UTSTÄLLNINGSMETAMORFOSER
Tåget från från Stockholm tar en dryg timme. Så befinner jag mig i Norrköping, en av mina favoritstäder.
Kärnan i det forna industrilandskapet är nästan intakt. Vattnet forsar förbi den ena stiliga textilfabriken efter den andra. I dem häckar numer studenter, lärare och byråkrater vid Linköpings universitet. Men de före detta fabrikerna hyser också museer och ett ambitiöst galleri.
Är det den historiska närvaron i stadens arkitektur som gör att minnet av industrisamhället är självklart utställningsämne även på konstens arenor?
Hur skall man i så fall förklara att det kulturhistoriska stadsmuseet visar fotbollsbilder som vore det konst?
På Kraftstationen i Drags visades under våren local train/shaping the future. Det var en suggestiv upplevelse av plats och historia, signerad bildkonstnären Lo Caidahl och ljudkonstnären Isak Eld.
Mitt på golvet ligger en modelljärnväg med ett lok i rörelse. På lokets tak en mycket liten filmkamera, som på sin färd runt banan fångar in utställningsrummet – som projiceras på sin egen vägg.
Konstnärerna har inkorporerat en tidigare gjord film om Stenungsunds petrokemiföretag i installationen. Ljuden man hör är uppfångade via kontaktmikrofoner placerade direkt på de oändliga rören som anläggningen består av.
På Konstmuseets utställning Sound Machine är det dödstyst. Trots att de kvinnor som sitter framför bilden av 3D animerade vävstolar lyssnar intensivt till något.
Man får veta att när de filmades hörde de det ljud som fordom fick väggar och golv att vibrera i vävsalarna.
Konstnären Esther Shalev-Gertz har sammanfört pensionerade väverskor med de barn som de var havande med när de arbetade. Nu minns de genom slamret från maskinerna tiden i fabriken – vid sidan av sina vuxna döttrar.
Dånet från vävstolarna som saknades på Konstmuseet spelas upp utanför Stadsmuseet. Men på mycket, mycket låg nivå, sedan folk har klagat över bullret.
Inne i museet pågår utställningen Stjärnan är blå. Den handlar om något som norrköpingsborna kanske hellre vill minnas – IFK Norrköping.
Den stolta fotbollshistorien med bröderna Nordahl finns uppklistrad med förklarande texter till bilderna i bortre delen av salen. Medan fotografen Brita Nordholm intar huvudscenen med färgbilder av dagens fotbollslag- nu åter i allsvenskan!
De både intima och dramatiska bilderna är luftigt och ordlöst exponerade på smäckra pinnar från golv till tak. Som konstverk!
Sound Machine på Konstmuseet, Stjärnan är blå på Stadsmuseet och local train/shaping the future på Kraftstationen i Drags får mig att funderna över hur konstens utveckling under senaste decennierna förändrat museernas utställningar- både till innehåll och form. De av tradition skarpa gränserna mellan sakmuseer och konstmuseer försvinner när bildkonsten blir samhällsorienterad och utrycker sig i installationer. På ett konstgalleri och i konstmuseet handlar det om industrihistoria eller snarare minnet av den tiden; på det kulturhistoriska museet har ljudet från fabrikerna tonats ned samtidigt som fotografierna från stadens fotbollslag presenteras i en konstnärlig installation.
Både kultur- och naturhistoriska museer öppnar sig alltmer mot konsten. Inte bara genom att visa konstutställningar utan genom att närma sig konstmuseernas utställningsestetik, även i berättande utställningar.
Kanske behöver man inte alltid sörja över att det, i dessa efterlängtade närmanden museerna emellan, är konstutställningsestetiken som vinner över sakutställnings- estestiken.
Om inte – grymma tanke- sakmuseernas flirt med konsten beror på att de saknar idéer om hur en ny självständig sakutställningsestetik skulle kunna se ut?
Då kan man erinra sig att de vetenskapliga kultur-och naturhistoriska utställningarna från förra seklet sedan länge inspirerat samtidskonstnärer världen över.
Jag tänker skriva om det i nästa blogg.
Birgitta Fridsdotter 08-06-30
Foto:Respektive museum/konstgalleri.