FAVORITEN
Björn Ed, museernas utställningsarkitekt par preferens, är först med att besvara UEForums fråga “Vilken är din favoritutställning just nu?”
Flera gånger har han återvänt till Förfärligt härligt på Nationalmuseum och berättar här som gästbloggare om sin uppskattning av utställningen men också om traditionen att gå med sin far till Nationalmuseum och samspåka om både de fasta och tillfälliga utställningarna. .
I entrén till utställningen står det: ”Återupptäck 1800-talets ohämmade formspråk, ett mobbat århundrade slår tillbaka”
En fräck programförklaring som lockar oss in under draperier i vinröd sammet och förbi klassiska museimontrar in mot de stora utställningssalarna. Montrarna är som små teaterscener med chockfärger och roliga föremålskompositioner. August Strindberg, citerad på väggen, avslöjar att han vill fylla sitt hem med soliga landskap med palmer och papegojor och spänna en persisk matta i taket.
Den vinröda sammeten följer oss in i första salen och sveper om de många pelarna. De höga fönstren har vidlyftiga röda sidendraperingar.Turistbarnen orkar inte titta så länge utan de kastar sig på de stora röda sammetspuffarna mitt i rummet. Att gå på utställning är kanske det mest tröttande som finns.
En bra utställning kan tolkas på många sätt. Här kan man om man vill även associera till alla nedtystade äktenskapsgräl i övre borgarklassen.
Det är besökaren som är den aktiva i arbetet att se-tolka-förstå en utställning. Att avläsa utställningar kräver inskolning och träning. Min pappa tog mig ofta till Nationalmuseum, där vi kämpade uppför de branta trapporna. Då fanns varken hiss, café eller museibutik. Under senare år är det jag som har tagit min åldrande pappa till Nationalmuseum. Vi har åkt hiss, ätit lunch och tittat på basutställningarna och de tillfälliga specialutställningarna, som vi har diskuterat.
Vad är nygjort? Vad är 1800-tal? Rätt svar finns på Nationalmuseums hemsida.
I Förfärligt härligt är ”scenbilderna” som rebusar. Man får titta länge för att förstå vad som menas. Hur är det tänkt? Ting, gjorda av nutida konsthantverkare finns insprängda här och där. Trädgårdspallarna i form av stubbar och svampar i målat porslin från Gustavsberg ser ut att vara tillverkade idag, men är från 1890. De nutida tingen i montern bleknar i jämförelse. Att veta vad som är gammalt – vad som är nytt, är inte lätt. Men det är roligt att gissa.
Dalkarlar och dalkullor på allt och i alla former. Fick de tillfälle att se sig själva så glansfullt avbildade?
Det finns många bra citat i utställningen: ”Varför är en tallrik med en stiliserad blomsterbård vacker? Med en dalkulla i botten blir den ful”. Det är löjligt att äta på en dalkulla, ansåg Ellen Key, denna stränga smakfostrare för hundra år sedan. Hon ivrade för det enkla och rena. Nu är det förfärligt härligt att äta på överdekorerade vulgära mönster. Ellen Keys svartvita barskhet förvandlas till skojig satir.
En fransk rokokovenus triumferar på en gustafsbergsvas från 1897
Utställningen har en scenografisk karaktär, särskilt påtaglig här där en generös reproduktion av nationalmuseiägda Venus triumf, målad av Francois Boucher 1740, utgör fond för en 1800-talsvas med tavlans motiv. Fonden reflekteras till råga på allt även på scengolvet av spegelglas.
Vad vill utställarna berätta, vad vill de få oss att diskutera?
En citrongul interiör med kolsvarta stilhistoriska möbler stimulerar till reflextion i en tid när svartmålade möbler åter är mode. Hur ser rebusen ut ? Vad vill utställningsbyggarna berätta, diskutera? Interiören ser ut att bestå av objekt från samma möblemang, fast den är sammansatt av fragment från Jean Bolinders hem och L.O. Smiths matsal. Båda bodde i Bolinderska palatset. Matsalsskåpet kommer från Malmö. Möblerna speglar en tid när industrialismens entreprenörer ville visa upp sin makt och sin rikedom. Eller? Hur visar vår tids entreprenörer upp sin lycka? Det skulle kunna bli ett nytt utställningstema om smak, nyrikedom, tradition, kvalitet. Det friska i utställningen Förfärligt härligt är att den uppmuntrar oss att reflektera över vår egen tid. Det är en konst att göra en sådan utställning.
När man är färdig med Förfärligt härligt kan man gå ut antingen genom Formen i Sverige 1500-1740 eller Den moderna formen 1900-2000. Väljer man den senare vägen är det som att passera modernismens likkällare. Uppställningarna har åldrats fort. De var kanske fina när de var nya, men nu är de trista och syrefattiga – i jämförelse med Förfärligt härligt. Formen i Sverige med sitt 1600-talsgalleri är fortfarande mästerlig, har genomarbetad dramaturgi och rumsgestaltning. Utställningen är tidlös, blir bättre och bättre för varje återbesök.
2007-11-05
Text och bild: Björn Ed
Foto:Nationalmuseum (Gröna terrinen)
Bildredigering: Eva Persson
Björn Ed och hans far på Nationalmuseum
Förfärligt härligt pågår till 24 februari 2008
Utställningskommissarie: Helena Kåberg
Utställningsarkitekt: Henrik Widenheim
Ljussättare: Gert Ove Wågstam