÀvan efter att relatera till samtiden i allt man gör. DÄ kan de undvika att kastas rakt ner i samtidens minfÀlt. Om vi ÄtervÀnder till exemplet förmedling av forntiden sÄ finns det egentligen ingen anledning att blanda in samtidsrelaterad problematik pÄ ett konkret sÀtt. IstÀllet för att diskutera kring manligt eller kvinnlig dÄ praktiker som jakt eller hushÄllsarbete diskuteras sÄ kan fokus ligga pÄ praktiken i sig oavsett vem som utförde den. Detta ger ett betydligt större spelrum för att förmedla alternativa betydelser och samtidsrelevansen kan behÄllas genom andra jÀmförelser. En sÄdan kan till exempel vara ett omvÀnt perspektiv dÀr förhistorien antas som norm. Hur skulle en bronsÄldersperson till exempel uppfatta vÄr egen sekulariserade vÀrldsbild?

Denna typ av förhĂ„llningssĂ€tt skulle med god grund ocksĂ„ finna stöd i aktuell Ă€mnesrelaterad forskning. TyvĂ€rr Ă€r glappet mellan forskning (i de Ă€mnen som den museala förmedlingen bygger pĂ„) och museerna större Ă€n nĂ„gonsin. Konflikterna tycks vara fler Ă€n samoförstĂ„nden och det Ă€r synd eftersom den teoretiska museologin stĂ„r som ensam inspirationskĂ€lla till den ”nya” förmedlingen idag.

Vill man ÀndÄ diskutera samtida frÄgestÀllningar sÄ gör det öppet.
Att ha ett uttalad (skriven) mÄlsÀttning i en utstÀllning som gÄr ut pÄ att undersöka förhistoriska könsidentiteter ger en naturlig samtidskoppling samtidigt som fokus ligger kvar dÀr det ska vara. Problemen uppstÄr ofta dÄ man vill vara underförstÄtt samtidsrelaterad hela tiden, dÄ kan resultatet bli som i fallet BÀckaskogskvinnan.

Jag hoppas att den museala förmedlingen snart kan ta steget vidare och sluta klamra sig fast vid sin insikt om att det man sÀger spelar roll i samtiden. Detta Àr ju bara förutsÀttningen! En förutsÀttning som med all önskvÀrdhet skall ligga till grund för policys, mÄl- och visionsdokument. Den skall finnas i ryggmÀrgen pÄ museitjÀnstemannen och inte stÀndigt utgöra ett slags reflekterande sökande under utstÀllningsarbetet. DÄ riskerar vi bli fast i minfÀltet och de historiska epoker och mÀnniskor vi försöker berÀtta om blir lika osynliga och mystiska som svarta hÄl.

FITZGERALDO

Fitzgeraldo som liten

Fitzgeraldo vÀxte upp blev arkeolog,
museiarbetare och skribent.
Kolla Museernas kris - vÀgen till förnyelse som finns pÄ Ueforum.se/Forum

GAMMAL VETENSKAP BLIR SOM NY

December 16th, 2009

Ofta fÄr jag frÄgan: Vilken Àr den bÀsta utstÀllningen du sett?
Omöjligt att svara pÄ, sÀger jag bestÀmt.

Sen börjar jag tĂ€nka. Och sĂ„ smĂ„ningom dyker de upp, beroende pĂ„ vĂ€der och vind, den ena ”bĂ€sta” utstĂ€llningen efter den andra. Ibland bara en detalj i en utstĂ€llning som fĂ„tt betydelse för mig. Det astronomiska instrumentet som placerats pĂ„ ett antikt mosaikgolv i ett museum i New York i början av 1970-talet Ă€r ett exempel. Tidigare hade jag inte tĂ€nkt golvets betydelse för upplevelsen och kunskapen av ett föremĂ„l.

En annan utstÀllning som jag ofta tÀnker pÄ som en av de bÀsta jag sett, hette Vitro-arte e scienza och handlade om konsten att tillverka glas och glasets betydelse för den vetenskapliga utvecklingen i Europa. UtstÀllningen som visades pÄ Palazzo Pitti i Florens (2005,tror jag) var producerad av Instituto e Museo di Storia della Scienza i samma stad. Det Àr ett vetenskapshistoriskt museum som man nu ofta hör talas om i utstÀllningspedagogiska sammanhang.

Glas-konst och vetenskap var stor didaktisk utstĂ€llning som började i antikens Rom och slutade med den vetenskapliga revolutionen under renĂ€ssansen ÄndĂ„ lĂ€ttgĂ„ngen, luftig med vitt tyg hĂ„rt spĂ€nt över jĂ€rnramar, de jĂ€ttehöga skĂ€rmarna kunde ha varit av mjölkvitt glas! Och föremĂ„len, alla i glas och utsökt arrangerade, formade en lĂ„ng berĂ€ttelse om en lyxvara som fick praktisk nytta, om skönhetsstrĂ€vanden och vetenskaplig nyfikenhet,om ett hantverkskunnande som utvecklas nĂ€r behoven förĂ€ndras.

SÀrskilt minns jag det stora avsnittet om Pompeji, dÀr glas av olika kvalité grÀvts fram. PÄ planritningar visades i vilka rum de utstÀllda glasen hade pÄtrÀffats; det fanns ocksÄ ritningar av hus i fattigkvarteren, utan glasfynd.

I slutet av utstÀllningen stod laboratorieglas frÄn 1400 talet pÄ rad och man kunde titta genom linser slipade pÄ bestÀllning av 1600- talets astronomer.

Kanske var nÄgra av linserna bestÀllda av Galilei Galileo?

Samme Galileo som nu Àr pÄ besök i Stockholm i utstÀllningen
Galileos teleskop- instrumentet som förÀndrade vÀrlden, som man kan se pÄ Nobelmuseet. Den kommer frÄn Istituto e Museo di Storia della Scienza i Florens alltsÄ det museum som skapade Glas- konst och vetenskap. PÄ Nobelmuseet förstÄr man till fullo hur stor betydelse skickliga glasslipare hade för det utforskandet av himlavalvet och dess planeter.

Galileos teleskop
Galileos teleskop och linsen i nÀrbild

Nobelmuseet har tagit GalileoutstÀllningen till Stockholm av en enda anledning, sÀger utstÀllningschefen Olov Amelin, nÀmligen den att fÄ chansen att för svensk publik visa Galileos teleskop i original (det ena av blott tvÄ bevarade originalteleskop!)

De flesta som strövade omkring i utstÀllningen nÀr jag var pÄ besök, kastade bara ett hastigt öga in den fula sÀkerhetsmontern dÀr teleskopet ligger; de Àgnade sig i stÀllet Ät att titta genom de mÄnga rekonstruktionerna av det. Genom dem ser man alla de möjligheter som Galileos teleskop frÄn 1609 gav Ät den vetenskapliga, som han sÄ nÀr offrade sitt liv för.

Galileos teleskop frÄn 1610
Ett av Galileis bevarade teleskop, original frÄn 1610

UtstĂ€llningen Ă€r i hög grad interaktiv och de vĂ€lgjorda pedagogiska hands-on redskapen skiljer ut sig frĂ„n det vetenskapshistoriska text- och bildflödet som omger dem. Denna ”teoretiska” del Ă€r nĂ€mligen extremt kompakt och svĂ„r att fĂ„ ordning pĂ„, Ă€ven för en lĂ€svillig person.

Men som stÀmningsskapande bakgrundstapet fungerar den genom sin sobra fÀrgsÀttning i beige och brunt och sina mÄnga dekorativa vetenskapliga visualiseringar frÄn 15- och 1600-tal, och bidrar till att göra Àven denna utstÀllning till en behaglig rumslig upplevelse.

Man mĂ„ste - som jag tidigare pĂ„pekat – vara tacksam för att Nobelmuseet sĂ„ ofta fyller sin vackra pelarhall med utlĂ€ndska gĂ€stspel. Instituto e Museo di Storia della Scienza Ă€r ett museum man kan lĂ€ra av.

Fast tÀnk om jag hade fÄtt Äterse Vitro-arte e scienza! FavoritutstÀllningen - inom den vetenskapshistoriska ÀmnessfÀren.

Bilder: Photo Franca Principe, IMSS - Florence.

BIRGITTA FRIDSDOTTER.

LÄS MER I UEFORUM: Arkiv/2009/VĂ€rlden/Florens
Olle Amelin skriver om
GALILEO-IMAGES OF THE UNIVERSE FROM ANTIQUITY TO THE TELESCOPE
en annan stor och magnifik utstÀllningsproduktion frÄn Istituto e Museo di Storia della Scienza i Florens

HEMLIGA UTSTÄLLNINGSMAKARE

September 9th, 2009

HEMLIGA UTSTÄLLNINGSMAKARE

Vid ingĂ„ngen till utstĂ€llningen Uppdrag: Klimat i Naturhistoriska riksmuseet finns – förvisso i ett hörn, men Ă€ndock - en belyst plakett dĂ€r upphovspersonernas namn Ă€r graverade i guld. Denna stĂ„ndsmĂ€ssiga ”signatur” signalerar att museet Ă€r stolt över utstĂ€llningen och bekrĂ€ftar samtidigt dess konstnĂ€rliga och vetenskapliga vĂ€rde. Att upphovspersonerna synliggörs pĂ„ det sĂ€ttet Ă€r dock lĂ„ngt ifrĂ„n en sjĂ€lvklarhet pĂ„ vĂ„ra museer.

En utstÀllnings creditlista kan jÀmföras med teveprogrammens eftertexter. Precis som i mediebranschen arbetar mÄnga utstÀllningsmakare pÄ frilansbasis, och med creditlistan kan deras kunnande synliggöras för potentiella arbetsgivare. Men listan finns ocksÄ - kanske framförallt - för betraktarens skull! Vem Àr det som har skrivit texterna? Och vem har formgivit? Vem ska jag kontakta om jag vill veta mer? Creditlistans vara eller icke vara kan dÀrför gott ses som en tillgÀnglighetsfrÄga.

Varför saknas creditlistan?
En vanlig förklaring till att en utstĂ€llning saknar creditlista Ă€r att museet ska upplevas som avsĂ€ndare - troligtvis ett arv frĂ„n fornstora dagar dĂ€r institutionen i sig stĂ„tt som garant för ett vetenskapligt innehĂ„ll - vilket lĂ€tt doftar byrĂ„krati och anonymitet. I andra fall Ă€r förklaringen stress i produktionens slutskede. Hur kan det komma sig att sjĂ€lva signaturen har lĂ€gsta prioritet? Ironiskt nog Ă€r ju, som bekant, signatur och proveniens av central karaktĂ€r nĂ€r utstĂ€llningsmakarna sjĂ€lva vĂ€ljer ut föremĂ„l och berĂ€ttelser. Ett undantag Ă€r dock nĂ€r en extern arkitektfirma anlitats – sĂ„dant Ă€r status och hĂ„lls sĂ€llan hemligt!

Ett namn förhöjer!
KonstutstĂ€llarna har nĂ„got som sakutstĂ€llarna inte alltid har – i konstutstĂ€llningarna möter besökaren nĂ€stan alltid ett namn. Hur lite man Ă€n mĂ„ begripa av konsten eller utstĂ€llandet av den har man Ă„tminstone minst ett namn, en person, att förhĂ„lla sig till. Kan det vara sĂ„ att bristen pĂ„ namngivna utstĂ€llningsmakare kan vara en förklaring till massmediernas magra bevakning av sakutstĂ€llningarna? I dessa dagar nĂ€r var och varannan ser över bĂ„de sitt eget och andras personliga varumĂ€rke har vi kanske mer Ă€n nĂ„gonsin ett behov av att möta uttalade upphovspersoner i utstĂ€llningssammanhang. Handeln har sett det – jĂ€tteföretag som H&M har börjat samarbeta med kĂ€nda namn och IKEA har börjat namnge och presentera sina formgivare i katalogen och i sina varuhus. Produkterna gĂ„r Ă„t som smör i solsken och media visar intresse. För visst kĂ€nns textilmetervaran ”Gunilla”, designad av Sissi Edholm och Lisa Ullenius lite mer intressant Ă€n metervaran som kort och gott kallas ”Anneli”? Bakom varje H&M- och IKEA-produkt finns en, sĂ€kerligen högutbildad, kunnig, kreativ formgivare och i ögonblicket den personen namnges Ă€r det som att varan fĂ„r ett nytt vĂ€rde – ett konstnĂ€rligt vĂ€rde.

Nya besökarmönster?
Museerna anses av vissa vara nÄgot man inte ska behöva betala för, sÄ varför inte synliggöra, och dÀrmed ocksÄ uppvÀrdera, allt arbete och de kunniga, kreativa mÀnniskorna som ligger bakom en utstÀllningsproduktion? TÀnk en framtid dÄ utstÀllningsmakare Àr hushÄllsnamn! IstÀllet för att Äterbesöka sina favoritmuseer kanske museibesökaren fattar tycke för en specifik formgivare, producent eller textförfattare. Vad skulle inte det kunna göra med besökarmönstren?

Min dröm
Min dröm: en bok som presenterar kreativa utstÀllningsarbetare, producenter, formgivare, textförfattare. Teckning: Lillasystern

I UEforum har chefredaktör Eva Persson i ett flertal artiklar berört utstĂ€llningsmediets frĂ„nvarande historia och Peter Aronsson önskar sig ”en utstĂ€llningshistoria som knyter an estetisk form till bredare kulturella, politiska och ekonomiska sammanhang”. Högst upp pĂ„ min egen önskelista finns en rikt illustrerad historik över tongivande formgivare, producenter och textförfattare, men jag undrar hur den ska kunna skrivas nĂ€r sĂ„ mĂ„nga museer osynliggör sina utstĂ€llningsmakare och nĂ€r sĂ„ mĂ„nga utstĂ€llningsmakare i sin tur osynliggör sig sjĂ€lva.

LILLASYSTERN

Författarna
Lillasystern vÀxte upp,
studerade museologi i Uppsala och
Ă€r nu museiantikvarie i GĂ€vle.

TEXT ÄR TILL FÖR ALLA

June 16th, 2009

NĂ€r Helvetica blir till ett helvete

Namnet pĂ„ typsnittet Helvetica har inget med helvete att gör. Helvetica ritades i Schweiz och betyder ”hela Schweiz” (alla kantoner). Men ibland blir det verkligen ett helvete. NĂ€r typsnitt anvĂ€nds fel sĂ„ blir det inte speciellt bra. T.ex. fel radavstĂ„nd (kĂ€gel) eller helt enkelt i fel sammanhang. Som nĂ€r (SL) Stockholms Lokaltrafik fick för sig att byta Stig Åke Möllers typsnitt Esseltub mot svarta och vita skyltar med Helvetica. LĂ€sbarheten pĂ„ dessa helvetesskyltar satta versalgement (stor bokstav först, resten smĂ„) var milt sagt dĂ„lig pĂ„ avstĂ„nd. Nu har man tack och lov ersatt dem med ett Esseltub-liknande typsnitt, Veolia Transport.
medborgarplatsen
Esseltub till vÀnster och Helvetica till höger. Himmel och helvete nÀr man skall se dem pÄ lite lÀngre avstÄnd Àn bilderna Àr tagna.
Foto och fotomontage (högerbild): Badpojken

UtstÀllningarnas Àlskling Helvetica

Jag gĂ„r inte sĂ„ ofta pĂ„ utstĂ€llningar men mĂ„nga av dom jag varit pĂ„ anvĂ€nder Helvetica. Med blandade resultat. Jag besökte Medelhavsmuseets CypernutstĂ€llning dĂ€r ca 1500 arkeologiska fynd, som spĂ€nner över mer Ă€n 7000 Ă„r, visas. Jag sĂ„g verkligen fram mot denna utstĂ€llning. FöremĂ„len Ă€r fantastiska och historien bakom utgrĂ€vningarna Ă€r fascinerande. Men man önskar att en utstĂ€llningspedagog och typograf hade fĂ„tt vara med pĂ„ ett hörn. Museet Ă€r stolt över ”utstĂ€llningens djĂ€rva gestaltning i museets klassicistiska rum”, som “har gjorts av Mattias Lind och Kristofer Jonsson vid White Arkitekter i Göteborg.” Jo, de enorma klossarna i rummet Ă€r gjorda av arkitekter. Men djĂ€rv?

Och sĂ„ texterna? De Ă€r pĂ„ sina stĂ€llen vĂ€ldigt konstigt placerade i förhĂ„llande till föremĂ„len. T.ex. sitter etikettexterna till den enorma samling med terrakottafigurer 180 grader frĂ„n figurerna. Texten som förklarar historien kring föremĂ„len Ă€r en enorm massa dĂ€r man tappar bort sig innan man hinner sĂ€ga pip. PĂ„ andra stĂ€llen Ă€r texterna bara helt lĂ€mnade Ă„t sitt öde, t.ex. dĂ€r man avstavar ordet kvinnofigurer ”kvin-nofigurer”. Slarvigt och trĂ„kigt.

Terrakottafigurer
Terrakottafigurer frÄn kultplatsen Ajia Irini. Foto: Ove Kaneberg

Uppdraget dikterar villkoren
Den/de som satte texten pÄ CypernutstÀllningen hade kanske inte de bÀsta förutsÀttningarna. Ibland Àr man som typoansvarig helt i hÀnderna pÄ en formgivning, dÄ Àr det svÄrt göra ett riktigt bra jobb. Jag fick uppdraget att sÀtta texterna till Polismuseets öppningsutstÀllningar. Grafiska profilen sade Helvetica och de flesta montrar dÀr texten skulle upp var redan bestÀllda. Resultatet vart ganska gott.

CypernutstÀllningen vs polismuseet
TvÄ bilder frÄn Polismuseet till vÀnster och en frÄn CypernutstÀllningen till höger

Text Àr till för att lÀsas
De anstrÀngningar man gör för typografisk kvalitet gör man för lÀsarens skull. Det Àr en mÀngd, ofta smÄ, detaljer som samverkar för att skapa lugn, harmoni och enlighet pÄ en tidskriftssida eller en utstÀllning. Allt Àr till för att lÀsaren lÀtt ska uppfatta texten och kunna koncentrera sig pÄ innehÄllet. Man kan utgÄ ifrÄn att det Àr det enda lÀsaren faktiskt Àr intresserad av.

NÀr man författar en text Àr man angelÀgen om att lÀsare ska förstÄ det man vill sÀga. DÀrför lÀgger man ner mycket omsorg pÄ att strukturera tankeinnehÄllet, disponera materialet och fila pÄ formuleringarna. Man skriver om texten bÄde en och flera gÄnger tills man Àr nöjd: sÄ menar jag, det var det hÀr jag ville sÀga. SÄdan omsorg bör ocksÄ Àgnas den tryckta texten. En form som pÄ bÀsta sÀtt överför författarens budskap till lÀsaren. Eller som, för att stÀlla ett minimikrav, inte bli ett hinder mellan lÀsaren och innehÄllet. DÄlig typografi Àr irriterande pÄ samma sÀtt som slarvigt lagad mat, illasittande klÀder och felplanerade lÀgenheter.  

Gammal köttfÀrs hamnar i skamvrÄn pÄ tidningarnas konsumentsidor. Radion fÄr ilskna samtal nÀr nÄgon gör sprÄkfel i etern. Men varför anmÀler ingen undermÄlig typografi hos konsumentombudsmannen?


VĂ€lkommen till Pizzeria Palatino

Vi har vant oss vid dÄlig kvalitet, först till följd att ett typografiskt förfall under mÄnga Är och sedan ett, möjligen nödvÀndigt, kaos förorsakat av ovana anvÀndares trevande försök vid datorn. Dessutom Àr typografins uttrycksmedel sÄ smÄ att de Àr svÄra att upptÀcka. Tidigare var det fÄ som medvetet ens tÀnkt tanken pÄ att texter kan vara satta med olika typsnitt. Datorns grafiska möjlighet har Àndrat pÄ det: de som skriver brev, inbjudningskort och annat personligt kan nu vÀlja pÄ Times, Helvetica, Century Schoolbook och en hel liga av typsnitt. Idag kan man diskutera kapitÀler och olika typsnitts lÀmplighet med personer som sÄ sent som i fjol trodde att Franklin var en amerikansk president och Palatino var en pizzeria.

PÄ sikt kan det enbart frÀmja den goda typografin att vÀxande grupper utanför de professionellas skara kommer i kontakt med typografiska problem. Men som utstÀllningsbesökare ska man inte behöva bry sig om hur bokstÀverna ser ut och Àr arrangerade. Man ska odelat kunna koncentrera sig pÄ texternas innehÄll. NÀr man fÄr dÄlig mat pÄ restaurangen begÀr man ju inte in kokboken för att fÄ reda pÄ vad som Àr fel - köket fÄr ordna nÄgot bÀttre istÀllet.

Typografisk kvalitet Àr i första hand en frÄga om instÀllning och omsorg. För de pengarna man ger en bra grafisk formgivare fÄr man nÄgot som gör att det blir en bra utstÀllningsupplevelse och en text som inte mÀrks, men Àr skön att lÀsa.

BADPOJKEN

PS! Den text du nu lÀser Àr publicerad pÄ webben. En plats dÀr inga typografiska regler gÀller. Man fÄr ta det typsnitt som finns och inte ens det rÀcker. Olika operativsystem (mac, pc, Linux) har inte ens samma typsnitt sÄ man fÄr bara hoppas pÄ det bÀsta. Jag bifogar dÀrför en pdf som du kan ladda hem för att visa hur jag skulle vilja sÀtta denna text :-)

Puh, nu har jag gnÀllt klart och gÄr och lÀgger mig i grÀset, dricker lÀskeblask och en lÀser god bok (LÀs: Kalle Anka).

badpojken
Badpojken vÀxte upp och vart grafisk formgivare, musiker och fortsatt gnÀllig

ETT STARKT UTSTÄLLNINGSMINNE

June 15th, 2009

ÖSTER ELLER VÄSTER OM BYN?

PÄ vardagsstilla Murberget, LÀnsmuseet i HÀrnösand, ser jag den tillfÀlliga utstÀllningen URVAL precis innan den stÀngdes hösten 2007.

KonstnÀren Margaret Klingberg var inbjuden tillsammans med Lena Cronqvist, Ulf Trotzig och Ulf Edberg plus elever frÄn Estetiska programmet pÄ Sundsvalls gymnasium att fritt vÀlja föremÄl ur samlingarna och göra varsin liten installation.

I museets hittar Margareta en handskriven bok dÀr sÀgnen om lappmorden i Myckelgensjö Àr nedtecknad. Den texten blev utgÄngspunkten för hennes utstÀllning. Hon vÀljer föremÄl ur museets samiska samlingar, fina nÀbbskor och vackra hornskedar som placeras i monter. SÄ hÀmtar hon ett udda antal slitna skor frÄn ett loft i byn dÀr morden Àgde rum. De hÀngs pÄ ett snöre över utstÀllningen

Margareta Klingberg skriver i introduktionen: ”SĂ€gnen om lappmorden i Myckelgensjö Ă€r en grym berĂ€ttelse. Den beskriver ett folkmord. Historien om de pĂ„stĂ„dda morden Ă€ger allmĂ€ngiltighet. Den beskriver vĂ„ld och oförrĂ€tt som begĂ„tts i vĂ„r hembygd. Historien skjuts inte ifrĂ„n oss till nĂ„gon avlĂ€gsen trakt. PĂ„ sĂ„ vis blir vi dĂ€rför inblandade.”

PĂ„ en bĂ€nk mitt i utstĂ€llningen kan man sĂ€tta sig och lyssna pĂ„ ett samtal mellan Margareta och den Ă„ldrade bybon Herman Westberg. Herman för vidare vad han har snappat upp om ”lappmorden” under sin uppvĂ€xt. Hans mamma Ă€r född i den östra delen och hans pappa Ă€r född i den vĂ€stra delen av Myckelgensjö. DĂ€rför finns olika versioner av hur det gick till och var samerna/lapparna blev ihjĂ€lslagna och begravda.

Margareta sÀger samer och Herman sÀger konsekvent lappar i samtalet.

Han berĂ€ttar att de sĂ„ kallade ”spĂ„lapparna” anklagades för att tĂ€nda eld pĂ„ lador och slĂ€ppa lös kreaturen, utan att de ens var i nĂ€rheten. En av byborna lĂ„nar ut sin stuga till en stor fest och bjuder in samerna/lapparna. De placeras lĂ€ngs vĂ€ggen pĂ„ ena sidan av ett lĂ„ngbord. NĂ€r de blir tillrĂ€ckligt berusade slĂ„r man ihjĂ€l dem. En ”jĂ€nta” klarar sig och flyr ut. Byborna hinner ifatt jĂ€ntan pĂ„ lappmyren pĂ„ vĂ€gen till VĂ€stanbĂ€ck. Hennes öde Ă€r oklart.

Herman Westberg berÀttar vidare om gÄgna tiders förföljelser av lappar/samer, men Àven om nutidens fredliga grannkontakter.

Liknande sÀgner finns frÄn andra byar. Man blir berörd.

Margareta Klingbergs installation Àr ett lÀrorikt exempel pÄ den muntliga berÀttelsens betydelse för vÄr historiesyn.

Vad Àr sant - eller kunde vara sant?

Var det öster eller vÀster om byn som morden begicks?

Nalle
NALLE Àr en av UEFORUMS SOMMARBLOGGARE

Nalle blir senare i livet efterfrÄgad
utstÀllningsarkitekt och förÀndrade
museiutstÀllningens formsprÄk

LÄS MER om MARGARETA KLINGBERG under lĂ€nken SAMTAL

I HAVE A DREAM

December 20th, 2008

PÄ det livgivande seminariet Creative Space, som professorn i museologi i UmeÄ, Kerstin Smeds, arrangerade 1-3 oktober i Är, möttes forskare och praktiker frÄn in- och utlandet för att diskutera utstÀllningsmediet. Bland de inbjudna fanns UEForums chefredaktör Eva Persson som i en workshop ville slÄ ett slag för nya former av grundforskning kring museiföremÄl.

UEForums bloggare Birgitta Fridsdotter har kommit över hennes inledning till workshopen och fÄtt tillÄtelse att publicera den.

I HAVE A DREAM

Welcome to this dream session!
I call my dream A phenomenology of objects.

”LEVANDEGÖRA” is a Swedish word which is extremely popular among museum people. Museum directors, museologists, researchers, exbibition curators all repeat the phrase ”VI MÅSTE LEVANDEGÖRA VÅRA FÖREMÅL” like a mantra. What they mean is that the museum must BRING the material heritage in their reserves TO LIFE - in exhibitions.

Museums have tried for decades to bring the objects to life. Using different methods and according to different theories. Today the object is brought to life in expensive scenographies, seductive light and sound installations and complicated digital arrangements.

rodbetor
sight
smell
hearing
taste
kansel
touch

I®m dreaming of a ”RETURN TO THE OBJECTS THEMSELVES”
- to quote Edmund Husserl, founder of the philosophy of phenemenology.

And therefore: in my dream I see the staff of the museum sitting around a table and on its surface a heap of artifacts brouht from different reserves of the museum. All people are looking at, touching, feeling, smelling, tasting and listening to the objects, trying to find their most distinctive qualities - from a sensorial point of view. They are comparing their experiences, but every curator categorises his or her chose of object according to his or her personal taste, smell, vision, feeling, touch and hearing


After many such workshops in the museum, the exhibitions would change, new topics would be found, new ways of putting objects together would be invented and a sense of lust, reality and poetry would diffuse and scatter in the exhibition hall. Or least in my dream of the future of museology and the thinking about exhibitions.

THE END

Now itÂŽs up to you to do the same. Choose three artifacts (belonging to the room, on your body, in your handbag), and explore them through your senses and categorise them: do they belong to vision, smell, hearing, feeling, touch or taste?

Eva Persson
Creative Space UmeÄ, October 2008

rodbetor

UTSTÄLLNINGSMETAMORFOSER

June 30th, 2008


Loket
TÄget frÄn frÄn Stockholm tar en dryg timme. SÄ befinner jag mig i Norrköping, en av mina favoritstÀder.

KÀrnan i det forna industrilandskapet Àr nÀstan intakt. Vattnet forsar förbi den ena stiliga textilfabriken efter den andra. I dem hÀckar numer studenter, lÀrare och byrÄkrater vid Linköpings universitet. Men de före detta fabrikerna hyser ocksÄ museer och ett ambitiöst galleri.

Är det den historiska nĂ€rvaron i stadens arkitektur som gör att minnet av industrisamhĂ€llet Ă€r sjĂ€lvklart utstĂ€llningsĂ€mne Ă€ven pĂ„ konstens arenor?

Hur skall man i sÄ fall förklara att det kulturhistoriska stadsmuseet visar fotbollsbilder som vore det konst?

Kraftstationen

PÄ Kraftstationen i Drags visades under vÄren local train/shaping the future. Det var en suggestiv upplevelse av plats och historia, signerad bildkonstnÀren Lo Caidahl och ljudkonstnÀren Isak Eld.

Mitt pÄ golvet ligger en modelljÀrnvÀg med ett lok i rörelse. PÄ lokets tak en mycket liten filmkamera, som pÄ sin fÀrd runt banan fÄngar in utstÀllningsrummet - som projiceras pÄ sin egen vÀgg.

KonstnÀrerna har inkorporerat en tidigare gjord film om Stenungsunds petrokemiföretag i installationen. Ljuden man hör Àr uppfÄngade via kontaktmikrofoner placerade direkt pÄ de oÀndliga rören som anlÀggningen bestÄr av.

Sound Machine

PÄ Konstmuseets utstÀllning Sound Machine Àr det dödstyst. Trots att de kvinnor som sitter framför bilden av 3D animerade vÀvstolar lyssnar intensivt till nÄgot.

Man fÄr veta att nÀr de filmades hörde de det ljud som fordom fick vÀggar och golv att vibrera i vÀvsalarna.

KonstnÀren Esther Shalev-Gertz har sammanfört pensionerade vÀverskor med de barn som de var havande med nÀr de arbetade. Nu minns de genom slamret frÄn maskinerna tiden i fabriken - vid sidan av sina vuxna döttrar.

DÄnet frÄn vÀvstolarna som saknades pÄ Konstmuseet spelas upp utanför Stadsmuseet. Men pÄ mycket, mycket lÄg nivÄ, sedan folk har klagat över bullret.

Inne i museet pĂ„gĂ„r utstĂ€llningen StjĂ€rnan Ă€r blĂ„. Den handlar om nĂ„got som norrköpingsborna kanske hellre vill minnas – IFK Norrköping.

Den stolta fotbollshistorien med bröderna Nordahl finns uppklistrad med förklarande texter till bilderna i bortre delen av salen. Medan fotografen Brita Nordholm intar huvudscenen med fÀrgbilder av dagens fotbollslag- nu Äter i allsvenskan!

De bÄde intima och dramatiska bilderna Àr luftigt och ordlöst exponerade pÄ smÀckra pinnar frÄn golv till tak. Som konstverk!

Soundmachine2

Sound Machine pÄ Konstmuseet, StjÀrnan Àr blÄ pÄ Stadsmuseet och local train/shaping the future pÄ Kraftstationen i Drags fÄr mig att funderna över hur konstens utveckling under senaste decennierna förÀndrat museernas utstÀllningar- bÄde till innehÄll och form. De av tradition skarpa grÀnserna mellan sakmuseer och konstmuseer försvinner nÀr bildkonsten blir samhÀllsorienterad och utrycker sig i installationer. PÄ ett konstgalleri och i konstmuseet handlar det om industrihistoria eller snarare minnet av den tiden; pÄ det kulturhistoriska museet har ljudet frÄn fabrikerna tonats ned samtidigt som fotografierna frÄn stadens fotbollslag presenteras i en konstnÀrlig installation.

BÄde kultur- och naturhistoriska museer öppnar sig alltmer mot konsten. Inte bara genom att visa konstutstÀllningar utan genom att nÀrma sig konstmuseernas utstÀllningsestetik, Àven i berÀttande utstÀllningar.

Kanske behöver man inte alltid sörja över att det, i dessa efterlÀngtade nÀrmanden museerna emellan, Àr konstutstÀllningsestetiken som vinner över sakutstÀllnings- estestiken.

Om inte - grymma tanke- sakmuseernas flirt med konsten beror pÄ att de saknar idéer om hur en ny sjÀlvstÀndig sakutstÀllningsestetik skulle kunna se ut?

DÄ kan man erinra sig att de vetenskapliga kultur-och naturhistoriska utstÀllningarna frÄn förra seklet sedan lÀnge inspirerat samtidskonstnÀrer vÀrlden över.

Jag tÀnker skriva om det i nÀsta blogg.

Birgitta Fridsdotter
Birgitta Fridsdotter 08-06-30

Foto:Respektive museum/konstgalleri.

De mest minnesvÀrda museibesöken 2007

December 19th, 2007

NĂ€r jag tĂ€nker tillbaka pĂ„ Ă„rets hundratal museibesök framstĂ„r fyra utstĂ€llningar som sĂ€rskilt minnesvĂ€rda. Det Ă€r inte en tillfĂ€llighet att jag hittade dem utanför huvudstaden. I Stockholm befinner sig de stora museerna - de som borde ha till uppdrag att förnya utstĂ€llningsmediet - mitt i den stela maktens centrum. Är det detta som sĂ€tter stopp för utmanande och arga utstĂ€llningar? Eller Ă€r det dessa museers aktningsvĂ€rda Ă„lder, betydelsefulla historia och byrĂ„kratiska organisation som hindrar form- och innehĂ„llsexperiment? Kanske fĂ„r centralmuseerna för mycket pengar - relativt sett?
I Slöinge, Varberg, Hudiksvall och UmeÄ, görs mycket intressanta sakutstÀllningar för mycket mindre pengar Àn i Stockholm.

LIVET PÅ LANDET
Berte siluetter

Bönder Àr vi alla Àr rubriken pÄ text i entrén till Livet pÄ landet, en stor, vidöppen, föremÄlsrik utstÀllning i ett f.d ridhus i Slöinge, Halland.
Och ”alla har vi varit smĂ„â€, nynnar jag nĂ€r jag kĂ€nner igen nĂ€stan vart enda föremĂ„l frĂ„n min barndom, hemma i stan och ute pĂ„ landet hos mina kusiner. Är museet dĂ„ bara en nostalgitripp för 50 plusar? Eller för mig i rollen av museikritiker en tillfĂ€llig oas med massor av föremĂ„l men inga montrar som skyddar dem och en reparationsverkstad för förvĂ€rvade men trasiga föremĂ„l öppen för museibesökarna.

Stenhuggare

Nej, Berte museum, som startade 1992 nÀr kvarnÀgaren Anders Stenström upptÀckte att han inte ville lÀmna nÄgra uttjÀnta jordbruksmaskiner till skroten, Àr mycket mer. Först och frÀmst en skÄdesamling med sÀllan skÄdade föremÄlskrockar. Inte helt surrealistiska ty mÄnga Àr tÀnkbara i vardagslivet, men portföbjudna pÄ (vanliga) museer. De blir till nattetid nÀr museigrundaren fÄr nÄgon idé och tar sig en runda i museet. BÄde poetiskt och humoristiskt. Och handen pÄ hjÀrtat (och för munnen), nÀr blev ni sist berörd eller full i skratt pÄ ett museum?

Berte badliv

En arkitekt frĂ„n Falkenberg ritade om det övergivna ridhuset till ett öppet museirum i tvĂ„ etager. Det ger en visuell överblick över livet pĂ„ landet i hela dess bredd och alla dess skiftande former av arbete och (stunder av) fritid, ett taktilt, kantstött panorama över ett förgĂ„nget samhĂ€lle som fĂ„ museer erbjuder idag. Ett sörgĂ„rden kan man invĂ€nda, men just det ”kantstötta”- hundratals vĂ€l anvĂ€nda verktyg och slitna redskap, som man kan sĂ€tta i rörelse, tex den tungdragna mekanisk tvĂ€ttmaskin i trĂ€ och jĂ€rn eller smeka med handen, till exempel föremĂ„len i stenhuggarens verktygslĂ„da - vittnar kĂ€nnbart om att ”livet pĂ„ landet” upprĂ€tthölls med hĂ„rt, tungt och aldrig upphörande arbete. Arbetets monotomi och Ă€ra! De övergripande texterna, författade av ekarvinspirerade etnologen Bengt Svensson Ă€r heller inte ute efter att skildra nĂ„gra idyller.
Foto av barnvagn:Bengt Svensson, övriga Eva Persson

BOCKSTENSMANNEN

Bockstensmannen
Bockstensmannen ansikte Àr modellerat av Oscar Nilsson.

I hĂ€ndelsernas centrum, omgiven av sitt skelett, sitt kranium med yvigt hĂ„r, alla sina vĂ€lbevarade klĂ€desplagg och rester av det trĂ€stycke som mördarna (?) pĂ„lade ner honom i marken med, stĂ„r han dĂ€r ganska livslevande –Bockstensmannen. För första gĂ„ngen tycker jag kunskapen att med rĂ€ttmedicinska metoder Ă„terskapa ansikten utifrĂ„n arkeologiska kranier anvĂ€nds pĂ„ rĂ€tt person. BesĂ€ttningen pĂ„ Vasa eller stenĂ„ldersfamiljen i Östergötland Ă€r för anonyma för att deras ansiken skall intressera mig, hur lika ”originalen” - 70 % portrĂ€ttlikhet utlovas - de Ă€n sĂ€gs vara. (Se recension av utstĂ€llningen Östgötaliv.)

Årets Museer
Museets arkitekt Catarina Schiller har med smÄ medel och fint placerade montrar skapat ett rum fyllt med information och ÀndÄ lÀttgÄnget.

ÄndĂ„ Ă€r det inte den unge finlemmade mannen som gör utstĂ€llningen till en sĂ„dan kunskaps-upplevelse (ingen motsĂ€ttning mellan dessa ord alltsĂ„). Han Ă€r en del i en helhet som Ă€r rasande fint gjord. Det finns förhĂ„llandevis mĂ„nga text/bild montage och lurar man skall lyssna i, och jag tar del av allt! Ivrigt för att inte missa en enda berĂ€ttelse -förklaring till denna vĂ€lbevarade kriminalhistoria med rötter i 1300-talet.

PÄlning
BildkonstnÀren Roj Friberg som tidigare arbetat med ny basutstÀllning i LÀnsmuseet Halmstad (se Reportage) har Àven i Varberg klÀtt in hela rummet med suggestiva bakgrundsscenerier. HÀr har han dessutom gjort en tolkning av pÄlningen av Bockstensmannen.

Vad kan man lÀra av exemplet Bockstensmannen? Att det Àr bra med smÄ utstÀllningar, att det inte behöver finnas nÄgon motsÀttning mellan vetenskapligt innehÄll och konstnÀrlig form och att en fin helhetsupplevelse vilar pÄ omsorgen om varje liten detalj. Men först av allt ser man förtjÀnsten med att grÀva djupt i ett tema, en hÀndelse , en plats eller en avgrÀnsad tid. (Det Àr en konst som fÄ museiarbetare fÄr tid att reflektera kring, uppfordrade som de tycks vara (av vem?) att sammanfatta stora diffusa tidsrymder pÄ nÄgra fÄ kvadratmetrar).

klÀder
Hela personalen pÄ LÀnsmuseet Varberg har varit indragen i utstÀllningesproduktionen. Dessutom har en lÄng rad externa specialister medverkat. Projektledaren Christina Wiking-Andersson, som tillika har skrivit utstÀllningstexterna, har samordnat arbetet pÄ ett professionellt sÀtt - av resultatet att döma.

I Varberg har koncentration kring och fördjupning av ett och samma Àmne fallit sig naturlig, men det Àr ÀndÄ mÀrkligt hur hur mÄnga intressanta perspektiv pÄ fallet Bockstensmannen - kanske en vÀrvare som tvÄngsrekryterade soldater i orostider - som utstÀllarna klarar av att gestalta pÄ en sÄ liten yta. Man kÀnner sig lÀrd och dÀrför upprymd nÀr man lÀmnar utstÀllningen.
Foto: Arne Persson/LĂ€nsmuseet Varberg

Hilding
Hilding Kvist flyttar frÄn den landsbygd som Hilding Mikckelsson skildrar i bakgrunden. Foto: Bonny Sjöblom

Det Ă€r nĂ„got lurt med den hĂ€r utstĂ€llningen tĂ€nker jag nĂ€r jag ser affischen för PĂ„ Hildings tid utanför museet i Hudiksvall. Hilding pĂ„ HĂ€lsinglands museum mĂ„ste syfta pĂ„ fotografen Hilding Michelsson, fotot pĂ„ affischen Ă€r taget av honom, men vem Ă€r mannen med resvĂ€skan som Ă€r inklippt i fotot? Han ser ut som tagen ur en herrekiperingsannons pĂ„ 1950-talet. Även texten slirade lite och mina tankar gick till en annan kĂ€nd hĂ€lsingebo. Det visade sig rĂ€tt, Thomas Tidholm hade gjort utstĂ€llningen PĂ„ Hildnings tid. Nu finns den tyvĂ€rr inte lĂ€ngreutom i bild. (Se UEForums intervju med Thomas Tidholm under rubriken Samtal). Hildning Mickelssons fotografier finns lĂ€ttillgĂ€ngliga i mĂ„nga böcker och den tredje mannens –han med resvĂ€skan- dagbok sĂ€ljs i HĂ€lsinglands museum. FrĂ„ga efter Hilding Kvists berĂ€ttelse De underbara stĂ„nduren kan man kanske efter förfrĂ„gan fĂ„ titta pĂ„ i museimagasinet, liksom den stĂ„tliga bensinpumpen och höga kylskĂ„pet. Men det Ă€r det vackra och finurliga ordnandet av dessa bilder och föremĂ„l ur museets samlingar som gjorde utstĂ€llningen minnesvĂ€rd och – för mĂ„nga hĂ€lsingebor- provocerande.

Maria
Maria Sundström producent för
MÄnda I dag vefver som vanligt. Tack och lof.

En litteraturhistoriker, Ann-Catrine Edlund och en bildkonstnĂ€r, Maria Sundström har under nĂ„gra Ă„r studerat samma historiska kĂ€llmaterial, norrlĂ€ndska bondedagböcker Det vill sĂ€ga dagböcker skrivna av bönder, handelsmĂ€n – och kvinnor, en lĂ€rarinna samt sĂ€lfiskare alla med hemvist pĂ„ landsbygden. Ann-Catrine och Maria har samtalat om texter och bilder för att inspirera varann till en bok respektive en utstĂ€llning. UtstĂ€llningstiteln MĂ„nda I dag vefver som vanligt. Tack och lof., Ă€r ett citat ur Julia Engströmns dagbok. Det fina (och Ă€nnu rĂ€tt ovanliga) Ă€r att utstĂ€llningen inte Ă€r en illustration till ett fĂ€rdigt forskningsresultat. UtstĂ€llningsproducenten Maria Sundström har arbetat direkt frĂ„n kĂ€llmaterialet och gjort utvikningar och undersökningar i förhĂ„llande till den gemensamma empirin, nĂ€r den rumsliga gestaltningen krĂ€vt det.

Nedan kommenterar Maria Sundström nÄgra av sina verk i utstÀllningen med text och fotografier som hon sjÀlv tagit.

DubbelpotrÀtt
UtstÀllningens entré bestÄr av en sex meter lÄng akrylglasvÀgg dÀr tvÄ ansikten
Àr projicerade pÄ var sin sida om de sex dagboksförfattarnas namnteckningar

Dagbok
Dagböckerna samt en gÀstbok, tjock nog för att besökarna skall kunna skriva mer Àn
sitt namn. Kanske dagboksanteckningar frÄn utstÀllningsbesöket.

Matta
Under lÀsningen av Julia Engstöms dagböcker framkallades bilden av hennes arbete,
det dagliga slitet. Men ocksÄ att verksamheten gav henne en sorts frid


Verket MÄnda I dag vefver jag som vanligt.Tack och lof. Àr beskuret

Tallrik
I dag Àr det Ester och dÄ ska jag Gratulera fast jag Àr sÄ lÄngt borta.
Vi har dragit oss lÀngre ut mot kanten i dag sÄ att vi ligger nÀrmre till om
vi skulle fÄ segla det Àr vÀst nordvÀstlig vind. Ja nu Àr det vÀl kafferep
hemma man skulle ha varit dÀr sÄ man hade fÄtt lite god grÀdde, ahÄ ja ja.

Texsida ur sÀljÀgare Axel Johanssons dagbok.

Landskap
3 juni dÄ borde vi sÄ men pÄ vissa stÀld sÄ Àr de dÄ djup snö men vi har hört
att göken har gokke i dag och de var första gÄngen.
(Greta Dahlqvists dagbok)
Vid vÄrt besök i Greta Dahlkvist hemby StorkÄgetrÀsk i VÀsterbotten fann vi
att hennes hemgÄrd inte lÀngre fanns kvar.

Stol

MÄnda I dag vefver som vanligt. Tack och lof .
visades pÄ VÀsterbottens museum i UmeÄ vÄrvintern 2007
och kommer att sÀttas upp igen i mars 2008
pÄ SkellefteÄ museum. Den som vill veta mer om
utstÀllningen kan lÀsa tidskriften VÀsterbotten 1 / 2007,
utgiven av LÀnsmuseet i UmeÄ .

Jag minns dessa utstÀllningar dÀrför att jag hittade humor och poesi i Livet pÄ landet, dramatik och behÀrskning av stor Àmne pÄ liten yta i Bockstensmannen, fiktion som ifrÄgasÀtter det dokumentÀra i PÄ Hildings tid och exemplariskt samarbete mellan forskare och konstnÀr i MÄnda I dag vefver jag som vanligt.Tack och lof.

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR
önskar
Birgitta Fridsdotter
Birgitta Fridsdotter

FAVORITEN

November 20th, 2007

Björn Ed, museernas utstĂ€llningsarkitekt par preferens, Ă€r först med att besvara UEForums frĂ„ga “Vilken Ă€r din favoritutstĂ€llning just nu?”
Flera gÄnger har han ÄtervÀnt till FörfÀrligt hÀrligt pÄ Nationalmuseum och berÀttar hÀr som gÀstbloggare om sin uppskattning av utstÀllningen men ocksÄ om traditionen att gÄ med sin far till Nationalmuseum och samspÄka om bÄde de fasta och tillfÀlliga utstÀllningarna. .

bild1
I entrĂ©n till utstĂ€llningen stĂ„r det: ӁterupptĂ€ck 1800-talets ohĂ€mmade formsprĂ„k, ett mobbat Ă„rhundrade slĂ„r tillbaka”

En frÀck programförklaring som lockar oss in under draperier i vinröd sammet och förbi klassiska museimontrar in mot de stora utstÀllningssalarna. Montrarna Àr som smÄ teaterscener med chockfÀrger och roliga föremÄlskompositioner. August Strindberg, citerad pÄ vÀggen, avslöjar att han vill fylla sitt hem med soliga landskap med palmer och papegojor och spÀnna en persisk matta i taket.

Den vinröda sammeten följer oss in i första salen och sveper om de mÄnga pelarna. De höga fönstren har vidlyftiga röda sidendraperingar.Turistbarnen orkar inte titta sÄ lÀnge utan de kastar sig pÄ de stora röda sammetspuffarna mitt i rummet. Att gÄ pÄ utstÀllning Àr kanske det mest tröttande som finns.

bild2
En bra utstÀllning kan tolkas pÄ mÄnga sÀtt. HÀr kan man om man vill Àven associera till alla nedtystade ÀktenskapsgrÀl i övre borgarklassen.

Det Àr besökaren som Àr den aktiva i arbetet att se-tolka-förstÄ en utstÀllning. Att avlÀsa utstÀllningar krÀver inskolning och trÀning. Min pappa tog mig ofta till Nationalmuseum, dÀr vi kÀmpade uppför de branta trapporna. DÄ fanns varken hiss, café eller museibutik. Under senare Är Àr det jag som har tagit min Äldrande pappa till Nationalmuseum. Vi har Äkt hiss, Àtit lunch och tittat pÄ basutstÀllningarna och de tillfÀlliga specialutstÀllningarna, som vi har diskuterat.

bild a och b
Vad Àr nygjort? Vad Àr 1800-tal? RÀtt svar finns pÄ Nationalmuseums hemsida.

I FörfĂ€rligt hĂ€rligt Ă€r ”scenbilderna” som rebusar. Man fĂ„r titta lĂ€nge för att förstĂ„ vad som menas. Hur Ă€r det tĂ€nkt? Ting, gjorda av nutida konsthantverkare finns insprĂ€ngda hĂ€r och dĂ€r. TrĂ€dgĂ„rdspallarna i form av stubbar och svampar i mĂ„lat porslin frĂ„n Gustavsberg ser ut att vara tillverkade idag, men Ă€r frĂ„n 1890. De nutida tingen i montern bleknar i jĂ€mförelse. Att veta vad som Ă€r gammalt - vad som Ă€r nytt, Ă€r inte lĂ€tt. Men det Ă€r roligt att gissa.


Dalkarlar och dalkullor pÄ allt och i alla former. Fick de tillfÀlle att se sig sjÀlva sÄ glansfullt avbildade?

Det finns mĂ„nga bra citat i utstĂ€llningen: ”Varför Ă€r en tallrik med en stiliserad blomsterbĂ„rd vacker? Med en dalkulla i botten blir den ful”. Det Ă€r löjligt att Ă€ta pĂ„ en dalkulla, ansĂ„g Ellen Key, denna strĂ€nga smakfostrare för hundra Ă„r sedan. Hon ivrade för det enkla och rena. Nu Ă€r det förfĂ€rligt hĂ€rligt att Ă€ta pĂ„ överdekorerade vulgĂ€ra mönster. Ellen Keys svartvita barskhet förvandlas till skojig satir.


En fransk rokokovenus triumferar pÄ en gustafsbergsvas frÄn 1897

UtstÀllningen har en scenografisk karaktÀr, sÀrskilt pÄtaglig hÀr dÀr en generös reproduktion av nationalmuseiÀgda Venus triumf, mÄlad av Francois Boucher 1740, utgör fond för en 1800-talsvas med tavlans motiv. Fonden reflekteras till rÄga pÄ allt Àven pÄ scengolvet av spegelglas.


Vad vill utstÀllarna berÀtta, vad vill de fÄ oss att diskutera?

En citrongul interiör med kolsvarta stilhistoriska möbler stimulerar till reflextion i en tid nÀr svartmÄlade möbler Äter Àr mode. Hur ser rebusen ut ? Vad vill utstÀllningsbyggarna berÀtta, diskutera? Interiören ser ut att bestÄ av objekt frÄn samma möblemang, fast den Àr sammansatt av fragment frÄn Jean Bolinders hem och L.O. Smiths matsal. BÄda bodde i Bolinderska palatset. MatsalsskÄpet kommer frÄn Malmö. Möblerna speglar en tid nÀr industrialismens entreprenörer ville visa upp sin makt och sin rikedom. Eller? Hur visar vÄr tids entreprenörer upp sin lycka? Det skulle kunna bli ett nytt utstÀllningstema om smak, nyrikedom, tradition, kvalitet. Det friska i utstÀllningen FörfÀrligt hÀrligt Àr att den uppmuntrar oss att reflektera över vÄr egen tid. Det Àr en konst att göra en sÄdan utstÀllning.

NÀr man Àr fÀrdig med FörfÀrligt hÀrligt kan man gÄ ut antingen genom Formen i Sverige 1500-1740 eller Den moderna formen 1900-2000. VÀljer man den senare vÀgen Àr det som att passera modernismens likkÀllare. UppstÀllningarna har Äldrats fort. De var kanske fina nÀr de var nya, men nu Àr de trista och syrefattiga - i jÀmförelse med FörfÀrligt hÀrligt. Formen i Sverige med sitt 1600-talsgalleri Àr fortfarande mÀsterlig, har genomarbetad dramaturgi och rumsgestaltning. UtstÀllningen Àr tidlös, blir bÀttre och bÀttre för varje Äterbesök.

2007-11-05
Text och bild: Björn Ed
Foto:Nationalmuseum (Gröna terrinen)
Bildredigering: Eva Persson

bjorn och hans far
Björn Ed och hans far pÄ Nationalmuseum

FörfÀrligt hÀrligt pÄgÄr till 24 februari 2008
UtstÀllningskommissarie: Helena KÄberg
UtstÀllningsarkitekt: Henrik Widenheim
LjussÀttare: Gert Ove WÄgstam

BĂ€ste ROY ANDERSSON

October 20th, 2007

Roy Andersson

BĂ€ste ROY ANDERSSON,
det Àr aningen obildat och okunnigt men begripligt om Du inte förrÀn nu insett att kulturbevakarna i de stockholmsbaserade medierna skiter i sakmuseerna. Om utstÀllningarna dessutom befinner utanför tullarna existerar de inte i de huvudstadsfixerade kritikernas medvetande, hur rikstÀckande deras respektive fora sÀger sig vara.

Du Àr van att minsta vink frÄn Dig i filmsammanhang noteras, diskuteras och vÀrderas av en hord kunniga filmkribenter. Men det finns inga skribenter varse sig pÄ tidningarnas kultursidor eller i radio och TV som har lust Äka Ànda till Lund eller Göteborg för att titta pÄ en utstÀllning (om det inte gÀller en sÀrdeles mÀrkvÀrdig konstutstÀllning). Förresten har tidningarna, TV och radio inga riktigt kompetenta utstÀllningaskritker. De som skriver konstkritik Àr inte utstÀllningskritiker. För att kunna recensera sakmuseernas utstÀllningar mÄste man i mycket högre grad Àn nÀr man skriver om konst ta stÀllningen till sjÀlva medieringen, utstÀllningsformen, och kunna analysera utstÀllningen utifrÄn kunskap om museiutstÀllningens historia och den vetenskapliga teoribildning som finns kring mediet. Försök att skapa en estetiskt orienterad granskning av sakmuseernas utstÀllningar pÄgÄr, men bara i UEForum.se

Sverige och förintelsen
Öppningsscenen i utstĂ€llningen Sverige och förintelsen

Din, Din firmas och Forums för levande historia utstÀllning om Sverige och förintelsen Àr utomordentligt bra. Jag besökte den i Göteborg för tvÄ veckor sedan och letar fortfarande efter en passande recensent som helst gratis ( i ömmande fall mot ett arvode av högst 500 kr) förmÄr skriva om den bÄde ur form- och innehÄllsperspektiv. SÄdan Àr den personella och ekonomiska situationen för nÀttidskriften UEForum.se, Sveriges enda kritiska musei- och utstÀllningstidning.

DÀrför skulle jag vilja be Dig att Du i Ditt brev till kulturminsitern och SVT-chefen sÀtter in din vrede i det sammanhang jag ovan förklarat och anvÀnder Din pondus till att uppmÀrksamma den generella bristen pÄ professionell utstÀllningskritik i vÄrt land. Du fÄr ocksÄ mycket gÀrna nÀmna undantaget, den fattiga men strÀvsamma nÀttidskriften UEForum.se

PS!
Tidningsnotisen överst Àr saxad ur Svenska Dagbladet (18.10-07), f.ö. den enda tidning som recenserar de stockholmska sakmuseernas utstÀllningar nÄgorlunda flitigt.

Stockholm 19 oktober 2007
Birgitta Fridsdotter
Fridsdotter