HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

HÖG TID ATT ÄLSKA MUSEER

Museerna har fått ännu en museiutredning, en i raden av utredningar. Men denna gång föreslås långt mer genomgripande förändringar än tidigare. Åtgärder som kan komma att stärka hela museisektorn. Kanske är det då också på sin plats för vissa av oss med lite attitydförändringar? Det är dags att börja älska museer! menar Britta Söderqvist och Clara Åhlvik.

 

Förslag på ny lagstiftning och en ny myndighet

Det bästa med museiutredningen är att den tar museisektorn på allvar. Museerna jämställs här med kunskapsinstitutioner som universitet, högskola och bibliotek, en insikt som märkligt nog ofta saknas, även inom sektorn där man tenderar att betrakta sig i förhållande till besöksnäringen, underhållningsbranschen och olika utbildningsverksamheter. Detta ger en oklar identitet även inom sektorn, vilket gör museerna till svaga förhandlare, inte minst gentemot styrelser, lokala politiker och lobbyister. Men museer är mycket mer än besöksnäring och underhållning, och museiutredningen föreslår en betydligt skarpare formulerad museipolitik, där man vill slå fast museernas självständiga ställning som kunskapsinstitutioner och därmed ge dem ett tydligt eget mandat och ansvar att utveckla sina verksamheter.

 

Museiutredningens val att först och främst betrakta museerna som kunskapsinstitutioner har resulterat i huvudsakligen två förslag till regeringen, förslag som är avsedda att stärka museernas roll och position i samhället: att slå fast museernas ställning i en museilag och att upprätta en myndighet för museifrågor.

 

Museilagen har som främsta syfte att garantera armlängds avstånd, en praxis som kommit att ruckas på, inte minst under de senare åren, framför allt på regional nivå. Museerna är inte och ska inte vara en tummelplats för lokala politiker utan, precis som universitet och bibliotek, stå stadiga som självständiga institutioner med kraft att tala i egen sak.

 

Museiutredaren Clas-Uno Frykholm föreslår bland annat en ny museilag och en ny myndighet. Foto: Stefan Tell

Den föreslagna Myndigheten för museer och utställningar har goda förutsättningar att bli den där efterlängtade platsen för omvärldsanalys men också till viss mån styrning som det svenska museilandskapet har saknat. På Kulturrådet vilar i dag kunskapen om museivärlden på ett fåtal individer. Och ja, det behövs expertis för att få igång samtalet i ett ibland slutet landskap. Riksutställningar har inte fått den effekt som sektorn hoppades när uppdraget gjordes om och Riksförbundet Sveriges museer har intagit en alltigenom stödjande roll, snarare än en visionär.

 

Hur ska vi inom museisektorn axla detta nya förtroende? Här tror vi att det är dags att våga visa framfötterna och bli en både modigare och tydligare röst i det offentliga samtalet.

 

Vi odlar missförstånd

Svenska museer har generellt en låg självkänsla. Det kan sägas vara paradoxalt utifrån att omvärlden ofta ser på museer med stor tillförsikt och respekt, som platser fyllda med kunskap. Men också för att besökssiffrorna på de svenska museerna genomgående är höga. Tyvärr är det som om sektorn delvis gömmer sig bakom denna låga självkänsla, vilket har lett till att vi inom sektorn odlat vad vi väljer att kalla ett antal missförstånd.

 

Ett missförstånd är att det skulle finnas ett egenvärde i att göra det man alltid gjort. Förvisso har systemet en inbyggd tröghet. Den är delvis av godo, som när det gäller möjligheten att ge långa perspektiv på fenomen och berättelser. Mer av ondo är det när det leder till låg rörlighet, satsningar på stora resurskrävande tillfälliga utställningar eller att många nya goda idéer blir projekt men aldrig implementeras i eller förändrar linjeverksamhet. Det krävs, tror vi, ett mer modigt tänkande kring vad kärnverksamhet kan och bör vara. Museerna behöver vara proaktiva snarare än reaktiva och sätta sin egen agenda för att möta samhällets behov.

 

Det finns en inneboende konflikt mellan det som oftast bedöms vara museernas huvuduppgifter: samla, vårda, visa. Men det är ett missförstånd att tro att denna konflikt ska lösas eller att något av perspektiven är mer viktigt. Snarare bör vi betrakta konflikten som en hälsosam friktion eller en växelverkan. Har vi det som en utgångspunkt kan det leda till exceptionella och gränsöverskridande verksamheter, där vi kan inkludera många röster och utnyttja fler kompetenser, såväl våra interna som våra besökare, organisationer från civilsamhället, forskare med flera. Museerna i Glasgow har under en längre tid arbetat föredömligt med detta, något som gett väldigt starka resultat, både vad gäller utställningsverksamhet, pedagogiska projekt och öppna magasin.

 

Ett annat museum som på ett radikalt sätt utnyttjat denna friktion är Museum of East Anglian Life i Suffolk, England. Museet består av ett kulturhistoriskt museum samt ett antal kulturhistoriska byggnader med tillhörande ägor. Museet betraktar sig snarare som ett socialt företag än en bevarandeinstitution och vill använda sina samlingar för att aktivt engagera marginaliserade grupper direkt i museets verksamhet. Så här presenterar museet sin värdegrund: ”The Museum of East Anglian Life is a social enterprise sharing the compelling story of East Anglian lives through historic buildings, collections and landscape. We aim to enrich people’s lives, encouraging enjoyment, learning and participation through our public programmes, training and volunteering schemes. The museum is a space for people to be active, learn new things, look at the world differently, make friends and give something back.”

 

Ytterligare ett missförstånd inom museerna är att det skulle finnas en motsättning mellan att vara en kunskapsinstitution och en inkluderande, folkbildande institution. Det verkar finnas en sorts beröringsskräck vad gäller att våga vara populär. Men det existerar ingen motsättning mellan kunskap och bildning. För att museerna ska ha en genuint relevant verksamhet, måste vi internt värna om vår egen kunskapsuppbyggnad. Hur ska vi kunna engagera och involvera fler om vi inte själva står stadiga inom vårt kunskapsfält? Internationellt kännetecknas många museer av en betydligt högre grad av självkänsla och medvetenhet om sin folkbildande betydelse, utan att för den skull rucka det allra minsta på kunskapsinnehållet. Starka exempel är Wellcome Collection i London och Science Gallery i Dublin, som båda arbetar mycket nära forskningssamhället, men som har en fingertoppskänsla för hur de ska presentera sitt material spännande, oväntat och lustfyllt. Därmed har de vunnit stor popularitet bland besökarna.

 

Att inte våga vara populär leder ibland till missförstånd om vilka vår egen verksamhet är till för. Det är trist att behöva säga det, men för många museer tenderar att närmast negligera den ”vanliga” publiken. Vi vet att museibesökarna inte representerar ett tvärsnitt av befolkningen. Tvärtom är de högutbildade kraftigt överrepresenterade. Sektorn är tyvärr upptagen av att flirta med den akademiska världen, men uppfylls samtidigt ibland av en rädsla för att inte vara ”rätt”. Publikfriande utställningar på inkluderande teman är fortfarande en alltför sällsynt vara och ofta ses skolprogramverksamheten, trots sin revolutionerande potential eftersom den når så otroligt många, endast som något som måste göras för att politiken säger så, inte för att man tycker att det är något av det viktigaste vi som kulturinstitution kan göra.

 

Victoria and Albert Museum i London har länge varit ett föredöme i dessa frågor. Deras vision tar avstamp i tanken att museet är till för dem som använder det: ”To be the world’s leading museum of art and design. To enrich people’s lives and inspire individuals and everyone in the creative industries, through the promotion of knowledge, understanding and enjoyment of the designed world.” Museet menar att man ”tvättar” allt som görs mot denna vision, som så tydligt riktar sig utåt, mot brukarna och deras behov. V&A räds inte att göra stora, så kallade publikfriande utställningar, om ämnen som intresserar ett brett skikt av befolkningen, som David Bowie och Hollywood Costume samtidigt som man även gör radikala utställningar som Disobedient Objects för en ung publik men också mer föremålsspecifika utställningar, som vänder sig till den mer traditionella besöksgruppen.

 

TTill vänster David Bowie i randiga scenkläder av Kansai Yamamoto från Aladdin Sane-turnén 1973. Till höger olydiga ”Tiki Love Truck” i Disobedient Objects. Foto: Victoria and Albert Museum

 

Ett sista vanligt missförstånd är att museerna inte har något att göra med politik. Många museer verkar vilja bära ett skimmer av vetenskaplig objektivitet omkring sig. Men även om museerna inte är en partipolitisk arena så är de flesta museer, som bedrivs med offentliga medel, de facto kopplade till den samhälleliga politiska världen. Att ha en anställning vid ett museum innebär att ha en publik roll och många fler i museisektorn behöver aktivt orientera sig i det samtida politiska landskapet för att museet ska vara en relevant röst i det offentliga samtalet.

 

Museernas unika potential

Det finns många olika typer av museer men alla menar vi kan spela en central roll här och nu. Museerna är en av få offentliga arenor som finns i vårt samhälle där vi gemensamt kan mötas kring detta att vara människa, utan att behöva tillhöra någon som helst grupp – vare sig politisk, religiös, social eller etnisk. Låt oss nu ta tillvara på denna unika position och utveckla våra styrkor. Vi har nämligen allt att vinna på att utveckla en mer stabil självkänsla och våga älska våra museer.

 

Museer har samlingar vilka ger dem samtidspotential. Alltför ofta betraktas museer som något som inte berör samtiden. Men museerna handlar inte i första hand om historia långt där borta utan om meningsskapande här och nu. Genom att aktivera de samlingar som museerna förvaltar och lyfta fram historia som är relevant för samtida frågeställningar kan vi göra skillnad. På så vis kan olikheter, utanförskap, det udda, det specifika, det svåra men också det gemensamma och stärkande uppmärksammas och fördomar och förenklingar problematiseras. Häri kan också museet slå fast sin roll som kunskapsinstitution – i ordet kunskaps vidaste bemärkelse. Museerna ska vara stolta över de samlingar som förvaltas och samtidigt aktivt söka nya sätt att arbeta med dessa.

 

Museer har en central plats i det offentliga samtalet. Museer spelar roll! När något visas på ett museum får det betydelse för väldigt många – museet ger ett erkännande, som kan få stort genomslag. På ett välfungerande museum är man fullt ut medveten om sin samhälleliga betydelse och sin potential att skapa, omformulera och remixa kunskap samtidigt som man uppmuntrar till delaktighet, söker dialog med sina besökare och stöttar kritiskt tänkande.

 

Det svenska samhället blir alltmer heterogent: ökade skillnader mellan stad och land, ökade inkomstklyftor, ökade skillnader i hälsa, samt en ökad migration. Museerna har här en möjlighet att vässa sin potential som samhällsaktörer och med sin verksamhet skapa publika program som lyfter fram och belyser detta samhälle. Här kan vi skapa institutionell relevans och aktivt ta ställning emot den trend där alltfler använder kultur och tradition för att peka ut skillnader snarare än att lyfta fram många röster. Museerna kan aldrig bli samhällsaktörer på egen hand utan bör så klart stå i dialog med sin omgivning. När museer presenterar flera aspekter av den mänskliga tillvaron så skapar de också luft för besökaren att göra sina egna reflektioner och slutsatser.

 

Museer ska älska sin publik. För att nå ut till fler grupper och bli en mer relevant aktör i samhället så måste vi på museerna i högre grad förhålla oss till våra brukare. Museets brukare har flera olika roller: åskådare, besökare, kunder, deltagare, elever, producenter, användare och rådgivare. Museerna behöver skapa relationer till alla dessa. Vill vi engagera fler grupper så måste vi ändra vår verksamhet på alla nivåer – från vision och mål till alla enskilda aktiviteter som sker på museet – så att vi sätter publiken i centrum.

 

Museer ska ta risker. Centralt för att öka museernas angelägenhetsgrad menar vi är att vi måste börja ta fler risker. Vi behöver använda våra styrkor till att genom utställningsmediet, aktiv insamlings- och gallringspraktik, starka programserier och innovativ pedagogik bli det där unika lärande rummet som inte värjer för det emotionella eller det konfliktfyllda. Var annars kan vi prata om svåra saker, göra misstag, provocera och bli berörda? Eller med museikonsulten Elaine Heumann Gurian ord, museerna bör se sig själva som ”safe places for unsafe ideas”.

 

Museerna har alltså potentialen att vara en nödvändighet – livsviktiga. Med den nya museiutredningens mandat följer känslan av att museerna har fått växa upp och förklarats myndiga. Om utredningens förslag går igenom i riksdagen får museerna såväl ansvaret som förtroendet att fullt ut förvalta, omskapa och tolka kulturarvet inom sin del av sektorn. Det är inte en minut för tidigt.

 

Text: Britta Söderqvist och Clara Åhlvik
BS är enhetschef för Innehåll och lärande på Världskulturmuseet.
CÅ är curator på Scenkonstmuseet och konsult.

 

FORUM

2015
Britta Söderqvist, Clara Åhlvik
Hög tid att älska museer
Marie Bendroth Karlsson
Museer som tävlingsarena
Olle Näsman
Att uppfinna hjulet en gång till
Jeff Werner
Fångad i den vita kuben


Tidigare FORUM i ARKIV

 

FORUM är avsedd för personliga
inlägg och vill ge plats för
reflektion och debatt.
Vill du delta i utställningsdebatten
hör av dig till Pia Cederholm.

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017