De mest minnesvärda museibesöken 2007
När jag tänker tillbaka på årets hundratal museibesök framstår fyra utställningar som särskilt minnesvärda. Det är inte en tillfällighet att jag hittade dem utanför huvudstaden. I Stockholm befinner sig de stora museerna – de som borde ha till uppdrag att förnya utställningsmediet – mitt i den stela maktens centrum. Är det detta som sätter stopp för utmanande och arga utställningar? Eller är det dessa museers aktningsvärda ålder, betydelsefulla historia och byråkratiska organisation som hindrar form- och innehållsexperiment? Kanske får centralmuseerna för mycket pengar – relativt sett?
I Slöinge, Varberg, Hudiksvall och Umeå, görs mycket intressanta sakutställningar för mycket mindre pengar än i Stockholm.
LIVET PÅ LANDET
Bönder är vi alla är rubriken på text i entrén till Livet på landet, en stor, vidöppen, föremålsrik utställning i ett f.d ridhus i Slöinge, Halland.
Och ”alla har vi varit små”, nynnar jag när jag känner igen nästan vart enda föremål från min barndom, hemma i stan och ute på landet hos mina kusiner. Är museet då bara en nostalgitripp för 50 plusar? Eller för mig i rollen av museikritiker en tillfällig oas med massor av föremål men inga montrar som skyddar dem och en reparationsverkstad för förvärvade men trasiga föremål öppen för museibesökarna.
Nej, Berte museum, som startade 1992 när kvarnägaren Anders Stenström upptäckte att han inte ville lämna några uttjänta jordbruksmaskiner till skroten, är mycket mer. Först och främst en skådesamling med sällan skådade föremålskrockar. Inte helt surrealistiska ty många är tänkbara i vardagslivet, men portföbjudna på (vanliga) museer. De blir till nattetid när museigrundaren får någon idé och tar sig en runda i museet. Både poetiskt och humoristiskt. Och handen på hjärtat (och för munnen), när blev ni sist berörd eller full i skratt på ett museum?
En arkitekt från Falkenberg ritade om det övergivna ridhuset till ett öppet museirum i två etager. Det ger en visuell överblick över livet på landet i hela dess bredd och alla dess skiftande former av arbete och (stunder av) fritid, ett taktilt, kantstött panorama över ett förgånget samhälle som få museer erbjuder idag. Ett sörgården kan man invända, men just det ”kantstötta”- hundratals väl använda verktyg och slitna redskap, som man kan sätta i rörelse, tex den tungdragna mekanisk tvättmaskin i trä och järn eller smeka med handen, till exempel föremålen i stenhuggarens verktygslåda – vittnar kännbart om att ”livet på landet” upprätthölls med hårt, tungt och aldrig upphörande arbete. Arbetets monotomi och ära! De övergripande texterna, författade av ekarvinspirerade etnologen Bengt Svensson är heller inte ute efter att skildra några idyller.
Foto av barnvagn:Bengt Svensson, övriga Eva Persson
BOCKSTENSMANNEN
Bockstensmannen ansikte är modellerat av Oscar Nilsson.
I händelsernas centrum, omgiven av sitt skelett, sitt kranium med yvigt hår, alla sina välbevarade klädesplagg och rester av det trästycke som mördarna (?) pålade ner honom i marken med, står han där ganska livslevande –Bockstensmannen. För första gången tycker jag kunskapen att med rättmedicinska metoder återskapa ansikten utifrån arkeologiska kranier används på rätt person. Besättningen på Vasa eller stenåldersfamiljen i Östergötland är för anonyma för att deras ansiken skall intressera mig, hur lika ”originalen” – 70 % porträttlikhet utlovas – de än sägs vara. (Se recension av utställningen Östgötaliv.)
Museets arkitekt Catarina Schiller har med små medel och fint placerade montrar skapat ett rum fyllt med information och ändå lättgånget.
Ändå är det inte den unge finlemmade mannen som gör utställningen till en sådan kunskaps-upplevelse (ingen motsättning mellan dessa ord alltså). Han är en del i en helhet som är rasande fint gjord. Det finns förhållandevis många text/bild montage och lurar man skall lyssna i, och jag tar del av allt! Ivrigt för att inte missa en enda berättelse -förklaring till denna välbevarade kriminalhistoria med rötter i 1300-talet.
Bildkonstnären Roj Friberg som tidigare arbetat med ny basutställning i Länsmuseet Halmstad (se Reportage) har även i Varberg klätt in hela rummet med suggestiva bakgrundsscenerier. Här har han dessutom gjort en tolkning av pålningen av Bockstensmannen.
Vad kan man lära av exemplet Bockstensmannen? Att det är bra med små utställningar, att det inte behöver finnas någon motsättning mellan vetenskapligt innehåll och konstnärlig form och att en fin helhetsupplevelse vilar på omsorgen om varje liten detalj. Men först av allt ser man förtjänsten med att gräva djupt i ett tema, en händelse , en plats eller en avgränsad tid. (Det är en konst som få museiarbetare får tid att reflektera kring, uppfordrade som de tycks vara (av vem?) att sammanfatta stora diffusa tidsrymder på några få kvadratmetrar).
Hela personalen på Länsmuseet Varberg har varit indragen i utställningesproduktionen. Dessutom har en lång rad externa specialister medverkat. Projektledaren Christina Wiking-Andersson, som tillika har skrivit utställningstexterna, har samordnat arbetet på ett professionellt sätt – av resultatet att döma.
I Varberg har koncentration kring och fördjupning av ett och samma ämne fallit sig naturlig, men det är ändå märkligt hur hur många intressanta perspektiv på fallet Bockstensmannen – kanske en värvare som tvångsrekryterade soldater i orostider – som utställarna klarar av att gestalta på en så liten yta. Man känner sig lärd och därför upprymd när man lämnar utställningen.
Foto: Arne Persson/Länsmuseet Varberg
Hilding Kvist flyttar från den landsbygd som Hilding Mikckelsson skildrar i bakgrunden. Foto: Bonny Sjöblom
Det är något lurt med den här utställningen tänker jag när jag ser affischen för På Hildings tid utanför museet i Hudiksvall. Hilding på Hälsinglands museum måste syfta på fotografen Hilding Michelsson, fotot på affischen är taget av honom, men vem är mannen med resväskan som är inklippt i fotot? Han ser ut som tagen ur en herrekiperingsannons på 1950-talet. Även texten slirade lite och mina tankar gick till en annan känd hälsingebo. Det visade sig rätt, Thomas Tidholm hade gjort utställningen På Hildnings tid. Nu finns den tyvärr inte längreutom i bild. (Se UEForums intervju med Thomas Tidholm under rubriken Samtal). Hildning Mickelssons fotografier finns lättillgängliga i många böcker och den tredje mannens –han med resväskan- dagbok säljs i Hälsinglands museum. Fråga efter Hilding Kvists berättelse De underbara stånduren kan man kanske efter förfrågan få titta på i museimagasinet, liksom den ståtliga bensinpumpen och höga kylskåpet. Men det är det vackra och finurliga ordnandet av dessa bilder och föremål ur museets samlingar som gjorde utställningen minnesvärd och – för många hälsingebor- provocerande.
Maria Sundström producent för
Månda I dag vefver som vanligt. Tack och lof.
En litteraturhistoriker, Ann-Catrine Edlund och en bildkonstnär, Maria Sundström har under några år studerat samma historiska källmaterial, norrländska bondedagböcker Det vill säga dagböcker skrivna av bönder, handelsmän – och kvinnor, en lärarinna samt sälfiskare alla med hemvist på landsbygden. Ann-Catrine och Maria har samtalat om texter och bilder för att inspirera varann till en bok respektive en utställning. Utställningstiteln Månda I dag vefver som vanligt. Tack och lof., är ett citat ur Julia Engströmns dagbok. Det fina (och ännu rätt ovanliga) är att utställningen inte är en illustration till ett färdigt forskningsresultat. Utställningsproducenten Maria Sundström har arbetat direkt från källmaterialet och gjort utvikningar och undersökningar i förhållande till den gemensamma empirin, när den rumsliga gestaltningen krävt det.
Nedan kommenterar Maria Sundström några av sina verk i utställningen med text och fotografier som hon själv tagit.
Utställningens entré består av en sex meter lång akrylglasvägg där två ansikten
är projicerade på var sin sida om de sex dagboksförfattarnas namnteckningar
Dagböckerna samt en gästbok, tjock nog för att besökarna skall kunna skriva mer än
sitt namn. Kanske dagboksanteckningar från utställningsbesöket.
Under läsningen av Julia Engstöms dagböcker framkallades bilden av hennes arbete,
det dagliga slitet. Men också att verksamheten gav henne en sorts frid…
Verket Månda I dag vefver jag som vanligt.Tack och lof. är beskuret
I dag är det Ester och då ska jag Gratulera fast jag är så långt borta.
Vi har dragit oss längre ut mot kanten i dag så att vi ligger närmre till om
vi skulle få segla det är väst nordvästlig vind. Ja nu är det väl kafferep
hemma man skulle ha varit där så man hade fått lite god grädde, ahå ja ja.
Texsida ur säljägare Axel Johanssons dagbok.
3 juni då borde vi så men på vissa stäld så är de då djup snö men vi har hört
att göken har gokke i dag och de var första gången. (Greta Dahlqvists dagbok)
Vid vårt besök i Greta Dahlkvist hemby Storkågeträsk i Västerbotten fann vi
att hennes hemgård inte längre fanns kvar.
Månda I dag vefver som vanligt. Tack och lof .
visades på Västerbottens museum i Umeå vårvintern 2007
och kommer att sättas upp igen i mars 2008
på Skellefteå museum. Den som vill veta mer om
utställningen kan läsa tidskriften Västerbotten 1 / 2007,
utgiven av Länsmuseet i Umeå .
Jag minns dessa utställningar därför att jag hittade humor och poesi i Livet på landet, dramatik och behärskning av stor ämne på liten yta i Bockstensmannen, fiktion som ifrågasätter det dokumentära i På Hildings tid och exemplariskt samarbete mellan forskare och konstnär i Månda I dag vefver jag som vanligt.Tack och lof.
GOD JUL och GOTT NYTT ÅR
önskar
Birgitta Fridsdotter