På museernas vårmöte i Falun nyligen gjorde framtidskonsulten Troed Troedson ett bejublat framträdande. (UEForums chefredaktör har förstås sina dubier mot framtidsforskare med nyliberala slutmål för Historien, vilket framgår av Synpunkten Sex och samverkan.) Troed – vilket passande namn för en som spekulerar om framtiden – berättade bland annat om sitt första möte med en iPhone. Med hjälp av en tättskriven manual försökte han LÄSA sig till hur han skulle avtäcka den nya tekniken dess hemligheter. Då ryckte sonen till sig apparaten, bläddrade lite grand och hittade sen på nolltid fram till samtliga funktioner utan en blick i manualen. “Den borde fungera så här”, var hans förklaring inför den häpne och lite skamsne fadern.

Museichefen Maria Jensén fattade direkt, och meddelade under en paneldebatt dan därpå att framtidens museum måste fungera utan manual.

Hur utställningarna i ett museum utan manual skulle kunna se ut är värt att fundera över. I väntan på konkreta förslag kan man besöka medeltidssalarna i Historiska museet. Där hänger bortglömda helgon, Maria med Jesusbarnet, oftast utan huvud, och stora figurrika altarbilder konstlöst, okommenterade och fint belysta utmed väggarna.

Varför har mamma ingen bebis? Med ord och kroppsrörelser ställde
Millie sin fråga till Mosjömadonnan i Historiska museets 1100-talssal.
Foto Historiska museet.

Jag var på Historiska museet med Millie som är ett och ett halvt år, och en mer fascinerad besökare kan man inte drömma om. Hon spärrade upp ögonen inför varje nytt konstverk och höll fast blicken mycket länge, därefter tultade hon själv till nästa konstverk och proceduren upprepades.

Millie älskar också samtidens bildvärld. Den navigerar hon sig fram hur snabbt som helst på mammas iPhone

Redan idag finns det alltså utställningar som bebisar och gamla damer kan glädja sig åt tillsammans utan tillgång till manual, det vill säga utan förmedlande texter, pedagoger eller pilar på golvet. Den stora frågan varför mamma inte har någon bebis kan museet ändå aldrig svara på.

Birgitta Fridsdotter

”I was working on the proof of one of my poems this morning, and took out a comma. In the afternoon I put it back again.”
Oscar Wilde

Skrivandets våndor fick Oscar Wilde att grunna över ett kommatecken en hel dag. Han är knappast den förste och ej heller den siste som paralyserats av krav och förväntningar kopplat till skrivandets kreativa process. Den här reflektionen skall också handla om våndor och svårigheter vid skapandet av text. Här avses dock inte poem utan författandet av utställningstexter.


Text i basutställningen Liv lust längtan, Borås museum Foto: Jan Berg

Mycket har stötts och blötts kring detta tema och många har tänkt och skrivit om det också. Allt ifrån konkreta riktlinjer gällande form, språk och läsbarhet till djupare problematiserande kring texternas kommunikativa aspekter. Det tycks, med all rätt, var en outtömlig källa till kritisk reflektion.

Följande tankar har sin grund i undertecknads deltagande i en nätbaserad skrivarkurs hållen av Riksutställningar. Syftet med kursen är enligt Riksutställningar att museitjänstemän som aktivt arbetar med text i förmedling skall kunna vidareutveckla sitt skrivande. Kursen innehåller både rent skrivartekniska moment samt mer reflekterande och problematiserade uppgifter, där deltagaren förväntas fundera kring ordens värdeladdade kvaliteter.

Detta är ett välkommet initiativ. Formatet, där såväl kursmoment som diskussionsforum är webbaserade, gör deltagande möjligt utan att det ställer till praktiska svårigheter i samband med resor och uppehälle. De olika kursledarna är kunniga och representerar olika former av skrivande. Men, och det finns ju alltid ett men, kursen är i sig ett tydligt uttryck för den problematik som museerna ständigt brottas med sedan det postmoderna genombrottet inom museologin; nämligen förhållandet mellan samtiden och historien.

Postmodern vetenskapsteori har under det senaste decenniet kommit att få ett stort inflytande på den museala förmedlingen hos de kulturhistoriska museerna.
Detta har mycket kortfattat lett till en strävan att i så hög utsträckning som möjligt problematisera museets position i samtiden. En insikt som är mycket värdefull, eftersom den sätter fingret på det faktum att dagens (västerländska) samhälle är mångfacetterat till sin natur. Det går nästan aldrig att hävda att en historia eller en utgångspunkt är den sanna. Det finns alltid motbilder.

Detta faktum borde kunna resultera i en stor frihetskänsla för museerna. Plötsligt är man inte längre tyngda av objektivitetens ok utan kan själva välja utgångspunkter och berättelser. Till viss del har detta skett, utbudet av utställningar av kulturhistorisk karaktär är idag mycket varierande. Tyvärr finns dock en tendens att museets samtidsposition blir det som dominerar förmedlingen och bilden av historien reduceras till en institutions navelskåderi. Utställningstexterna är kanske den del av utställningens förmedling där detta blir mest tydligt. Här formuleras museets målsättningar och utgångspunkter, även om det kan vara både mer eller mindre tydligt uttalat.

I Riksutställningars skrivarkurs är det just detta som är pudelns kärna då de mer problematiserande momenten inleds. I en utställnings texter finner vi perspektivet och urvalen som ligger till grund för museets förmedling och dessa kan vara både medvetna och omedvetna. Och det är de senare som är kruxet. Eftersom museet agerar utifrån en särskild samhällskontext med sin specifika uppsättning normer och kulturella värdesystem riskerar förmedlingen färgas av dessa. Resultatet kan då i värsta fall bli ett okritiskt återgivande av sociala strukturer som vi anser vara problematiska, till exempel gällande genus, etnicitet eller sexuell läggning. Vad är då problemet med detta? Hur kan dessa i allra högsta grad relevanta insikter verka hämmande på den museala förmedlingen? Ja, här måste det nog till ett förtydligande exempel:

Bäckaskogskvinnan Foto: Historiska museet

I Historiska museets första del av utställningen Forntider berättas förhistorien genom en rad livsöden. Ett av de första vi stöter på är den så kallade Bäckaskogskvinnan som begravdes för cirka 9.000 år sedan. På språket arkeologiska heter tiden hon levde i mesolitisk stenålder. Hon tillhörde en så kallade jägar- och samlarkultur, som vi lärt känna genom de materiella lämningar som bevarats åt eftervärlden i form av gravar, boplatser och diverse andra arkeologiska fynd.

Anledningen till att just Bäckaskogskvinnan får representera denna epok beror med största sannolikhet på den tämligen delikata forskningshistoriken kring henne. Då kroppen återfanns tolkades den som en man på grund av de jakt- och fiskeredskap som fanns deponerade i graven. Klassiska manliga attribut ansågs det. En senare osteologisk undersökning visade dock att han var en hon. Tji fick alltså arkeologerna!

Den här historien är naturligtvis mumma för ett museum som vill förhålla sig kritiskt till både sig själv och till hur vi konstruerar bilder och berättelser om historien. I utställningstexterna, och även de texter som florerar på Historiska museets hemsida, görs det både förstått och underförstått att bilden av jägaren som man under mesolitisk stenålder kanske inte alls stämmer. Kanske har vi här en kvinnlig jägare, en mor, en jägare och en förhistorisk Amazon?

Ja, kanske det. Problemet med bilden som målas upp av utställningstexterna är att det viktiga med jakten under nämnda epok var att den kunde utföras av både män och kvinnor. Jakten var alltså inte per definition en manlig praktik.

Enligt min mening är detta ett utmärkt exempel på de återvändsgränder som postmodernt influerade och samtidsrelaterade utställningar om förhistorien kan hamna i.

I fallet med texterna om Bäckaskogskvinnan lär vi oss egentligen inte så hemskt mycket om jakt under mesolitikum. Däremot får vi lära oss att arkeologer förr i tiden färgades av stereotypa könsroller i sina tolkningar av ett gravmaterial och det är ju förvisso intressant men kanske i en annan utställning. Det som istället sker att man projicerar en samtidsdebatt på ett förhistoriskt material. Det finns nämligen ytterst svaga belägg för att det var kvinnor som jagade. Eller män för den delen! Vi kan vare sig säga det ena eller andra. Det vi kan anta är att det fanns genus (enligt vårt sätt att definiera det!) på stenåldern. Könsroller är en tydlig social struktur i alla mänskliga samhällen. Hur dessa såg ut under stenåldern, ja det kan vi mest spekulera kring.

Och är det egentligen särskilt intressant huruvida det var män eller kvinnor som jagade?
Det intressanta ligger väl ändå i jaktens betydelse i ett samhälle där denna praktik var central. Uppenbarligen var den så viktig att jakt- och fiskeredskap deponerades i gravar. De ingick i de ritualer som föregick avskedet från den döde och hade sålunda också en symbolisk och social betydelse såväl som den rent praktiska funktionen. I detta perspektiv öppnar sig en hel värld där också ett samtidsperspektiv kan läggas in. Kopplingen mellan forntid och nutid ligger i mångt och mycket i att vi fortfarande använder oss av materiell kultur för att uttrycka strukturer i samhället. Vilka föremål har social status idag? Hur reflekterar dagens gravar de levandes samhälle? Dessa ingångar kan ge oss kunskap om både forntiden och oss själva, men istället väljs ett platt och illa genomtäkt genusperspektiv.

Det intressanta är att i detta museernas postmoderna tidevarv så är det just texterna som känns mest låsta och räddhågsna.

00-talets museala förmedling präglas ju annars av ett i många fall intressant utforskade inom form och design. Likaså ett postmodernt inflytande som kanske inte haft samma hämmande effekt som det på orden.

I Riksutställningars skrivarkurs är exemplen många och långa på alla fel man kan göra. Det finns alltid någon som kommer till korta i texterna. Alltid är det någon som förminskas eller förringas om man inte tänker sig för. Visst diskuteras bra exempel på utställningstexter, men de är i minoritet jämfört med alla snedstegen. Att skriva en utställningstext är farligt. Det är som att röra sig i ett samtidens minfält, där ett förtappat ord eller en förflugen formulering plötsligt exploderar i underförstådda fördomar eller ger uttryck för infekterade relationer i samtiden.

Dannikekvinnan i Borås museum Foto: Jan Berg

Och förundras över ordens makt gör man då en mina exploderar. Jag fick själv en mycket stark reaktion från en besökare för några år sedan på en text vars skapelse jag medverkat till. Utställningen i fråga finns på Borås museum och handlar om ett mosslik från stormaktstiden kallat Dannikekvinnan som i sig är mycket intressant. Materialet består av en kvinnokropp och en del kläder och småföremål. Kvinnan begravdes i en mosse någon gång i sekelskiftet 16- 1700-hundra och är sålunda utesluten ur den lutherska gemenskapen. En av utställningens texter handlar om behandlingen av fyndmaterialet efter att det återfanns på 1940-talet och det är ett handhavande som präglas av misstag, försummandet och allmänt ointresse. I utställningstexten skriver vi att hon behandlats ”styvmoderligt”.

Jag fick ett mycket upprört e-brev angående detta ordval som ju lät påskina att styvmödrar var elaka av naturen, detta när det säkerligen fanns betydligt fler styvfäder som slog sina barn! Vår förmedling var inte bara diskriminerade, den var en förolämpning mot alla kvinnor. Att sedan hela utställningen har en funktionshindrad, ung och marginaliserad kvinna som huvudfokus i den svenska stormaktstiden (som annars är tämligen dominerad av män i uniform…), ja det tycktes vara sekundärt. Sedan kan man givetvis ha synpunkter på vårt ordval, att skriva styvmoderligt var kanske en illa genomtänkt formulering. Poängen här är dock att ordens genomslag är oerhört stor, så stor att de riskerar att komma i vägen för utställningens essens. Kanske är det därför som de postmoderna våndorna varit som störst när det kommer till författandet av utställningstexter.

För det som eftersträvas är, om man skall gå efter idealet i Riskutställningars kurs, ett ständigt riktmärke mot samtidens kulturella värdesystem.
Målsättningen är att förmedla bilder av historien som är fria från problematiska värderingar i samtiden. Här har vi minfältet. Tyvärr kan detta leda till en väldig osäkerhet, något som många av 00-talets större utställningsprojekt drabbats av i större eller mindre omfattning. Detta kan leda till att utställningstexterna skrivs på ett öppet och problematiserande sätt, där frågor formuleras istället för att svar ges. I Forntider del två är detta ett genomgående grepp som ibland balanserar farligt nära att helt vända förhistorien ryggen. Frågor som ”Vad är en familj?” eller ”Vad tror du på?” är givetvis hemskt intressanta men vad är det som säger att människor i alla tider funderat i dessa termer? Och är det inte dessutom oerhört svårt att rekonstruera både tro och familjekonstellationer under låt oss säga neolitisk stenålder? Förhistorien riskerar att i denna förmedling bli ett svart hål där museerna ropar sina samtidsproblematiserade frågor. Det svarta hålet förblir svart och mystiskt och outforskat.

Ett annat exempel kan vara att man slår över i ett slags kompensation för gångna tiders exkluderande förmedling. I Bohusläns museums basutställning Gränsland arbetar man också med människoöden och alla de som lyfts fram utom ett är kvinnor. Undantaget består av en liten pojke. Här blir exkluderingen lika uppenbar som i de exempel man försöker fjärma sig mot, det vill säga där mannen utgör norm och måttstock. För vi måste väl ändå förutsätta att cirka hälften av forna tiders människor var män?

Det postmoderna textideal som många utställningar tagit till sig och som också genomsyrar Riksutställningars skrivarkurs är i mångt och mycket en paradox.
Det vill dels uppnå en slags språklig objektivitet, där ord som signalerar exkludering eller okritiskt förmedlar samhällets normer står för en samtidens subjektivism. Dels skall det också tas ställning, alternativa bilder av historien skall förmedlas. Bilder som kopplar samman dåtid och nutid i en gemensam tematik.

Tyvärr verkar det vara ytterst få museer som klarar detta. Exemplen på texter som trampat snett i minfälten är desto fler. Intressant nog är det också enbart de långa kommenterande texterna som problematiseras i Riksutställningars skrivarkurs. Föremålstexter nämns inte alls. Detta kan tyckas konstigt eftersom dessa korta, beskrivande texter fortfarande lever sitt liv i det positivistiska vetenskapsidealet. Här handlar det om att sätta en etikett på föremålet som berättar vad det är, gärna med en datering till. Och hur lätt är det? Att säga att en halvmeter lång flintyxa från neolitisk stenålder kort och gott är en Flintyxa är troligen inte bara en enorm exkludering av andra betydelser, det är dessutom med största sannolikhet fel eftersom föremålet i de flesta fall aldrig haft den funktion vi associerar till då vi hör ordet yxa (huggverktyg).

Men hur ska museerna göra då?
Hittills har konstruktiva förslag lyst med sin frånvaro. Ja, jag har inga självklara svar men jag tror att museerna gör klokt i att försöka förhålla sig mindre bokstavligt till sin strävan efter att relatera till samtiden i allt man gör. Då kan de undvika att kastas rakt ner i samtidens minfält. Om vi återvänder till exemplet förmedling av forntiden så finns det egentligen ingen anledning att blanda in samtidsrelaterad problematik på ett konkret sätt. Istället för att diskutera kring manligt eller kvinnlig då praktiker som jakt eller hushållsarbete diskuteras så kan fokus ligga på praktiken i sig oavsett vem som utförde den. Detta ger ett betydligt större spelrum för att förmedla alternativa betydelser och samtidsrelevansen kan behållas genom andra jämförelser. En sådan kan till exempel vara ett omvänt perspektiv där förhistorien antas som norm. Hur skulle en bronsåldersperson till exempel uppfatta vår egen sekulariserade världsbild?

Denna typ av förhållningssätt skulle med god grund också finna stöd i aktuell ämnesrelaterad forskning. Tyvärr är glappet mellan forskning (i de ämnen som den museala förmedlingen bygger på) och museerna större än någonsin. Konflikterna tycks vara fler än samoförstånden och det är synd eftersom den teoretiska museologin står som ensam inspirationskälla till den ”nya” förmedlingen idag.

Vill man ändå diskutera samtida frågeställningar så gör det öppet.
Att ha ett uttalad (skriven) målsättning i en utställning som går ut på att undersöka förhistoriska könsidentiteter ger en naturlig samtidskoppling samtidigt som fokus ligger kvar där det ska vara. Problemen uppstår ofta då man vill vara underförstått samtidsrelaterad hela tiden, då kan resultatet bli som i fallet Bäckaskogskvinnan.

Jag hoppas att den museala förmedlingen snart kan ta steget vidare och sluta klamra sig fast vid sin insikt om att det man säger spelar roll i samtiden. Detta är ju bara förutsättningen! En förutsättning som med all önskvärdhet skall ligga till grund för policys, mål- och visionsdokument. Den skall finnas i ryggmärgen på museitjänstemannen och inte ständigt utgöra ett slags reflekterande sökande under utställningsarbetet. Då riskerar vi bli fast i minfältet och de historiska epoker och människor vi försöker berätta om blir lika osynliga och mystiska som svarta hål.

FITZGERALDO

Fitzgeraldo växte upp blev arkeolog,
museiarbetare och skribent.
Kolla Museernas kris – vägen till förnyelse som finns på Ueforum.se/Forum

Sen börjar jag tänka. Och så småningom dyker de upp, beroende på väder och vind, den ena ”bästa” utställningen efter den andra. Ibland bara en detalj i en utställning som fått betydelse för mig. Det astronomiska instrumentet som placerats på ett antikt mosaikgolv i ett museum i New York i början av 1970-talet är ett exempel. Tidigare hade jag inte tänkt golvets betydelse för upplevelsen och kunskapen av ett föremål.

En annan utställning som jag ofta tänker på som en av de bästa jag sett, hette Vitro-arte e scienza och handlade om konsten att tillverka glas och glasets betydelse för den vetenskapliga utvecklingen i Europa. Utställningen som visades på Palazzo Pitti i Florens (2005,tror jag) var producerad av Instituto e Museo di Storia della Scienza i samma stad. Det är ett vetenskapshistoriskt museum som man nu ofta hör talas om i utställningspedagogiska sammanhang.

Glas-konst och vetenskap var stor didaktisk utställning som började i antikens Rom och slutade med den vetenskapliga revolutionen under renässansen Ändå lättgången, luftig med vitt tyg hårt spänt över järnramar, de jättehöga skärmarna kunde ha varit av mjölkvitt glas! Och föremålen, alla i glas och utsökt arrangerade, formade en lång berättelse om en lyxvara som fick praktisk nytta, om skönhetssträvanden och vetenskaplig nyfikenhet,om ett hantverkskunnande som utvecklas när behoven förändras.

Särskilt minns jag det stora avsnittet om Pompeji, där glas av olika kvalité grävts fram. På planritningar visades i vilka rum de utställda glasen hade påträffats; det fanns också ritningar av hus i fattigkvarteren, utan glasfynd.

I slutet av utställningen stod laboratorieglas från 1400 talet på rad och man kunde titta genom linser slipade på beställning av 1600- talets astronomer.

Kanske var några av linserna beställda av Galilei Galileo?

Samme Galileo som nu är på besök i Stockholm i utställningen
Galileos teleskop- instrumentet som förändrade världen, som man kan se på Nobelmuseet. Den kommer från Istituto e Museo di Storia della Scienza i Florens alltså det museum som skapade Glas- konst och vetenskap. På Nobelmuseet förstår man till fullo hur stor betydelse skickliga glasslipare hade för det utforskandet av himlavalvet och dess planeter.

Galileos teleskop och linsen i närbild

Nobelmuseet har tagit Galileoutställningen till Stockholm av en enda anledning, säger utställningschefen Olov Amelin, nämligen den att få chansen att för svensk publik visa Galileos teleskop i original (det ena av blott två bevarade originalteleskop!)

De flesta som strövade omkring i utställningen när jag var på besök, kastade bara ett hastigt öga in den fula säkerhetsmontern där teleskopet ligger; de ägnade sig i stället åt att titta genom de många rekonstruktionerna av det. Genom dem ser man alla de möjligheter som Galileos teleskop från 1609 gav åt den vetenskapliga, som han så när offrade sitt liv för.

Ett av Galileis bevarade teleskop, original från 1610

Utställningen är i hög grad interaktiv och de välgjorda pedagogiska hands-on redskapen skiljer ut sig från det vetenskapshistoriska text- och bildflödet som omger dem. Denna ”teoretiska” del är nämligen extremt kompakt och svår att få ordning på, även för en läsvillig person.

Men som stämningsskapande bakgrundstapet fungerar den genom sin sobra färgsättning i beige och brunt och sina många dekorativa vetenskapliga visualiseringar från 15- och 1600-tal, och bidrar till att göra även denna utställning till en behaglig rumslig upplevelse.

Man måste – som jag tidigare påpekat – vara tacksam för att Nobelmuseet så ofta fyller sin vackra pelarhall med utländska gästspel. Instituto e Museo di Storia della Scienza är ett museum man kan lära av.

Fast tänk om jag hade fått återse Vitro-arte e scienza! Favoritutställningen – inom den vetenskapshistoriska ämnessfären.

Bilder: Photo Franca Principe, IMSS – Florence.

BIRGITTA FRIDSDOTTER.

LÄS MER I UEFORUM: Arkiv/2009/Världen/Florens
Olle Amelin skriver om
GALILEO-IMAGES OF THE UNIVERSE FROM ANTIQUITY TO THE TELESCOPE
en annan stor och magnifik utställningsproduktion från Istituto e Museo di Storia della Scienza i Florens

Vid ingången till utställningen Uppdrag: Klimat i Naturhistoriska riksmuseet finns – förvisso i ett hörn, men ändock – en belyst plakett där upphovspersonernas namn är graverade i guld. Denna ståndsmässiga ”signatur” signalerar att museet är stolt över utställningen och bekräftar samtidigt dess konstnärliga och vetenskapliga värde. Att upphovspersonerna synliggörs på det sättet är dock långt ifrån en självklarhet på våra museer.

En utställnings creditlista kan jämföras med teveprogrammens eftertexter. Precis som i mediebranschen arbetar många utställningsmakare på frilansbasis, och med creditlistan kan deras kunnande synliggöras för potentiella arbetsgivare. Men listan finns också – kanske framförallt – för betraktarens skull! Vem är det som har skrivit texterna? Och vem har formgivit? Vem ska jag kontakta om jag vill veta mer? Creditlistans vara eller icke vara kan därför gott ses som en tillgänglighetsfråga.

Varför saknas creditlistan?
En vanlig förklaring till att en utställning saknar creditlista är att museet ska upplevas som avsändare – troligtvis ett arv från fornstora dagar där institutionen i sig stått som garant för ett vetenskapligt innehåll – vilket lätt doftar byråkrati och anonymitet. I andra fall är förklaringen stress i produktionens slutskede. Hur kan det komma sig att själva signaturen har lägsta prioritet? Ironiskt nog är ju, som bekant, signatur och proveniens av central karaktär när utställningsmakarna själva väljer ut föremål och berättelser. Ett undantag är dock när en extern arkitektfirma anlitats – sådant är status och hålls sällan hemligt!

Ett namn förhöjer!
Konstutställarna har något som sakutställarna inte alltid har – i konstutställningarna möter besökaren nästan alltid ett namn. Hur lite man än må begripa av konsten eller utställandet av den har man åtminstone minst ett namn, en person, att förhålla sig till. Kan det vara så att bristen på namngivna utställningsmakare kan vara en förklaring till massmediernas magra bevakning av sakutställningarna? I dessa dagar när var och varannan ser över både sitt eget och andras personliga varumärke har vi kanske mer än någonsin ett behov av att möta uttalade upphovspersoner i utställningssammanhang. Handeln har sett det – jätteföretag som H&M har börjat samarbeta med kända namn och IKEA har börjat namnge och presentera sina formgivare i katalogen och i sina varuhus. Produkterna går åt som smör i solsken och media visar intresse. För visst känns textilmetervaran ”Gunilla”, designad av Sissi Edholm och Lisa Ullenius lite mer intressant än metervaran som kort och gott kallas ”Anneli”? Bakom varje H&M- och IKEA-produkt finns en, säkerligen högutbildad, kunnig, kreativ formgivare och i ögonblicket den personen namnges är det som att varan får ett nytt värde – ett konstnärligt värde.

Nya besökarmönster?
Museerna anses av vissa vara något man inte ska behöva betala för, så varför inte synliggöra, och därmed också uppvärdera, allt arbete och de kunniga, kreativa människorna som ligger bakom en utställningsproduktion? Tänk en framtid då utställningsmakare är hushållsnamn! Istället för att återbesöka sina favoritmuseer kanske museibesökaren fattar tycke för en specifik formgivare, producent eller textförfattare. Vad skulle inte det kunna göra med besökarmönstren?

Min dröm: en bok som presenterar kreativa utställningsarbetare, producenter, formgivare, textförfattare. Teckning: Lillasystern

I UEforum har chefredaktör Eva Persson i ett flertal artiklar berört utställningsmediets frånvarande historia och Peter Aronsson önskar sig ”en utställningshistoria som knyter an estetisk form till bredare kulturella, politiska och ekonomiska sammanhang”. Högst upp på min egen önskelista finns en rikt illustrerad historik över tongivande formgivare, producenter och textförfattare, men jag undrar hur den ska kunna skrivas när så många museer osynliggör sina utställningsmakare och när så många utställningsmakare i sin tur osynliggör sig själva.

LILLASYSTERN

Lillasystern växte upp,
studerade museologi i Uppsala och
är nu museiantikvarie i Gävle.

Namnet på typsnittet Helvetica har inget med helvete att gör. Helvetica ritades i Schweiz och betyder ”hela Schweiz” (alla kantoner). Men ibland blir det verkligen ett helvete. När typsnitt används fel så blir det inte speciellt bra. T.ex. fel radavstånd (kägel) eller helt enkelt i fel sammanhang. Som när (SL) Stockholms Lokaltrafik fick för sig att byta Stig Åke Möllers typsnitt Esseltub mot svarta och vita skyltar med Helvetica. Läsbarheten på dessa helvetesskyltar satta versalgement (stor bokstav först, resten små) var milt sagt dålig på avstånd. Nu har man tack och lov ersatt dem med ett Esseltub-liknande typsnitt, Veolia Transport.

Esseltub till vänster och Helvetica till höger. Himmel och helvete när man skall se dem på lite längre avstånd än bilderna är tagna.
Foto och fotomontage (högerbild): Badpojken

Utställningarnas älskling Helvetica

Jag går inte så ofta på utställningar men många av dom jag varit på använder Helvetica. Med blandade resultat. Jag besökte Medelhavsmuseets Cypernutställning där ca 1500 arkeologiska fynd, som spänner över mer än 7000 år, visas. Jag såg verkligen fram mot denna utställning. Föremålen är fantastiska och historien bakom utgrävningarna är fascinerande. Men man önskar att en utställningspedagog och typograf hade fått vara med på ett hörn. Museet är stolt över ”utställningens djärva gestaltning i museets klassicistiska rum”, som “har gjorts av Mattias Lind och Kristofer Jonsson vid White Arkitekter i Göteborg.” Jo, de enorma klossarna i rummet är gjorda av arkitekter. Men djärv?

Och så texterna? De är på sina ställen väldigt konstigt placerade i förhållande till föremålen. T.ex. sitter etikettexterna till den enorma samling med terrakottafigurer 180 grader från figurerna. Texten som förklarar historien kring föremålen är en enorm massa där man tappar bort sig innan man hinner säga pip. På andra ställen är texterna bara helt lämnade åt sitt öde, t.ex. där man avstavar ordet kvinnofigurer ”kvin-nofigurer”. Slarvigt och tråkigt.

Terrakottafigurer från kultplatsen Ajia Irini. Foto: Ove Kaneberg

Uppdraget dikterar villkoren
Den/de som satte texten på Cypernutställningen hade kanske inte de bästa förutsättningarna. Ibland är man som typoansvarig helt i händerna på en formgivning, då är det svårt göra ett riktigt bra jobb. Jag fick uppdraget att sätta texterna till Polismuseets öppningsutställningar. Grafiska profilen sade Helvetica och de flesta montrar där texten skulle upp var redan beställda. Resultatet vart ganska gott.

Två bilder från Polismuseet till vänster och en från Cypernutställningen till höger

Text är till för att läsas
De ansträngningar man gör för typografisk kvalitet gör man för läsarens skull. Det är en mängd, ofta små, detaljer som samverkar för att skapa lugn, harmoni och enlighet på en tidskriftssida eller en utställning. Allt är till för att läsaren lätt ska uppfatta texten och kunna koncentrera sig på innehållet. Man kan utgå ifrån att det är det enda läsaren faktiskt är intresserad av.

När man författar en text är man angelägen om att läsare ska förstå det man vill säga. Därför lägger man ner mycket omsorg på att strukturera tankeinnehållet, disponera materialet och fila på formuleringarna. Man skriver om texten både en och flera gånger tills man är nöjd: så menar jag, det var det här jag ville säga. Sådan omsorg bör också ägnas den tryckta texten. En form som på bästa sätt överför författarens budskap till läsaren. Eller som, för att ställa ett minimikrav, inte bli ett hinder mellan läsaren och innehållet. Dålig typografi är irriterande på samma sätt som slarvigt lagad mat, illasittande kläder och felplanerade lägenheter.  

Gammal köttfärs hamnar i skamvrån på tidningarnas konsumentsidor. Radion får ilskna samtal när någon gör språkfel i etern. Men varför anmäler ingen undermålig typografi hos konsumentombudsmannen?

Välkommen till Pizzeria Palatino
Vi har vant oss vid dålig kvalitet, först till följd att ett typografiskt förfall under många år och sedan ett, möjligen nödvändigt, kaos förorsakat av ovana användares trevande försök vid datorn. Dessutom är typografins uttrycksmedel så små att de är svåra att upptäcka. Tidigare var det få som medvetet ens tänkt tanken på att texter kan vara satta med olika typsnitt. Datorns grafiska möjlighet har ändrat på det: de som skriver brev, inbjudningskort och annat personligt kan nu välja på Times, Helvetica, Century Schoolbook och en hel liga av typsnitt. Idag kan man diskutera kapitäler och olika typsnitts lämplighet med personer som så sent som i fjol trodde att Franklin var en amerikansk president och Palatino var en pizzeria.

På sikt kan det enbart främja den goda typografin att växande grupper utanför de professionellas skara kommer i kontakt med typografiska problem. Men som utställningsbesökare ska man inte behöva bry sig om hur bokstäverna ser ut och är arrangerade. Man ska odelat kunna koncentrera sig på texternas innehåll. När man får dålig mat på restaurangen begär man ju inte in kokboken för att få reda på vad som är fel – köket får ordna något bättre istället.

Typografisk kvalitet är i första hand en fråga om inställning och omsorg. För de pengarna man ger en bra grafisk formgivare får man något som gör att det blir en bra utställningsupplevelse och en text som inte märks, men är skön att läsa.

BADPOJKEN

PS! Den text du nu läser är publicerad på webben. En plats där inga typografiska regler gäller. Man får ta det typsnitt som finns och inte ens det räcker. Olika operativsystem (mac, pc, Linux) har inte ens samma typsnitt så man får bara hoppas på det bästa. Jag bifogar därför en pdf som du kan ladda hem för att visa hur jag skulle vilja sätta denna text

Puh, nu har jag gnällt klart och går och lägger mig i gräset, dricker läskeblask och en läser god bok (Läs: Kalle Anka).

Badpojken växte upp och vart grafisk formgivare, musiker och fortsatt gnällig

ÖSTER ELLER VÄSTER OM BYN?

På vardagsstilla Murberget, Länsmuseet i Härnösand, ser jag den tillfälliga utställningen URVAL precis innan den stängdes hösten 2007.

Konstnären Margaret Klingberg var inbjuden tillsammans med Lena Cronqvist, Ulf Trotzig och Ulf Edberg plus elever från Estetiska programmet på Sundsvalls gymnasium att fritt välja föremål ur samlingarna och göra varsin liten installation.

I museets hittar Margareta en handskriven bok där sägnen om lappmorden i Myckelgensjö är nedtecknad. Den texten blev utgångspunkten för hennes utställning. Hon väljer föremål ur museets samiska samlingar, fina näbbskor och vackra hornskedar som placeras i monter. Så hämtar hon ett udda antal slitna skor från ett loft i byn där morden ägde rum. De hängs på ett snöre över utställningen

Margareta Klingberg skriver i introduktionen: ”Sägnen om lappmorden i Myckelgensjö är en grym berättelse. Den beskriver ett folkmord. Historien om de påstådda morden äger allmängiltighet. Den beskriver våld och oförrätt som begåtts i vår hembygd. Historien skjuts inte ifrån oss till någon avlägsen trakt. På så vis blir vi därför inblandade.”

På en bänk mitt i utställningen kan man sätta sig och lyssna på ett samtal mellan Margareta och den åldrade bybon Herman Westberg. Herman för vidare vad han har snappat upp om ”lappmorden” under sin uppväxt. Hans mamma är född i den östra delen och hans pappa är född i den västra delen av Myckelgensjö. Därför finns olika versioner av hur det gick till och var samerna/lapparna blev ihjälslagna och begravda.

Margareta säger samer och Herman säger konsekvent lappar i samtalet.

Han berättar att de så kallade ”spålapparna” anklagades för att tända eld på lador och släppa lös kreaturen, utan att de ens var i närheten. En av byborna lånar ut sin stuga till en stor fest och bjuder in samerna/lapparna. De placeras längs väggen på ena sidan av ett långbord. När de blir tillräckligt berusade slår man ihjäl dem. En ”jänta” klarar sig och flyr ut. Byborna hinner ifatt jäntan på lappmyren på vägen till Västanbäck. Hennes öde är oklart.

Herman Westberg berättar vidare om gågna tiders förföljelser av lappar/samer, men även om nutidens fredliga grannkontakter.

Liknande sägner finns från andra byar. Man blir berörd.

Margareta Klingbergs installation är ett lärorikt exempel på den muntliga berättelsens betydelse för vår historiesyn.

Var det öster eller väster om byn som morden begicks?

NALLE är en av UEFORUMS SOMMARBLOGGARE

Nalle blir senare i livet efterfrågad
utställningsarkitekt och förändrade
museiutställningens formspråk

LÄS MER om MARGARETA KLINGBERG under länken SAMTAL

UEForums bloggare Birgitta Fridsdotter har kommit över hennes inledning till workshopen och fått tillåtelse att publicera den.

I HAVE A DREAM

Welcome to this dream session!
I call my dream A phenomenology of objects.

”LEVANDEGÖRA” is a Swedish word which is extremely popular among museum people. Museum directors, museologists, researchers, exbibition curators all repeat the phrase ”VI MÅSTE LEVANDEGÖRA VÅRA FÖREMÅL” like a mantra. What they mean is that the museum must BRING the material heritage in their reserves TO LIFE – in exhibitions.

Museums have tried for decades to bring the objects to life. Using different methods and according to different theories. Today the object is brought to life in expensive scenographies, seductive light and sound installations and complicated digital arrangements.

I´m dreaming of a ”RETURN TO THE OBJECTS THEMSELVES”
- to quote Edmund Husserl, founder of the philosophy of phenemenology.

And therefore: in my dream I see the staff of the museum sitting around a table and on its surface a heap of artifacts brouht from different reserves of the museum. All people are looking at, touching, feeling, smelling, tasting and listening to the objects, trying to find their most distinctive qualities – from a sensorial point of view. They are comparing their experiences, but every curator categorises his or her chose of object according to his or her personal taste, smell, vision, feeling, touch and hearing…

After many such workshops in the museum, the exhibitions would change, new topics would be found, new ways of putting objects together would be invented and a sense of lust, reality and poetry would diffuse and scatter in the exhibition hall. Or least in my dream of the future of museology and the thinking about exhibitions.

THE END

Now it´s up to you to do the same. Choose three artifacts (belonging to the room, on your body, in your handbag), and explore them through your senses and categorise them: do they belong to vision, smell, hearing, feeling, touch or taste?

Eva Persson
Creative Space Umeå, October 2008

Hur skall man i så fall förklara att det kulturhistoriska stadsmuseet visar fotbollsbilder som vore det konst?

På Kraftstationen i Drags visades under våren local train/shaping the future. Det var en suggestiv upplevelse av plats och historia, signerad bildkonstnären Lo Caidahl och ljudkonstnären Isak Eld.

Mitt på golvet ligger en modelljärnväg med ett lok i rörelse. På lokets tak en mycket liten filmkamera, som på sin färd runt banan fångar in utställningsrummet – som projiceras på sin egen vägg.

Konstnärerna har inkorporerat en tidigare gjord film om Stenungsunds petrokemiföretag i installationen. Ljuden man hör är uppfångade via kontaktmikrofoner placerade direkt på de oändliga rören som anläggningen består av.

På Konstmuseets utställning Sound Machine är det dödstyst. Trots att de kvinnor som sitter framför bilden av 3D animerade vävstolar lyssnar intensivt till något.

Man får veta att när de filmades hörde de det ljud som fordom fick väggar och golv att vibrera i vävsalarna.

Konstnären Esther Shalev-Gertz har sammanfört pensionerade väverskor med de barn som de var havande med när de arbetade. Nu minns de genom slamret från maskinerna tiden i fabriken – vid sidan av sina vuxna döttrar.

Dånet från vävstolarna som saknades på Konstmuseet spelas upp utanför Stadsmuseet. Men på mycket, mycket låg nivå, sedan folk har klagat över bullret.

Inne i museet pågår utställningen Stjärnan är blå. Den handlar om något som norrköpingsborna kanske hellre vill minnas – IFK Norrköping.

Den stolta fotbollshistorien med bröderna Nordahl finns uppklistrad med förklarande texter till bilderna i bortre delen av salen. Medan fotografen Brita Nordholm intar huvudscenen med färgbilder av dagens fotbollslag- nu åter i allsvenskan!

De både intima och dramatiska bilderna är luftigt och ordlöst exponerade på smäckra pinnar från golv till tak. Som konstverk!

Sound Machine på Konstmuseet, Stjärnan är blå på Stadsmuseet och local train/shaping the future på Kraftstationen i Drags får mig att funderna över hur konstens utveckling under senaste decennierna förändrat museernas utställningar- både till innehåll och form. De av tradition skarpa gränserna mellan sakmuseer och konstmuseer försvinner när bildkonsten blir samhällsorienterad och utrycker sig i installationer. På ett konstgalleri och i konstmuseet handlar det om industrihistoria eller snarare minnet av den tiden; på det kulturhistoriska museet har ljudet från fabrikerna tonats ned samtidigt som fotografierna från stadens fotbollslag presenteras i en konstnärlig installation.

Både kultur- och naturhistoriska museer öppnar sig alltmer mot konsten. Inte bara genom att visa konstutställningar utan genom att närma sig konstmuseernas utställningsestetik, även i berättande utställningar.

Kanske behöver man inte alltid sörja över att det, i dessa efterlängtade närmanden museerna emellan, är konstutställningsestetiken som vinner över sakutställnings- estestiken.

Om inte – grymma tanke- sakmuseernas flirt med konsten beror på att de saknar idéer om hur en ny självständig sakutställningsestetik skulle kunna se ut?

Då kan man erinra sig att de vetenskapliga kultur-och naturhistoriska utställningarna från förra seklet sedan länge inspirerat samtidskonstnärer världen över.

Jag tänker skriva om det i nästa blogg.

Birgitta Fridsdotter 08-06-30

Foto:Respektive museum/konstgalleri.

LIVET PÅ LANDET

Bönder är vi alla är rubriken på text i entrén till Livet på landet, en stor, vidöppen, föremålsrik utställning i ett f.d ridhus i Slöinge, Halland.
Och ”alla har vi varit små”, nynnar jag när jag känner igen nästan vart enda föremål från min barndom, hemma i stan och ute på landet hos mina kusiner. Är museet då bara en nostalgitripp för 50 plusar? Eller för mig i rollen av museikritiker en tillfällig oas med massor av föremål men inga montrar som skyddar dem och en reparationsverkstad för förvärvade men trasiga föremål öppen för museibesökarna.

Nej, Berte museum, som startade 1992 när kvarnägaren Anders Stenström upptäckte att han inte ville lämna några uttjänta jordbruksmaskiner till skroten, är mycket mer. Först och främst en skådesamling med sällan skådade föremålskrockar. Inte helt surrealistiska ty många är tänkbara i vardagslivet, men portföbjudna på (vanliga) museer. De blir till nattetid när museigrundaren får någon idé och tar sig en runda i museet. Både poetiskt och humoristiskt. Och handen på hjärtat (och för munnen), när blev ni sist berörd eller full i skratt på ett museum?

En arkitekt från Falkenberg ritade om det övergivna ridhuset till ett öppet museirum i två etager. Det ger en visuell överblick över livet på landet i hela dess bredd och alla dess skiftande former av arbete och (stunder av) fritid, ett taktilt, kantstött panorama över ett förgånget samhälle som få museer erbjuder idag. Ett sörgården kan man invända, men just det ”kantstötta”- hundratals väl använda verktyg och slitna redskap, som man kan sätta i rörelse, tex den tungdragna mekanisk tvättmaskin i trä och järn eller smeka med handen, till exempel föremålen i stenhuggarens verktygslåda – vittnar kännbart om att ”livet på landet” upprätthölls med hårt, tungt och aldrig upphörande arbete. Arbetets monotomi och ära! De övergripande texterna, författade av ekarvinspirerade etnologen Bengt Svensson är heller inte ute efter att skildra några idyller.
Foto av barnvagn:Bengt Svensson, övriga Eva Persson

BOCKSTENSMANNEN

Bockstensmannen ansikte är modellerat av Oscar Nilsson.

I händelsernas centrum, omgiven av sitt skelett, sitt kranium med yvigt hår, alla sina välbevarade klädesplagg och rester av det trästycke som mördarna (?) pålade ner honom i marken med, står han där ganska livslevande –Bockstensmannen. För första gången tycker jag kunskapen att med rättmedicinska metoder återskapa ansikten utifrån arkeologiska kranier används på rätt person. Besättningen på Vasa eller stenåldersfamiljen i Östergötland är för anonyma för att deras ansiken skall intressera mig, hur lika ”originalen” – 70 % porträttlikhet utlovas – de än sägs vara. (Se recension av utställningen Östgötaliv.)

Museets arkitekt Catarina Schiller har med små medel och fint placerade montrar skapat ett rum fyllt med information och ändå lättgånget.

Ändå är det inte den unge finlemmade mannen som gör utställningen till en sådan kunskaps-upplevelse (ingen motsättning mellan dessa ord alltså). Han är en del i en helhet som är rasande fint gjord. Det finns förhållandevis många text/bild montage och lurar man skall lyssna i, och jag tar del av allt! Ivrigt för att inte missa en enda berättelse -förklaring till denna välbevarade kriminalhistoria med rötter i 1300-talet.

Bildkonstnären Roj Friberg som tidigare arbetat med ny basutställning i Länsmuseet Halmstad (se Reportage) har även i Varberg klätt in hela rummet med suggestiva bakgrundsscenerier. Här har han dessutom gjort en tolkning av pålningen av Bockstensmannen.

Vad kan man lära av exemplet Bockstensmannen? Att det är bra med små utställningar, att det inte behöver finnas någon motsättning mellan vetenskapligt innehåll och konstnärlig form och att en fin helhetsupplevelse vilar på omsorgen om varje liten detalj. Men först av allt ser man förtjänsten med att gräva djupt i ett tema, en händelse , en plats eller en avgränsad tid. (Det är en konst som få museiarbetare får tid att reflektera kring, uppfordrade som de tycks vara (av vem?) att sammanfatta stora diffusa tidsrymder på några få kvadratmetrar).

Hela personalen på Länsmuseet Varberg har varit indragen i utställningesproduktionen. Dessutom har en lång rad externa specialister medverkat. Projektledaren Christina Wiking-Andersson, som tillika har skrivit utställningstexterna, har samordnat arbetet på ett professionellt sätt – av resultatet att döma.

I Varberg har koncentration kring och fördjupning av ett och samma ämne fallit sig naturlig, men det är ändå märkligt hur hur många intressanta perspektiv på fallet Bockstensmannen – kanske en värvare som tvångsrekryterade soldater i orostider – som utställarna klarar av att gestalta på en så liten yta. Man känner sig lärd och därför upprymd när man lämnar utställningen.
Foto: Arne Persson/Länsmuseet Varberg

Hilding Kvist flyttar från den landsbygd som Hilding Mikckelsson skildrar i bakgrunden. Foto: Bonny Sjöblom

Det är något lurt med den här utställningen tänker jag när jag ser affischen för På Hildings tid utanför museet i Hudiksvall. Hilding på Hälsinglands museum måste syfta på fotografen Hilding Michelsson, fotot på affischen är taget av honom, men vem är mannen med resväskan som är inklippt i fotot? Han ser ut som tagen ur en herrekiperingsannons på 1950-talet. Även texten slirade lite och mina tankar gick till en annan känd hälsingebo. Det visade sig rätt, Thomas Tidholm hade gjort utställningen På Hildnings tid. Nu finns den tyvärr inte längreutom i bild. (Se UEForums intervju med Thomas Tidholm under rubriken Samtal). Hildning Mickelssons fotografier finns lättillgängliga i många böcker och den tredje mannens –han med resväskan- dagbok säljs i Hälsinglands museum. Fråga efter Hilding Kvists berättelse De underbara stånduren kan man kanske efter förfrågan få titta på i museimagasinet, liksom den ståtliga bensinpumpen och höga kylskåpet. Men det är det vackra och finurliga ordnandet av dessa bilder och föremål ur museets samlingar som gjorde utställningen minnesvärd och – för många hälsingebor- provocerande.

Maria Sundström producent för
Månda I dag vefver som vanligt. Tack och lof.

En litteraturhistoriker, Ann-Catrine Edlund och en bildkonstnär, Maria Sundström har under några år studerat samma historiska källmaterial, norrländska bondedagböcker Det vill säga dagböcker skrivna av bönder, handelsmän – och kvinnor, en lärarinna samt sälfiskare alla med hemvist på landsbygden. Ann-Catrine och Maria har samtalat om texter och bilder för att inspirera varann till en bok respektive en utställning. Utställningstiteln Månda I dag vefver som vanligt. Tack och lof., är ett citat ur Julia Engströmns dagbok. Det fina (och ännu rätt ovanliga) är att utställningen inte är en illustration till ett färdigt forskningsresultat. Utställningsproducenten Maria Sundström har arbetat direkt från källmaterialet och gjort utvikningar och undersökningar i förhållande till den gemensamma empirin, när den rumsliga gestaltningen krävt det.

Nedan kommenterar Maria Sundström några av sina verk i utställningen med text och fotografier som hon själv tagit.

Utställningens entré består av en sex meter lång akrylglasvägg där två ansikten
är projicerade på var sin sida om de sex dagboksförfattarnas namnteckningar

Dagböckerna samt en gästbok, tjock nog för att besökarna skall kunna skriva mer än
sitt namn. Kanske dagboksanteckningar från utställningsbesöket.

Under läsningen av Julia Engstöms dagböcker framkallades bilden av hennes arbete,
det dagliga slitet. Men också att verksamheten gav henne en sorts frid…
Verket Månda I dag vefver jag som vanligt.Tack och lof. är beskuret

I dag är det Ester och då ska jag Gratulera fast jag är så långt borta.
Vi har dragit oss längre ut mot kanten i dag så att vi ligger närmre till om
vi skulle få segla det är väst nordvästlig vind. Ja nu är det väl kafferep
hemma man skulle ha varit där så man hade fått lite god grädde, ahå ja ja.
Texsida ur säljägare Axel Johanssons dagbok.

3 juni då borde vi så men på vissa stäld så är de då djup snö men vi har hört
att göken har gokke i dag och de var första gången. (Greta Dahlqvists dagbok)
Vid vårt besök i Greta Dahlkvist hemby Storkågeträsk i Västerbotten fann vi
att hennes hemgård inte längre fanns kvar.

Månda I dag vefver som vanligt. Tack och lof .
visades på Västerbottens museum i Umeå vårvintern 2007
och kommer att sättas upp igen i mars 2008
på Skellefteå museum. Den som vill veta mer om
utställningen kan läsa tidskriften Västerbotten 1 / 2007,
utgiven av Länsmuseet i Umeå .

Jag minns dessa utställningar därför att jag hittade humor och poesi i Livet på landet, dramatik och behärskning av stor ämne på liten yta i Bockstensmannen, fiktion som ifrågasätter det dokumentära i På Hildings tid och exemplariskt samarbete mellan forskare och konstnär i Månda I dag vefver jag som vanligt.Tack och lof.

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR
önskar

Birgitta Fridsdotter

I entrén till utställningen står det: ”Återupptäck 1800-talets ohämmade formspråk, ett mobbat århundrade slår tillbaka”

En fräck programförklaring som lockar oss in under draperier i vinröd sammet och förbi klassiska museimontrar in mot de stora utställningssalarna. Montrarna är som små teaterscener med chockfärger och roliga föremålskompositioner. August Strindberg, citerad på väggen, avslöjar att han vill fylla sitt hem med soliga landskap med palmer och papegojor och spänna en persisk matta i taket.

Den vinröda sammeten följer oss in i första salen och sveper om de många pelarna. De höga fönstren har vidlyftiga röda sidendraperingar.Turistbarnen orkar inte titta så länge utan de kastar sig på de stora röda sammetspuffarna mitt i rummet. Att gå på utställning är kanske det mest tröttande som finns.

En bra utställning kan tolkas på många sätt. Här kan man om man vill även associera till alla nedtystade äktenskapsgräl i övre borgarklassen.

Det är besökaren som är den aktiva i arbetet att se-tolka-förstå en utställning. Att avläsa utställningar kräver inskolning och träning. Min pappa tog mig ofta till Nationalmuseum, där vi kämpade uppför de branta trapporna. Då fanns varken hiss, café eller museibutik. Under senare år är det jag som har tagit min åldrande pappa till Nationalmuseum. Vi har åkt hiss, ätit lunch och tittat på basutställningarna och de tillfälliga specialutställningarna, som vi har diskuterat.

Vad är nygjort? Vad är 1800-tal? Rätt svar finns på Nationalmuseums hemsida.

I Förfärligt härligt är ”scenbilderna” som rebusar. Man får titta länge för att förstå vad som menas. Hur är det tänkt? Ting, gjorda av nutida konsthantverkare finns insprängda här och där. Trädgårdspallarna i form av stubbar och svampar i målat porslin från Gustavsberg ser ut att vara tillverkade idag, men är från 1890. De nutida tingen i montern bleknar i jämförelse. Att veta vad som är gammalt – vad som är nytt, är inte lätt. Men det är roligt att gissa.

Dalkarlar och dalkullor på allt och i alla former. Fick de tillfälle att se sig själva så glansfullt avbildade?

Det finns många bra citat i utställningen: ”Varför är en tallrik med en stiliserad blomsterbård vacker? Med en dalkulla i botten blir den ful”. Det är löjligt att äta på en dalkulla, ansåg Ellen Key, denna stränga smakfostrare för hundra år sedan. Hon ivrade för det enkla och rena. Nu är det förfärligt härligt att äta på överdekorerade vulgära mönster. Ellen Keys svartvita barskhet förvandlas till skojig satir.

En fransk rokokovenus triumferar på en gustafsbergsvas från 1897

Utställningen har en scenografisk karaktär, särskilt påtaglig här där en generös reproduktion av nationalmuseiägda Venus triumf, målad av Francois Boucher 1740, utgör fond för en 1800-talsvas med tavlans motiv. Fonden reflekteras till råga på allt även på scengolvet av spegelglas.

Vad vill utställarna berätta, vad vill de få oss att diskutera?

En citrongul interiör med kolsvarta stilhistoriska möbler stimulerar till reflextion i en tid när svartmålade möbler åter är mode. Hur ser rebusen ut ? Vad vill utställningsbyggarna berätta, diskutera? Interiören ser ut att bestå av objekt från samma möblemang, fast den är sammansatt av fragment från Jean Bolinders hem och L.O. Smiths matsal. Båda bodde i Bolinderska palatset. Matsalsskåpet kommer från Malmö. Möblerna speglar en tid när industrialismens entreprenörer ville visa upp sin makt och sin rikedom. Eller? Hur visar vår tids entreprenörer upp sin lycka? Det skulle kunna bli ett nytt utställningstema om smak, nyrikedom, tradition, kvalitet. Det friska i utställningen Förfärligt härligt är att den uppmuntrar oss att reflektera över vår egen tid. Det är en konst att göra en sådan utställning.

När man är färdig med Förfärligt härligt kan man gå ut antingen genom Formen i Sverige 1500-1740 eller Den moderna formen 1900-2000. Väljer man den senare vägen är det som att passera modernismens likkällare. Uppställningarna har åldrats fort. De var kanske fina när de var nya, men nu är de trista och syrefattiga – i jämförelse med Förfärligt härligt. Formen i Sverige med sitt 1600-talsgalleri är fortfarande mästerlig, har genomarbetad dramaturgi och rumsgestaltning. Utställningen är tidlös, blir bättre och bättre för varje återbesök.

2007-11-05
Text och bild: Björn Ed
Foto:Nationalmuseum (Gröna terrinen)
Bildredigering: Eva Persson

Björn Ed och hans far på Nationalmuseum

Förfärligt härligt pågår till 24 februari 2008
Utställningskommissarie: Helena Kåberg
Utställningsarkitekt: Henrik Widenheim
Ljussättare: Gert Ove Wågstam