TINGEN, LIVET OCH DÖDEN

Margrit Wettstein: Liv genom tingen. Människor, föremål och extrema situationer. Stockholm/Stehag 2009: Brutus Östlings Bokförlag/Symposion. (Akad. avh.)

I juni 2009 disputerade etnologen Margrit Wettstein vid Uppsala universitet på avhandlingen Liv genom tingen. Människor, föremål och extrema situationer. Syftet sägs vara att tolka vilken betydelse ting får för människor som varit med om extrema livssituationer. Mer specifikt handlar den om vissa vardagsföremåls känslomässiga och psykologiska betydelse för människor som gjort en livsavgörande förlust: genom Förintelsen eller genom attacken mot World Trade Center i New York den 11 september 2001. Förlust av anhöriga, förlust av tidigare levnadsvillkor, förlust av identitetsskapande tillhörigheter. I boken beskrivs hur överlevande och efterlevande använder fysiska ting som "övergångsobjekt", för att skapa tröst och trygghet i den transition där de befinner sig, mellan det som varit och det som ska följa. Föremålen blir en personligt konstruerad länk till det liv och den identitet som försvunnit och en hjälp att – förhoppningsvis – skapa ett nytt sammanhang som gör det meningsfullt att fortsätta leva. Boken bygger på eget fältarbete, arkivstudier och intervjuer under åren 2004–08 i USA, Schweiz och Sverige och har i fokus elva personers erfarenheter, varav en bildkonstnär och två Nobelpristagare i litteratur. Författaren är verksam vid Nobelmuseet i Stockholm.

De föremål som förekommer i ord och bild är bland annat ett halsband, ett bokmärkesalbum, en pärlemorknapp, ett skrivbord med prydnadssaker, en gitarr, ett par ljusstakar, böcker samt olika slags kläder. Det flesta finns i privat ägo och det är egentligen ingenting i deras yttre som särskiljer dem från andra liknande saker. Deras betydelse måste berättas.

Detta är i sig inget uppseendeväckande, sådana föremål har sannolikt funnits i alla tider och alla sammanhang – i den privata sfären. I de tidigaste museerna, "kuriosa-kabinetten", tilldrog sig som bekant också objekt med en märklig eller makaber historia intresse och väckte nyfikenhet, men under det rationella 1900-talet kom de att successivt förpassas ut i marginalen. I stället blev det de kulturhistoriska museernas ambition att till sina samlingar och utställningar förvärva föremål som representerade breda samhälleliga processer, livsstilar och tankemönster, medan saker med en privat laddad mening fick stanna kvar i hemmen.

En av de tre gitarrer som Melanie Salisbury har behållit som minne av sin man, passagerare på ett av planen som flögs in i World Trade Center den 11 september 2001. Foto Margrit Wettstein.

Fakultetsopponent vid disputationen var Lotten Gustafsson Reinius från Stockholms universitet, och hennes granskning publiceras i tidskriften Rig. Jag vill i detta forum bara stanna till vid ett par sammanhang som jag associerade till under läsningen: museernas samlingar och utställningar, vår tids intresse för det materiellas emotionella kapacitet samt den samtidskulturella processen att intimisera det offentliga rummet och offentliggöra det som förut ansetts privat. Det är det just dessa fenomen som formar den diskursiva kontext som har gjort avhandlingen möjlig: varken inom etnologin eller museerna har det tidigare varit tänkbart att på detta sätt värdera föremål som forskningsobjekt och kulturarv utifrån en individuell, privat mening – om det inte rört sig om lämningar efter kända eller ökända personer.

Författaren ger oss en rad starkt berörande berättelser om hur människor med hjälp av minnessaker har hittat tillbaka till livet, ur ett individualpsykologiskt perspektiv. Men själv hade jag, som etnolog, gärna sett en tydligare koppling till det materiellas roll i den offentliga minnesproduktionen. Som exempel kan nämnas alla museer som ägnats Förintelsen och utställningar om attacken mot World Trade Center, men också den nutida ritual som består i att tända ljus och lägga blommor, brev och minnessaker vid platser för olyckor eller våldsbrott – liksom på kyrkogårdarnas enskilda gravar¹. I New York blev St. Paul’s Chapel en sådan plats, granne med WTC, och där finns än idag den starkt berörande utställningen Unwavering spirit: Hope and healing at Ground Zero².

Det var många människor som ville dela sorgen och visa sina känslor inför andra. Det är också grundtanken i den utställning som planeras vid den officiella minnesplats som nu byggs, National September 11 Memorial & Museum: "The Museum’s exhibitions will display artifacts, both monumental and intimate, associated with the events of September 11, presenting compelling stories of loss, compassion, reckoning, and recovery³."

Även ett tidigare monument, the Vietnam Veterans Memorial i Washington, "The Wall", kan räknas hit⁴. Redan vid invigningen 1982 började människor lägga personliga minnessaker där – nallar, kors, identitetsbrickor, uniformsdetaljer, brev, cigaretter, sprit samt enskilda vardagssaker vars mening inte är tillgänglig för utomstående. Föremålen samlas in och bevaras av National Museum of American History (Smithsonian Institution) och ett urval visades under många år i en utställning. Idag är de över 50 000 föremålen magasinerade. Ett svenskt exempel, men i betydligt mindre skala, är den samling från den första minnesplatsen efter diskoteksbranden på Backaplan 1998 som nu finns i Göteborgs Stadsmuseum⁵.

Detta är den samtidskontext som avhandlingens individuella öden samspelar med, hämtar näring från och bidrar till. Det är sammanhang som är bekanta för de flesta människor idag, och där modeller utformas för hur man med hjälp av tingen kan hitta tillbaka till livet, antingen genom offra dem – på en gemensam, offentlig plats eller som gåva till ett museum – eller genom att bevara dem i sitt eget hem. Att på detta vis använda sig av föremål för att att bearbeta och uttrycka sorg har, som opponenten påpekade, blivit en både förväntad och av vissa psykologer rekommenderad praktik, lätt tillgänglig på internet⁶.

I avhandlingen saknar jag dock tillräckliga referenser till denna större värld, det samtida rum som författarens informanter omges av. Sannolikt hade en problematisering av gränsen mellan det privata och det offentliga kunnat ge nya perspektiv på det postmoderna sättet att hantera sorg och saknad. I det samtida rummet finns också de institutioner som sysslar med och visar minnen i form av föremål – museerna – och som inte heller är oberörda av den förändring som skett under de senaste decennierna. En sådan koppling hade kanske också varit lösningen på det problem som nämns i bokens sista meningar, nämligen att den sortens ting det här handlar om sällan bevaras över generationerna, när de närmast berörda efterlevande själva är borta: "Några av mina informanter ger stöd åt uppfattningen att intresset svalnar och ser inte någon möjlighet att föra över sina känslor för föremålet på barnen och barnbarnen" (s. 138). Det är då som den offentliga arenan – nu när det personliga och privata i ökad utsträckning kan tilldelas kulturarvsstatus – erbjuder en möjlighet att både dela minnet med andra och att få en publik institution, ett museum, att förvalta det för framtiden⁷. En institution som, liksom informanten själv, betraktar "autenticitet" (s. 136) som en okränkbar kvalitet och kommer att hantera både föremålet och berättelsen därefter.

Utställda ting. Lenke Rothmans objekt Ihågkom oss till liv. Två par barnskor placerade i en ask av glas, som påminner om alla barn som dödades under Förintelsen. Foto Jan Lundvik.

Avslutningsvis skulle jag vilja anknyta till den gamla frågan om vad som passar att presentera i en utställning eller i en bok, idag med tillägget: eller på internet. Som avhandling har den här boken en okonventionell form: strukturen är korskopplat tematisk och processuell, med kapitelrubrikerna Rörelse, Förlust, Smärta och Återskapelse. Läsaren erbjuds en möjlighet till identifikation med starka känslor snarare än en kritisk analys av och distans till det fenomen som studeras, vilket för mig i detta sammanhang är en svaghet, liksom avsaknaden av den ovan beskrivna samtida samhällskontexten. Men vad händer om man gör en utställning av bokens innehåll? Kanske skulle den vetenskapliga svagheten då kunna vändas till en styrka, med de berörande berättelserna, de gripande människoödena och inte minst de övergivna tingen – kostymen och skjortan utan kropp, gitarren utan de spelande händerna. Besökarna skulle inbjudas till emotionell och sinnlig dialog, genom att aktivera sina känslor, sin fantasi, medkänsla och rädsla och sina egna erfarenheter av smärta och försoning. Det finns förvisso redan ett antal sådana exempel, men detta skulle kunna bli ännu en utställning som känns – i magen, hjärtat och knäna⁸.

Text: Eva Silvén

Fil. dr i etnologi och intendent vid Nordiska museet, Stockholm

Noter och referenser
1. Hallam, Elizabeth & Hockey, Jenny 2001. Death, memory & material culture. Oxford/New York: Berg; Silvén, Eva 2003. Tingen på gravarna. Samtid & museer 1–2.

2. Även tillgänglig på www.saintpaulschapel.org.

3. Citat från www.national911memorial.org/site/PageServer?pagename=New_Museum_Exhibitions.

4. Allen, Thomas B. 1995. Offerings at The Wall. Artifacts from the Vietnam Veterans Memorial Collection. Atlanta: Turner Publishing; Hass, Kristin Ann 1998. Carried to the wall. American memory and the Vietnam Veterans Memorial. Berkeley/Los Angeles/London: University of California Press. Om samlingen från The Wall, se www.nps.gov/mrc/indexvvm.htm (1997).

5. Silvén, Eva & Björklund, Anders 2006. Svåra saker. Ting och berättelser som upprör och berör. Stockholm: Nordiska museet, s. 10ff, 128f.

6. Se http://ezinearticles.com/?How-to-Use-Linking-Objects-as-You-Mourn-and-Continue-with-Life&id=594394; www.funeral-poems.org/article1.htm.

7. Jfr Silvén, Eva 2005. Möjliga berättelsers materialiserade minnen. I Svensson, Birgitta, red. Föremål för forskning. Trettio forskare om det kulturhistoriska museimaterialets möjligheter. Stockholm: Nordiska museet.

8. Några exempel på sådana utställningar är t ex Svåra saker (avslutad och publicerad, se ovan not 5); Röster från Ravensbrück, Kulturen i Lund samt på www.kulturen.com/02_just_nu/04_permanenta_utstallningar/01_roster_fran_ravensbruck.asp; Museum of broken relationships, turnerande utställning samt på www.brokenships.com. Jfr även Bonnell, Jennifer & Simon, Roger I. 2007. "Difficult" exhibitions and intimate encounters. Museum & society 5 (2), www.le.ac.uk/ms/m&s/Issue%2014/bonnellsimon.pdf.


HEM	AKTUELLT	ARKIV	BLOGG	ESSÄER	FORUM	KONTAKT	LITTERATUR	RECENSIONER	REPORTAGE	SAMTAL	VÄRLDEN

TINGEN, LIVET OCH DÖDEN

Litteratur