Bäste ROY ANDERSSON,
det är aningen obildat och okunnigt men begripligt om Du inte förrän nu insett att kulturbevakarna i de stockholmsbaserade medierna skiter i sakmuseerna. Om utställningarna dessutom befinner utanför tullarna existerar de inte i de huvudstadsfixerade kritikernas medvetande, hur rikstäckande deras respektive fora säger sig vara.

Du är van att minsta vink från Dig i filmsammanhang noteras, diskuteras och värderas av en hord kunniga filmkribenter. Men det finns inga skribenter varse sig på tidningarnas kultursidor eller i radio och TV som har lust åka ända till Lund eller Göteborg för att titta på en utställning (om det inte gäller en särdeles märkvärdig konstutställning). Förresten har tidningarna, TV och radio inga riktigt kompetenta utställningaskritker. De som skriver konstkritik är inte utställningskritiker. För att kunna recensera sakmuseernas utställningar måste man i mycket högre grad än när man skriver om konst ta ställningen till själva medieringen, utställningsformen, och kunna analysera utställningen utifrån kunskap om museiutställningens historia och den vetenskapliga teoribildning som finns kring mediet. Försök att skapa en estetiskt orienterad granskning av sakmuseernas utställningar pågår, men bara i UEForum.se

Öppningsscenen i utställningen Sverige och förintelsen

Din, Din firmas och Forums för levande historia utställning om Sverige och förintelsen är utomordentligt bra. Jag besökte den i Göteborg för två veckor sedan och letar fortfarande efter en passande recensent som helst gratis ( i ömmande fall mot ett arvode av högst 500 kr) förmår skriva om den både ur form- och innehållsperspektiv. Sådan är den personella och ekonomiska situationen för nättidskriften UEForum.se, Sveriges enda kritiska musei- och utställningstidning.

Därför skulle jag vilja be Dig att Du i Ditt brev till kulturminsitern och SVT-chefen sätter in din vrede i det sammanhang jag ovan förklarat och använder Din pondus till att uppmärksamma den generella bristen på professionell utställningskritik i vårt land. Du får också mycket gärna nämna undantaget, den fattiga men strävsamma nättidskriften UEForum.se

PS!
Tidningsnotisen överst är saxad ur Svenska Dagbladet (18.10-07), f.ö. den enda tidning som recenserar de stockholmska sakmuseernas utställningar någorlunda flitigt.

Stockholm 19 oktober 2007
Birgitta Fridsdotter

Holbeinmatta

Den elfte internationella konferensen om orientaliska mattor ägdre rum i Istanbul den 17- 22 april. Det innebar flera tillfälliga mattutställningar vid sidan om en ansiktslyftning av den permanenta på Museet för islamsk och turkisk konst. Jag såg en chans att lära mig något om det jag omfattar med sådan passion utan att veta något väsentligt vare sig om garner, vävtekniker och mönstertydning och än mindre om produktionsförhållanden, användningsområden och saluförande.

Målning av Hans Holbein: Georg Gisze från Danzig 1532. Gemälddegaleri, Berlin

Och vad vet jag nu efter besök på fyra utställningar, två tillfälliga och två permanenta? Jag vet till exempel att det finns mattor, vävda i västanatolien, i den asiatiska delen av Turkiet, som kallas Holbeinmattor, Memlingmattor och Lottomattor, namn de fått efter de europeiska ranässanskonstnärer som tyckte om att låta turkiska mattor pryda bord och golv i sina målningar. Det vittnar om mattexport till många länder i Europa men hur den gick till och vilka som var förmedlarna vet jag fortfarande inte så mycket.

Vy från utställningen Mattor till Guds ära, Sakip Sabanci Müzesi, Istanbul.

Utställningen Mattor till Guds ära- Anatoliska mattor i transylvanska kyrkor 1500-1750 på privata Sakip Sabanci Müzesi ger dock en viss vägledning. Där finns en flera meter lång färglagd bild från en marknadsplats i någon stad i, förmodar jag, Transylvanien. Kanske var det där de västanatoliska mattor såldes som under många hundra år skulle pryda transylvanska kyrkor. När landet övergick från katolicism till protestantism, vitkalkades kyrkorna, men folket som var vant vid färgrika ”avgudabilder” på väggarna, ville ha nån ersättning och geometriskt mönstrade, om än muslimska, mattor utgjorde inget hot. (Förresten ansåg sultanen Suleyman den Magnifike, som bekämpade påven och katolisismen under sina oändliga kring under slutet av 1500-talet, att protestantismen hade många likheter med hans religion.) Så kom det sig att det i nuvarande Rumänien finns 400 helt intakta turkiska mattor, som i kyrkorna förevandlades till konst och slapp slitas ut i tält och moskéer. Att de är producerade i västtanatolien bevisar utställningen på ett elegant sätt med bilder av europeiska renässansmålningar där mattorna har samma färger och mönster som de transylvanska ”kyrkmålningarna”.

Ett avbrott i den vidsträkta utställningen, Mattor till Guds ära, utgör den stiliserat rekonstruerade kyrkointeriören där man kan sitta och titta på muslimska bönemattor samtidigt som man lyssna till kristen orgelmusik.

Utställningskonceptet är överraskande och pedagogiskt och det illustreras med ett hundratal utsökta mattor av högsta kvalité. (Denna min känsla bekräftas av en engelsk matthandlare som under sitt besök på den internationella mattkonferensen råkade bo i samma stora lägenhet som jag; utställningen och dess kurator Nazan Ölcer presenteras i en stort upplagd artikel i Turkish Daily News). Den rena estetiska upplevelsen var till och med alltför överväldigande för min del. Jag kan inte tillgodogöra mig hundra mattor när jag inte finner någon kontextualisering utöver den i och för sig fantasieggande kopplingen mellan muslimska mattor, europeiskt renässansmåleri och protestantisk bildikonoklasm. Kanske borde jag återvända till utställningen med större förförståelse för turkisk mattproduktion. Säkert kunde jag ha fått ut mycket mer av utställningen bara jag bläddrat lite i den tunga katalogen. Men jag har nu bestämt mig för att undersöka vad som kan gestaltas via utställningsmediet, eller snarare vad olika museer anser viktigast att förmedla.

Jag beger mig till Türk ve Islam Eserleri Müzesi (TIEM), som visar turkiskt och islamskt konsthantverk och anses ha den finaste mattsamlingen i Turkiet. I samband med den internationella mattkonferensen inbjuder man till utställningen Vävning, ett anatoliskt kulturarv. Det förefaller mig vara en tillällig omarbetning av den permanenta utställningen och introduktionstexten har rubriken Den turkiska och anatoliska mattillverkningens historia.Det är en massiv text som börjar i Centralasien, där den äldsta knutna mattan, daterad 500-400 före Kristus, har påträffats och slutar med en mening om de första mattfabrikerna i Turkeiet 1839 respektive 1843. Därefter hittar man i varje rum en större skylt om de mattor som hänger på väggarna. I ett rum talas om ”mönsterrevolutionen” på 1400-talet, då de geometriska mönstren får ge vika för mer vegetativa former och naturalistiska blommönster inspirerade av persiskt miniatyrmåleri. Då märker jag att mattmönstren ibland återspeglas i träsnideri, bokillustrationer, kakelplattor och rikt dekorerade guldkannor, som man kan titta på i samma rum som mattorna. Denna överensstämmelse blir för mig särskilt tydlig i seljdukernas rum. Seldjukerna var en turkisk dynasti som behärskade Anatolien före ottomanerna, och vars vävtraditioner gick i arv till de nya härskarna under 1300-talet.

  
Detaljer av seldjukisk träport (odaterad) och seldjukisk matta från en moské i Konya (1200-1300 talet) i TIEM

För den ottomanske ”renässansarkitekten” Sinan hade mattorna stor betydelse för det estetiska helhetsintrycket av en moské. När han byggde sultan Süleyman den Magnefikes moskékomplex Süleymaniye i Istanbul (1550-1557), lät han beställa mattor från Tire i västra Anatolien. En en högt uppsatt lokal ämbetsman fick order att ”dag och natt” övervaka produktionen, så att mattorna kom fram i tid och att arkitektens skisser följdes till punkt och pricka.

Vad lär mig utställningen om hur denna storskaliga produktion gick till? Läser man alla rumstexter noga kan man så småningom lägga ihop fakta och skapa sin egen histora: Marco Polo berättar på 1200-talet, att i Anatolien vävdes ”världens finaste mattor”, det talas om vävateljéer på 1300- talet som producerade på beställning från palats och moskéer, det fanns många städer med kommersiell mattillverkning till exempel Konya i södra delen av mellersta Anatolien och Aksara och Kayseri sydöst om Ankara, på 1700- talet var Usak, Gördes, Bergama, Milas viktiga produktionscentra i västra Anatolien och det fanns handelsmän, matthandlare, som omsatte mattorna även för export. Moskéerena hade egna vävateljéer där enorma bönemattor tillverkades, upplyser en annan skylt.

Liten man eller stora mattor? Utställningssal i TIEM

Men vilka var vävarna? Att det var kvinnorna som vävde i hemmen, vet man ju (visste man det inte finns det utomordentligt väl understruket i den Etnografiska avdelningen, se nedan), men var det kvinnliga vävare också i de stora kommersiella ateljéerna och i de första mattfabrikerna i mitten av 1800-talet? Jag skulle inte bara vilja veta något om dem som knöt mattor ”dag och natt” utan också alla de som deltog i förberande arbetsmoment. Ull var den stora råvaran förstår man av ”föremålsetiketterna” men vilka levererade ullen till ateljéerna? Var, hur och av vilka spanns garnet, var och hur färgades det? Hur skilde sig vävstolarna i de stora ateljéerna från de mekaniserade (?) i fabrikerna? Ingenstans finns någon bild av en vävstol i denna stora nationella mattutställning. Det är väl konstigt att ett centralmuseum som säger sig vilja berätta historien om landets världsberömda mattillverkning inte vare sig i text eller visuell gestaltning bryr sig om sådana frågor. Javisst, lika konstigt som att konst- och konsthantverksmuseer i Sverige också struntar i att berätta om produktionsförhållanden och arbetsvillkor. Lika konstigt som att den arkeologiska kunskapen om de anmärkningsvärt skickliga ”svenska” guldsmederna under järnålder inte gestaltas i Historiska museets guldrum. Och lika konstigt som att jag i nyrenoverade franska konsthantverkmuseet, Musée des arts décoratifs, hajade till när jag bland tusen produkter såg två produktionsbilder, en scen från en möbeltillverkning och en målning av en tjänsteflicka som putsar koppar. Man tror tydligen att arbetsredskap och bilder av hur föremålen tillverkades skulle störa den estetiska njutningen Men det är i så fall en sväv och alltför exklusiv uppfattning av vad en estetisk upplevelse kan näras av .

Att en pedagogisk ansats inte behöver minimera den estetiska effekten visar ett av uppslagen i TIEM:s bokverk En skicklig grafisk konstnär har
gjort ett vackert kollage av mattan som helhte (tv.) , en förstorad detalj och på den en grafiskt utformad mönsterredovisning.

Jag får gå till det Etnografiska museet för att stilla mitt begär efter kunskap om hur mattor tillverkades och användes. Det finns i samma byggnad som mattsamligen och utgör det senaste tillskottet i TIEM. För en museivant svenskt öga kunde denna avdelning ha tillkommit på 1970- talet eller varför inte för hundra år sedan, då Hazelius introducerade sina tablåer från allmogestugor. Många av de befolkade interiörerna är verkligt töntigt gjorda och jag frågar mig irriterat varför ett museum (detta gäller också många svenska länsmuseer), som innehåller både konst-och kulturhistoriska samlingar, fumlar så när utställningen har ett socialt innehåll och lägger så mycket större resurser på sina installationer av konst och design.

I Etnografiska avdelningen finns flera vävscener, det rör här om vävning av kilimmattor och inte knutna mattor som dominerar i konst och konsthantverksavdelningen i TIEM

Min förargelse försvinner efter hand, ty här finns det utställt som jag förgäves letat efter tidigare, halvfärdiga mattor på vävstolar, redskap som behövs för att bearbeta fårullen, växter och mineraler för färgning av garner och mattor som täcker golven i jurtor och tält, ja även i bondehemmen, där kvinnorna fortsatte av väva. Det var för övrigt kvinnorna som gjorde allt –inte bara vävde de livsnödvändiga värmande mattorna. Detta tänker jag återkomma till i nästa rapport från Istanbul som skall få heta Istanbuls kvinnomuseum.

Istanbul 23 maj 2007
UEForums utsända i Istanbul
Foto: Eva Persson utom bild 1 & 3 som kommer ifrån Sakip Sabanci Müzesi, Istanbul

JAG & HERZOG & DE MEURON

För 25 år sedan hade jag en utställningsidé som jag presenterade för Dalarnas Museum i Falun.Varför just detta museum minns jag inte, kanske var det bland de frisinnade på den tiden. Eller var det för att jag alltid tyckt mycket om museibyggnaden (ritad av Hakon Ahlberg) både utvändigt och invändigt eller ansåg j att deras permanenta utställningar passade min idé?

Jag tänkte mig att museet inköpte metervis av vitt tyg och spände upp det framför alla väggar med tavlor och runt alla montrar med föremål. Bara här och där fanns en paus, ett tygstycke var inte uppsatt – kanske just framför den målning som museiichefen gillade allra mest, eller hade en bit utskuren, ett hål i tyget som besökaren kunde kika in i och se museiteknikerns favoritföremål eller en folkdräkt som någon av museets städerrskor fäst sig vid under sina dagliga turer i museet. Staf´s choice kunde utställningen heta. Eller Hunger och då med samma tygstycken förflyttade så att alla bilder, dokument och föremål i den fasta utställningen, som berättade något om denna känsla, skulle framträda. En tredje utställning fortfarande med samma antal tygstycken framför samma gamla basutställningar kunde kallas Fin du siècle och skyla allt både i den etnologiska samlingen och konstsamlingen som inte härrörde från den epoken. Och så vidare, jag minns att jag vid presentationen flödade över av tänkbara utställningsteman som på detta billiga sätt skulle förnya hela museet en gång i månaden.

Bra idé tyckte intendenterna men otänkvar i deras museum. Publiken skulle inte tycka om det. Den vill alltid kunna återvända till de föremål de är vana att se och, tänk ! om någon kom resande ända från Mora för att titta på moradräkten, och den var förtäckt. Hur skulle det se ut?

Ja, hur skullerdet se ut, det hade jag inte tänkt på. Så jag drog tillbara mitt förslag, for hem till Stockholm och la det i byrålådan i förvissningen om att heller inget annat museum skulle vilja realisera min idé.

Häromdagen fick jag upprätelse när jag i konsttidskriften Paletten såg att de världsbästa arkitekterna Jacques Herzog och Pierre de Meuron kurerat en utställning på MoMA (Museum of Modern Art) i New York som framstår som en variant av min idé och med samma grundlägande motiv, att göra föremålen synliga igen genom att tillfälligt befria dem ur ”museiinstutionens strukturer”. Herzog&de Meuron är de första arkitekter som MoMA har inbjudit att medverka i museets prestigladde utställningsserie Artist´s choise. De är kritiska mot den nya tillbyggnaden av MoMA och vill med sin installation ”erbjuda ett rumsligt alternativt till de befintliga gallerierna” och skapa ”en plats för förhöjd koncentartion och täthet som fungerar som ett slags tittskåp”. Mitt förslag gick ut på att särskilja föremålen rumsligt och skapa rymd kring dem, Herzog & de Meuron vill på en begränsad plats förta ihop föremål från museets olika insamlingsområdena (foto, målningar, design) i tillslutna kamrar/bunkrar som publiken kan kika in igenom horisonetellt utskurna fönster och med viss svårighet låta blicken leta sig fram till föremålen. Filmerna visades i ett stort svart rum där man från sittbänkar fick titta upp i taket för att se filmerna projicerade på ett geometriskt mönster av lika stora kvadratiska dukar. Man kunde också se filmerna via ” omsorgsfullt utplacerade nackspeglar” på sitt bänkarna. ”Med andra ord: göm undan konsten för att lyfta fram betraktandets akt. Gör det till en ansträngning, för det är bästa förvissningen om att den övervunnit ett hinder som publiken blir verkligt medveten om det utställda föremålet”, skriver Steven Kaplan, som ger både ris och ros till Herzog & de Meurons Perception Restrained

Det är utmärkt att detta arkitektpar uppmärksammas bland Palettens texter om pedagogik, ty firman har alltid visat sig mycket intresserade av utställningspedagogik (för det är ju det som det handlar om, inte bara konstpedagogik). I Rotterdam, på Nederlandes Architectuurinstituut, såg jag 2005 deras presentation av sin egen verksamhet, en jätteutställning där man kunde vandra runt i timmar och lyssna, titta och ta på saker (t o m ta några med sig hem). I stora stillbildkollage och filmprojektioner och med bord täckta av tremimmensionellt material berättade utställningen om de årslånga studier och idédiskussioner med konstnärer, filosofer och samhällsvetare som föregår ritandet och själva byggandet.

På borden fanns inte bara modeller av färdiga hus utan serier av modeller av samma byggnad så man kunde följa tankeutvecklingen, alla material man använt, från de enklaste till mycket exklusiva, exponerades, konstruktionslösningar demonstrerades och inspirationskällorna till stora stadsplaneprojekt låg högvis i lådor under borden. I sådana mängder att jag tyckte att jag kunde knycka med två stycken utsågade mönster som härrörde från studieresor till Peking, där arkitekterna kopierat dekorationer på gamla träportar och andra handgjorda utsmyckningar för att skapa ett formförråd inför sitt kinesiska uppdrag- nya megastora bostadsområden.

Utställningen är tal i egen sak, men man skall nog inte frånkänna de erkänt ambitiösa och experimenterande arkitekterna en kritisk nyfikenhet på sin egen verksamhet. Den retrospektiva utställningen kan vara en en planerad läroprocess. Insamlande, ordnande och utställande av alllt som ligger bakom en färdig byggnad kan bli en plats för självreflektion. Detta gläds man åt som besökare; när det finns raka rör mellan utforskande och utställande blir en utställning ofta bra – och jättebra om utställandet regisseras av ett av världens just nu mest uppmärksammade arkitektkontor.

Stockholm 19 mars 2006

Birgitta Fridsdotter

Källor
* Paletten #266 nr 4 2006. Specialnummer om konst- ( och vill jag själv tillägga utställnings-) pedagogik
* Mer info om Herzog & de Meuron hittar du på:
http://eng.archinform.net/arch/291.htm?scrwdt=1024

En amerikansk dinosaurie (1988) drar en japansk taggödla (1980) i en fransk barnvagn (1974) Bilden är en förlaga till en av de många oväntade mötena i leksakernas värld som man kan glädjas åt i Galerie des jouets i nyinredda Les Arts décoratifs.

Les Arts décoratifs, museet där det vackra och användbara förenas –”le beau dans l´utile” – är inrett i en flygel till Louvren som byggdes åt kejsar Napoleon III. Utställningsgallerierna omger i tre etager en väldig tom hall – inte olikt Nordiska museet. Hela interiören är så hårt vitmenad (som om biskop Tegnér haft ett finger med i spelet) att det sticker i ögonen. Men man vänjer sig, och den vita rymden bidrar kanske till att framhäva föremålen bättre (?).

Den permanenta utställningen omfattar allt som tillhört de makthavandes heminredning utom det som är tillverkat i tyg. (Textilsamlingarna plus mode och reklam presenteras i tillfälliga utställningar). Presentationen är traditionellt stilhistorisk och perspektivet strängt kronologiskt. Man rör sig genom mer eller mindre uppbyggda miljöer, börjar i medeltiden och når slutligen tvåtusentalet. Det behöver inte sägas, men nästan varje visat föremål är utsökt i sin genre, monteringarna prickfria och arkitekturen avpassad för en stor publiktillströmning samtidigt som små stämningsfyllda interiörer bereds plats med jämna mellanrum. Att de flesta miljöerna livas upp av praktfulla porträtt i helformat så att man kan jämföra klädedräkternas och möblernas formspråk är pedagogiskt.

Beröringsskräck
Den kronologiska exposén kompletteras med tematiska utställningar i det som kallas studiegalleriet (galerie d´études). De byts regelbundet och till sin karaktär skall de vara debatterande och jämförande. I glipan mellan de frågor som producenterna ställer till föremålen (i vältypograferade texter direkt på väggarna) och föremålens möten sinsemellan börjar besökaren själv svara och använda sin erfarenhet. Det blir en mindre enväga kommunikation är den som präglar den (om än) magnifika historiska exposén. Det som ändå verkar lite andefattigt är att alla föremålen, även i studiegalleriet bär stämpeln ”utmärkt….form”. De flesta människor sitter ju trots allt inte i Eamesstolar eller dricker ur Castiglioniglas. Men det är följden av att museer med olika vetenskapliga insamlingsområden lider av beröringsskräck sinsemellan.

Positiv särbehandling
Mest kul hade jag alldeles i slutet av mitt besök, då jag halkade in på leksaksutställningen. Redan dessförinnan hade jag i museets bokhandel hittar bilderboken Au pays des jouets. Cent ans d´aventures, där leksaker av olika slag förts samman i hemska och humoristiska möten, ofta inom en scenograferad miljö. Hundra år av äventyr alltså i barnens värld – de vuxna tycks ha haft mycket tråkigare i sina välmöblerade salonger och matsalar. Bokens bilder har inspirerat utställarna till att skapa oväntade möten i montrarna och specialgjorda filmer fyllda med humor och esprit visar vilka kul historier man kan berätta med hjälp av leksaker. Vore det inte så att även en gammal människa glädjs åt allt detta skulle jag mumla om om positiv särbehandling av stojande ungar.

Upprymd
Jag lämnade alltså Les Arts décoratifs ganska upprymd. Inte bara för leksakernas skull utan tack vare att dagsljuset gav ideliga vitamininjektioner till en bentrött besökare, som dessutom fick lov att fotografera ohämmat (utan blixt) och – kors i taket! – fick ha kvar ryggsäcken på ryggen under sin tre timmar långa vandring i museet.

Sammanställt 4.2.07

Birgitta Fridsdotter

Bilderna är tagna ur boken
Au pays des jouets.Cent ans d´aventures
Photographies de Michel Pintado. Scénographie de Jean Haas
La collection du musée des Arts décoratifs
Les Arts décoratifs. Éditions Xavier Barral 2006

Sammanslagningar botar inte museikriser
Brandtal för Dansmuseet

En gammal museipolitruk, f.d. museichef och nu troligtvis även förre detta museiutredare, har med skriften Klenoder i tiden (SOU 2006:68) kommit i lite blåsväder. Utredningens titel till trots visar sig författaren här lika hopplöst ur fas med tiden som när han i höstas presenterade utredningen Ett nytt formmuseum. (Det sprängda museet, Forum)
Klenoder i tiden säger att Dansmuseets, Teatermuseets och Musikmuseets samlingar skall slås samman och bilda en ny myndighet, Statens scen-och musiksamlingar. Alltså samma tro på centralisering som problemlösare, som bidrog till den tidigare sammanslagning av Medelshavsmuseet, Östasiatiska museet, dåvarande Folkens museum och Etnografiska museet i Göteborg till Myndigheten för världskultur. Göteborgarna fick en vacker museibyggnad som öppnades med flera intressantas utställningar. Men vilka nyheter möter besökarna på myndighetens tre museeer i Stockholm? Folkens museum har återtagit namnet Etnografiska museet och djärvare än så blev det inte. Medelhavsmuseet har för att överleva inrett ett av stadens mest publiklockande utställningsrum till butik. Utställningsverksamheten på Östasiatiska har varit svajig i förhållande till den förnyelse som gavs förhoppningar om i utredningen Statens museer för världskultur (SOU 1998:125).

Om utredningen Klenoder i vår tid också leder till sammanslagningar och ny museimyndighet skapas arbete för organisationsfreaks och tjänster för överordnade administratörer. Samtidigt som en död hand läggs över kreativiteten i åtminstone ett av de berörda museerna, nämligen Dansmuseet. Detta lilla museum kunde lika väl framhållas som ett ideal för framtidens museer. Inte för stort, snabbrörligt, obyråkratiskt; mångkunnig och mångprofessionell personal; en chef och en kurator med forskarkompetens och utställarkompetens.Dansmuseet är dessutom unikt i det att det fortfarande har sina samlingar i själva museibyggnaden. Enligt utredningen skall dessa nu flyttas till Svensk museitjänsts föremålsmagasin i Tumba. Den pågående centralisering av stockholmsmuseernas samlingar till ett otillgängligt jättelager, diskuteras alldeles för lite. Den kommer nämligen snart att visa sig inverka menligt på museikutställningarnas kvalité i huvudstaden.

Är en museiutredare lite svagsint (har svagt uppövade sinnen) kan han som i det aktuella fallet begå ödesdigra misstag. Förhoppningsvis har remissinstanserna reagerat. Eller så säger någon utställningskunnig person på ”nya” kulturdepartementet stopp! och belägg! , erinrande sig hur andra kommunikationsformer överlever och förfinas: författare söker sig till orden och vill dagligen frotteras med dem, musikerna sliter sina instrument och bildkonstnärerna är i ständigt närkamp med sina arbetsmaterial. På samma sätt måste var och en som berättar med föremål ha arbetsmaterialen nära in på sig, kunna väga dem i handen, behålla deras form och färg på näthinnan, känna kylan eller värmen från deras yta, kanske rent av inandas en doft som kan nyttjas pedagogiskt i en kommande utställning.

Så fruktbart umgänge med föremålen har utställningsmakarna fortfarande på Dansmuseet. Bland annat deärför är deras utställningar lärorika, levande och lyckliggör – alltid på något plan – varje besökare.
Ge gärna mer resurser till Dansmuseet, men låt det ske på det nuvarande museets villkor.

Text:Birgitta Fridsdotter
Bild: Dansmuseet

Bilderna från topp till botten visar scener ur Dansmuseets utställningar Scenrävar och andra djur på scenen (2006), Masker och Myter i Indonesiens övärld (2003), Rum i rörelse. Margareta Åsberg- från Opera till modern dansteater (2001). t

Var ser man de intressanta sakutställningarna? Var utvecklas mediet? Ja, inte är det i Stockholm. En rundresa till museer i södra och mellersta Sverige är bevis nog.

Karolina Ugglas blogg Kuriosakabinettet från helvetet. Synpunkter på museerna och deras utställningar direkt från underjorden, karolina@blipp.com, är rolig att läsa och oöverträffad i sin ilska och frustration. Som hon spär på genom att besöka Stockholms museer. Låt mig i mer stillsam ton kontra med att nämna några museer och utställningar – från Lund i söder till Luleå i norr- som jag hellre besöker än centralmuseerna i Stockholm. På så sätt håller jag min museifrustration i schack.

På Kulturen i Lund såg jag i våras metautställningen MINNESVÄRT. Sakernas tillstånd . Med hundratals föremål i oväntade och associationsskapande sammanställningar och i varierande gestaltningsformer ställde producenterna, formgivaren och ljudkonstnärerna frågor och gjorde påståenden om människors och museers olika förhållanden till prylsamhället och till det materiella kulturarvets officiella omhändertagande.
Utställningen pågår till årets slut. Res gärna några mil för att se den. Den är, enligt uppgift, väl dokumenterad för er som bor norr om – låt oss säga- Skara.

I Kristianstad finns Regionmuseet för norra Skåne Dit gillar jag att gå för den “graciösa” arkeologiska basutställningens skull. I somras fanns också en regional vandringsutställning Sitt vackert!. Genom sin inte ovanliga men ovanligt osentimentala sammanställning av gammalt och nytt, av allmogestolar med sagolikt vackra sittdynor och dagens ergonomiska stolkultur, gav utställningen perspektiv på utvecklingens dialektik. Väldigt behaglig och i minsta detalj genomtänkt utställning!

När jag kom upp till Länsmuseet Halmstad träffade jag på museets etnolog Bo Eriksson och den projektanställda konstnären Anna Nilsson i samtal med kurdiska flickor och pojkar. Alla stod böjda över modellen av en utställning som skulle berätta om deras flykt från en liten by i östra Turkiet och deras tid som gömda flyktingar i Halland. Utställningen Vägen till Sverige står nu klar och är ett exempel på hur lokala och regionala museer har ett företräde framför de centrala i möjligheten att på enkelt men “nära” sätt ge gestalt åt enskilda människors dramatiska liv.

Länsmuseet Halmstad är redan uppmärksammat på UEForum.se genom presentationen av basutställningen Nedslag i Hallands historia, i hög grad präglad av konstnären Roj Fribergs medverkan. Nu har Länsmuseet Varberg tagit över den i Halland bosatte konstnären i sin nya, omtalade “uppdukning” av museets världsberömda rester av Bockstens mannen. M en perspektivet vidgas och ett alltför hastigt besök gav mersmak. Förhoppningsvis kan UEForum recensera utställningen under hösten.

Faktoriet, Eskilstuna stadsmuseum, skall ha en eloge för att den tog emot f.d slöjdläraren Hans Nylunds omfattande utställning Snickeriverktyg från fem sekel. På avstånnd en alldeles hopplös utställning typ anno 1907; vid ett närstudium lika genialisk som nymusiologisk. UEForum återkommer med presentation och förklaring till lovorden.

I grannstaden Örebro ligger Länsmuseet, där jag aldrig hittat nåt bra (vid sidan om dess öppna magasin i utkanten av stan). Men sedan ett par år finns faktiskt en basutställning byggd för barn men väldigt njutbar och lärorik för en gammal museikritiker som jag. Bakom den står bland andra Mikael Andersson, konstnär i botten men anställd som intendent. Basutställningen har ett forntida avsnitt, men koncentrationen ligger på det ganska näraliggande bondesamhället, sett ur småböndernas perspektiv. Rustik, mycket interaktiv och med konstnärliga lösningar på många av rekonstruerandets ordinarie fallgropar- blev utställningen en liten “upplevelse” för mig.

Längre norrut kom jag inte denna sommar och höst, men jag ber Karolina och andra läsare: Håll ögonen på Hälsingslands museum i Hudiksvall. När Gunilla Stenberg i slutet av förra seklet kom från adminastrivt arbete på Länstyrelsen med vävutbildning och några betyg i etnologi i bagaget till museet mitt i stan, var det med tanken att ändra det radikalt. Under åren som gått har jag sett flera vackra exempel på hennes ambitioner. Helst nämner jag en sommarutställning, som med enbart trädgårdsmöbelns hjälp berättade Hälsinglands sociala och ekonomiska historia från slutet av 1800- talet till slutet av 1900-talet. Nu lär resterna av alla gamla utställningar vara utrivna för att bereda plats för ett helt nytt museum.

I Luleå drar sig Johanna Blylod, magisterstudent från KSM (Kultur samhälle mediegestaltning vid Linköpings universitet, Campus Norrköping), fram med olika projektanställningar vid Norrbottens museum. Av rapporter och egna besök däruppe har jag intrycket att hon klarar sig bättre , dvs får större möjlighet att göra egna utställningar och sätta sin “ungdomliga” prägel på dem än de av mina f d studenter, som lyckats komma in på museerna i Stockholm. UEForum skall be om en rapport från Johanna och se om det stämmer.

Ja, detta blev en katalog – som förmodligen skulle kunna bli större. Vad gör utställningsproffset Klara Åhlvik av Jönköpings läns museum som nu är under ombyggnad? Hur förändras Bohusläns museum som också gör om sina basutställningar. Basutställningen är sedan länge dödsförklarad (på konferenser i alla fall) men inget museum tycks göra allvar av sin egen kritik. Och nyligen prisbelönta Värmlands museum? Museet har faktiskt en fascinerande basutställning som lyckats göra vandringen från istid till nutid på 200(?) kvadratmeter till en minnesvärd upplevelse. Vad händer i Karlstad idag?

Ta reda på det Karolina, och ni andra som läser det här, och rapportera till UEForum, gärna i både text och bild.

Birgitta Fridsdotter
31 oktober 2006

I hur många decennier har inte de natur- och kulturhistoriska museerna efterfrågat professionell kritik på sina utställningar?! Nu har Svenska Dagbladets kulturredaktion sedan en tid en skribent, Eva Bäckstedt,, som bevakar museivärlden, rapporterar om nya utställningar och regelbundet skriver utställningskritik Under april har hon redan hunnit med tre artiklar som kan läsas på www.svd.se. Det är en upplyftande kommentar till Riksförbundet Sveriges museers första vårmöte, Kunskap är bästa vägen till delaktighet (5 /4), en recension av Armémuseums utställning Spioner, Utställning om spioner undviker obehagliga frågor (7/4) samt ett reportage, Millesgården får 6 miljoner extra (5/4). Eva Bäckstedt verkar inte så intresserad av utställningens gestaltning, men hon tycks läsa alla texter och bedömer utställningen mer utifrån dess innehåll än dess fysiska form och funktion i rummet. Om det är en brist i hennes utställningskritiska förmåga eller de recenserade utställningarnas fel, överlåter jag till läsarnas att bedöma.
Jag är tacksam för att Svenska Dagbladet givit henne uppdraget att subjektivt och observerande skriva om museernas utställningar.
Birgitta Fridsdotter